Denna gång mötte jag den som diskriminerade mig, öga mot öga

Jag blev nekad att köpa ett glas vin, utan förklaring om varför och utan att erbjudas annat. Tydligt var dock att ägaren inte ville servera mig och att han ville att jag skulle gå någon annanstans. Jag vill inte tro att det berodde på att jag är rullstolsanvändare, men jag kan tyvärr inte hitta någon annan förklaring och vill därför göra en anmälan om diskriminering på grund av funktionsnedsättning, med hänvisning till diskrimineringslagen (2008:567).

Så inleder jag den diskrimineringsanmälan jag lämnade in till Diskrimineringsombudsmannen, DO, efter att jag för första gången i mitt liv nekades service, nekades att handla och istället viftades bort. Det var obehaglig upplevelse och så här skrev jag på min Facebook några minuter efter det inträffade:

Är arg och fortfarande helt chockad. Har aldrig varit med om något liknande. I eftermiddag föreläst för DHR på förbundskansliet i Farsta och sedan gjort några ärenden. Ville ta ett glas vin. Gick till Restaurang Sam & Co Thai Wok mitt i Farsta C. Frågade, även om jag insåg att de nog inte hade det, efter rosévin. Mannen bakom disken skakade på huvudet och log och gjorde nekande gester med händerna. Jag bad då om vitt vin. Men då visade sig de nekande gesterna stå för att han inte ville servera mig. Jag blev helt ställd. Frågade varför. Frågade efter chefen. Han var chefen. Varför han inte ville servera mig ville han inte svara på. Jag försökte få kontakt med några av övriga i personalen. De tittade bort. Ingen besvarade min fråga. Jag gick därifrån helt förstummad, chockad, arg. Mötte vakter som han kallat på. Va!? Vem kallar på vakt på grund av mig? Samtalade en stund med vakterna som var trevliga, förstående och som uppmuntrade när jag sa att jag kommer anmäla restaurangen för diskriminering.

Fler än 500 personer reagerade på mitt Facebook-inlägg och vad som hänt spreds. Jag blev efter några dagar kontaktad av lokaltidningen Mitt i Söderort som intervjuade mig om händelsen. Då hade jag dessutom gjort min anmälan till DO och reportern tog del av den. När reportern kontaktar restaurangen fanns plötsligt en förklaring till det inträffade. Bartendern sa till tidningen att jag varit full och därför inte blivit serverad. Nekades vin – anmäler krog för diskriminering.

Det stämmer inte. Jag har därför nu kompletterat min anmälan med underlag som visar hur jag tillbringade eftermiddagen. Med bevis för vad jag gjorde timmarna före jag blev avvisad från Sam & Co, en redogörelse för tider och platser för arbete och ärenden samt intyg från personer jag mötte. Min anmälan inklusive komplettering kan du läsa på Anmälningstjänsten.

Det var förfärligt att bli oskyldigt anklagad för något som inte stämmer och att detta besked kom till mig via en reporter och i efterhand gjorde det nästan ännu värre. En efterkonstruktion som presenterades som sanning när restaurangen insåg att händelsen uppmärksammats, när de förstod att man inte får diskriminera på grund av funktionsnedsättning, ett sätt att rädda sitt eget skinn genom att istället hänvisa till sitt ansvar för att inte servera den som är berusad. Det är så jag analyserar det.

För mig var detta första gången, men jag vet att det är alltför vanligt att personer med funktionsnedsättning avvisas med hänvisning till att de skulle vara onyktra. Berättelserna om personer med balanssvårigheter eller med påverkat tal som nekas att beställa för att de skulle vara berusade är många. Det är naturligtvis oacceptabelt. Driver man restaurang eller bar och har serveringstillstånd följer en skyldighet att ta ansvar för vilka man serverar eller ej, däri ligger också ett ansvar att kunna skilja på sluddrigt tal på grund av funktionsnedsättning och på sluddrigt tal på grund av att personen är påverkad.

Jag har dock stor erfarenhet av att bli diskriminerad och utestängd, det sker ständigt och då genom otillgänglighet. Kan man verkligen jämföra det? Kan man jämföra ett byggfel med att någon inte vill ha en i sin restaurang? Jag hävdar det. Det är visserligen två olika former av diskriminering, men de bygger på samma idéer och synsätt, på en världsbild där personer med funktionsnedsättning inte är välkomna på samma villkor. Vare sig det är i byggprocessen eller i verksamhetsdriften besluten som leder till utestängning fattas. Besluten om att strunta i byggreglerna, strunta i kraven på ljudmiljö och på teleslinga, strunta i kraven på möjlighet att orientera sig, strunta i överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och allergiförbundet om ledarhundar – eller som här en bartender som försöker stänga ute den han inte ser som önskvärd, så är det samma sak. I vardagen möts jag och många med mig ständigt av en rad tillgänglighetbrister varav det stora flertalet inte borde finnas där om lagar och regler efterlevdes. Bakom de hindren finns också någon som haft ett val och som då valt att utestänga, valt att diskriminera.

Skillnaden är att den diskrimineringen ofta sker bakom ett skrivbord eller i ett beslutsärende. Den som diskriminerar står inte ansikte mot ansikte med de som hen med sitt pennstreck, sin namnteckning eller sin beställning bestämmer sig för ska utestängas.
Skillnaden var att vid detta tillfälle stod jag öga mot öga med den som ville utestänga mig.

Jag hoppas,
för alla de som ständigt känner oro för om de ska bli serverade eller ej,
för alla de som oroas för om de ska avvisas eller ej,
för alla de som är vana vid att mötas av nekande med hänvisning till att de är onyktra när de bara råkar ha en funktionsnedsättning och inte vill annat än leva sina liv som andra,
för att frågan skall synliggöras och diskrimineringen uppmärksammas,
– att DO tar upp fallet och driver det.

Dela gärna denna text.
Hjälp gärna till att skapa uppmärksamhet och opinion i frågan.
Tillsammans förändrar vi.
Om inte vi gör det, vem ska då?
Tack!

Maria Johansson
Ordförande
Lika Unika

Partierna har ansvar för att demokratin gäller alla!

”Valrörelsen ska vara tillgänglig för alla”. Det var budskapet från Lika Unika i en debattartikel den 26 mars 2018. Det var samtidigt den sista dagen för partierna att söka pengar från staten för särskilda insatser i valrörelsen i år. Resurser för att nå målgrupper. Pengar för att kommunicera och informera. Aktiviteter för att synas bland väljarna. Så tänker säkert en och annan partiföreträdare och kampanjledare om pengarna. Men det har också allvarligare perspektiv än så. Det handlar om mycket mer än valaktivitet. Det handlar om demokratins själ och funktion, om engagemang för alla och om delaktighet för alla.

Det framförs alltför sällan i debatten men för några är demokratin fortfarande inte fungerande. Redan de gamla skolböckernas uppgifter om en allmän rösträtt 1921 var faktiskt fel även om nu kvinnor och män hade rätt att rösta. Den sista formella inskränkningen av rösträtten togs bort 1989 när riksdagen avskaffade omyndigförklaring.

Bra så, men fortfarande utestängs människor från att rösta. I Sverige. Det handlar om vallokaler som är otillgängliga, trots nya regler som ska garantera tillgängligheten. Det handlar om sättet att rösta i personval där den som har funktionsnedsättning och som behöver hjälp med röstningen inte kan rösta med bibehållen rösthemlighet som andra. Listan på faktorer som utestänger kan göras längre än så.

Men låt oss samtidigt vara överens om att demokrati är mycket mer än det formella att rösta. Demokrati, folkstyre, handlar om mycket mer än att bara lägga sin valsedel på valdagen. Det handlar också om att få information, om att kunna ha dialog med de partier och kandidater som vill ha ens röst, om att kunna följa debatter och få belysning  i sakfrågor genom mediernas rapportering, om att själv kunna söka kunskap och information om de politiska vägvalen och om att själv kunna kandidera till ett uppdrag.

Det sistnämnda är viktigt och handlar om att alla grupper har rätt till sina företrädare. Det måste handla om ”hela kedjan”. Från att förändra värderingar så att man accepteras och får möjlighet att bli förtroendevald till sådant som gör kommunikationen möjlig eller att man med stöd av personlig assistans eller ledsagare kan sköta sitt uppdrag. Eller något så basalt som att mötet hålls i en tillgänglig sammanträdeslokal. Demokratiutredningen visade exempelvis att endast 57 procent av lokalerna som används för nämndsammanträden är helt tillgängliga. Där har partierna också ett ansvar för att tillgängligheten blir bättre, genom sina maktpositioner i kommunerna.

Det här kräver att partierna tar ytterst allvarligt på frågor om tillgänglighet. Det kräver insikt om att varje utebliven åtgärd som skulle öka tillgängligheten i stället utestänger. Det kräver kunskap om att det finns väljare som bara kan ta del av politiska budskap om det finns skriv- eller teckenspråkstolk och en fungerande teleslinga. Direkttextning av valdebatter, lättlästa utgåvor av informationen, valbroschyrer i inlästa format och tillgängliga på punktskrift är annat som faktiskt måste bli självklart och bli vardag för partierna att ha koll på.

Det är bra med särskilda pengar från staten, som är fallet med de som nämns ovan. Men, som Lika Unikas företrädare tar upp i artikeln: ”Det måste vara en naturlig del i partiernas ordinarie valbudgetar.” 

Det sägs ibland att demokratin måste återvinnas, att den inte kan tas för given.  Det stämmer. Den som ser sig om i världen, och även i Sverige, kan få tydliga bevis för det. Inte minst i tider av kris, arbetslöshet och försvagad välfärd lämnas det politiska fältet öppet för demokratins motkrafter. Enkla lösningar, grupper som ställs mot varandra och inte sällan en blind tro på starka ledare (oftast män) ses där som en väg ut ur elände och svårigheter. Uttrycket stämmer:  demokratin måste alltid återvinnas. Även i Sverige.

Och för några, exempelvis för många väljare med funktionsnedsättning, handlar det faktiskt om att införa rösträtten och utveckla demokratin.

Brev till partierna om tillgänglig valrörelse:

Lika Unikas ordförande Maria Johansson har följt upp debattartikeln i Altinget med ett brev till partisekreterarna om tillgängligheten i valrörelsen. Läs brevet på hemsidan.

Länk till artikeln på Altinget

Ordförandebloggen – Till minne och för framtiden

Syntolkning: Jag, klädd i svart och grått, ställer ned en grön lysande glaslykta bland många andra, på de svarta stenkonstverken på torget, tidig kväll, i bakgrunden syns polisavspärrning.

Jag, klädd i svart och grått, ställer ned en grön lysande glaslykta bland många andra, på de svarta stenkonstverken på torget, tidig kväll, i bakgrunden syns polisavspärrning.

För att hedra förintelsens offer, för att hedra de som överlevde, för att påminna om vad som kan ske när vi graderar människor. I lördags eftermiddag, på förintelsens minnesdag, tände jag en ljuslykta vid minnesceremonin på Raoul Wallenbergs torg.

När jag står där, bland hundratals andra svartklädda i den kalla och mörka januarieftermiddagen som lyses upp av de färgglada ljuslyktorna som placerats av oss, en och en, på de svarta stenkonstverken på torget, är tankarna många.

Jag tänker på att denna minnesdag, som utropades av FN år 2005, fortfarande är relativt ung och förundras över att den inte instiftades tidigare. Jag tänker på vilken tur det är att den ändå kom då den kom, de senaste åren har vi sett en skrämmande förändring av hur förintelseförnekare och hatare åter tagit plats i det offentliga rummet på ett sätt i alla fall jag inte kunde föreställa mig skulle ske igen. Samtidigt påminner jag mig om att vi andra, vi är så många gånger fler.

Jag tänker på de överlevande som fortfarande är i livet, på plats framför scenen denna dag som alltid, gråhåriga, värdiga. Jag tänker på hur jag i slutet av sommaren, i samband med en filmvisning i riksdagen, fick tillfälle att lyssna till, hälsa på och byta några ord med Hédi Fried, ett möte och ett minne jag alltid kommer bära med mig. Jag tänker på samtalet i Nyhetsmorgon samma förmiddag, om porträttserien Witnesses av fotografen Mikael Jansson som kommer visas i höst på Kulturhuset. Svartvita foton av kvinnor och män som överlevde förintelsen och koncentrationslägren.

Jag tänker på det gemensamma ansvar vi har att minnas, att berätta vidare, att vara vaksamma mot samhällsförändringar och att stå upp för alla människors lika värde, på riktigt. Oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck.

Det går aldrig att säga att hat mot någon annan inte angår en själv. Historien – och med skrämmande tydlighet också vår samtid – visar att det är samma mekanismer som sorterar, hatar och förintar – oavsett utifrån vilka kriterier.

För funktionshinderrörelsen är minnet av förintelsen naturligtvis starkt kopplat till de fasansfulla försöken att utrota människor med funktionsnedsättning som Nazityskland iscensatte. Jag tror kunskapen om utrotningarna behöver nå fler och bredare.

”När det inte finns kraft kvar att kämpa för den egna hälsan, finns inte längre rätten att leva!” Det skrev Hitler 1924-25 i självbiografin Mein Kampf. Bollen var i rullning, gränserna förflyttades och sedan kunde utrotningen av personer med funktionsnedsättning ta sin början.

1939 års Kinderaktion skulle ta ihjäl barn som förklarades icke livsdugliga eller livsovärdiga. Aktion T4 som skedde 1940 till 1941 riktades mot vuxna personer med funktionsnedsättning. Under åren 1939 till 1945 mördades mellan 120 000 och 200 000 människor med olika funktionsnedsättningar av nazisterna. På Forum för Levande Historia kan du läsa mer om Aktion T4.

På Hörselskadades Riksförbunds Facebook-sida delas ett svartvitt suddigt fotografi av Horst Engelhardt, med uppmaningen: Glöm honom inte. ”Han var sju år när han mördades på en anstalt för ”defekta” i Nazityskland. Idag, på #Förintelsensminnesdag, tänker vi på Horst och alla andra hörselskadade och döva som föll offer för den systematiska utrotningen av människor som ansågs ”livsodugliga” – såväl barn som vuxna med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Av Horst finns bara ett suddigt foto kvar, men han påminner oss om att respekten för människovärdet måste värnas igen och igen. Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.”

Det är smärtsamt och gör nästan fysiskt ont att ta del av historiens skeenden och av berättelserna. Men vi måste. Vi får inte blunda för det som skett och vi får inte blunda för det som sker i dag. Paralleller till dagens samhällsdebatt om människors lönsamhet kontra kostnader, om att dela in och anklaga utifrån grupptillhörighet, om att dra in rättigheter, finns det allt för många. Både här i Sverige och internationellt och utifrån flera indelningar, kategoriseringar och stämplar. Jag tror det är viktigt att känna till sin historia för att förstå sin samtid och kunna möta och arbeta för en bättre framtid.

Jag upprepar orden från HRF: Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen – Alla ungdomar har samma rätt till drömmar och framtid

I dag bjöd arbetsmarknadsutskottet in till offentlig utfrågning med anledning av rapporten Vägen till arbete för unga med funktionsnedsättning – en uppföljning och utvärdering

På bilden syns personer på rad på podiet i riksdagens träpanelklädda Andrakammarsal. Från vänster i bild Lars Ahlenius, Stockholms stad, Jessica Arvidsson, Högskolan i Halmstad, Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister, Marco Venegas (MP), Madeleine Nyman utredare, Bengt Eklund Arbetsförmedlingen, Annica Nilsson Riksförbundet Attention, jag Maria Johansson Lika Unika, Erik Andersson (M).

Lika Unika var inbjudet att medverka med ett anförande och här följer det jag hade tänkt säga. Tyvärr hann jag inte riktigt i mål innan de fem minuterna var slut men jag väljer att ändå publicera hela texten nedan:

– Vad kan du inte?
– Vilka problem medför din funktionsnedsättning?
– Vad är du dålig på?
– Vad är det för fel på dig?

Vi måste istället börja möta ungdomar, unga kvinnor och män med funktionsnedsättning, med
– Vad kan du?
– Vad vill du?
– Vilken utbildning har du?
– Vilka talanger, vilken kompetens har du?
– Vad är du bra på?

Rapporten ”Vägen till arbete för unga med funktionsnedsättning” visar det vi från rörelsen,
det vi med funktionsnedsättning länge hävdat och upprepat och upprepat:
Det behövs ett nytt fokus i arbetsmarknadspolitiken!

Många, också unga, har självklart kompetens och förmåga att ta ett vanligt jobb.
Ett jobb utan lönestöd.
Lönebidrag och särskilda satsningar behövs, men det är inte där vi hittar lösningen.
Vi måste se till individen.
Vi måste, som vår egen rapport från Lika Unika heter, börja Se förmågan!

Sveriges åtaganden utifrån FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är glasklara:
Staten har ett ansvar.
Personer med funktionsnedsättning har rätt till arbete på lika villkor och detta ska förverkligas bland annat genom att
Staten ska skydda och främja den rätten genom att vidta ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning,
Staten har ett ansvar att anställa personer med funktionsnedsättning inom det offentliga,
Staten har ett ansvar att säkerställa skälig anpassning när det gäller arbetsplatser.
Den FN-kommitté som bevakar efterlevnaden av denna vår konvention har dessutom till Sverige framfört kritik mot användandet av begreppet ”nedsatt arbetsförmåga.

Verkligheten, den ser inte riktigt ut som de här glasklara åtagandena.
Den består av särlösningar, särlösningar som första och ofta enda svar från politik och myndigheter om hur problemet att så många med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden ska lösas.
Staten som arbetsgivare är sämst i Sverige när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning.
Inget av de hittills sex fall om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering vid rekrytering till arbete som varit uppe i Arbetsdomstolen har dömts till den arbetssökandes fördel.

Det går oftast inte att säga det som finns som ett mantra ”person med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga”.
För oss alla, funktionsnedsättning eller ej, beror arbetsförmågan på vilka arbetsuppgifter vi ska göra, på förutsättningarna vi har med oss i form av utbildning och erfarenheter, på förutsättningarna runt omkring och på arbetsplatsen, på tillgång till till exempel teckenspråkstolk, tekniska lösningar som behövs och en lokal det går att komma in i. Om de förutsättningarna finns där är det absolut inte självklart att funktionsnedsättningen medför nedsatt arbetsförmåga.

Det handlar istället om förväntningar, vilka förväntningar vi har på varandra som medmänniskor, vilka förväntningar som finns från politik och lagstiftare på medborgare och aktörer – myndigheter, arbetsgivare, arbetstagare, ungdomar med funktionsnedsättning, vilka förväntningar vi alla som individer har på oss själva oavsett roll.

När fokus är problemen, när man inte efterfrågas, när ens kompetens och utbildning avfärdas bara för att man inte kan se, för att man är teckenspråkig, använder hörapparat eller inte kan gå, då är det lika korkat som att tro att en person utan funktionsnedsättning, oavsett utbildning, kompetens och erfarenhet kan ta vilket jobb som helst.

Nej – det som måste till är
att vi ser individen, ser förmågan,
ser ungdomar med funktionsnedsättning som de resurser de är,
att vi tar åtagandena enligt konventionen på allvar,
att vi skrotar det negativa och stigmatiserande begreppet och synsättet ”nedsatt arbetsförmåga”,
att vi tar krafttag mot diskrimineringen i arbetslivet,
att vi står upp för ett tillgängligt samhälle där alla kan ta sig fram, ta del av information, kommunicera – oavsett funktionsförmåga,
att staten som arbetsgivare tar åtagandena enligt konventionen, artikel 27 g, på allvar,
att politiken tar sitt ansvar för att synliggöra ungdomar med funktionsnedsättning inom arbetsmarknadspolitiken och i arbetsmarknadsdebatter.

Vi måste kunna ha två tankar och följa två parallella spår samtidigt.
Dels den generella arbetsmarknadspolitiken, lagar, att leva som vi lär.
Dels det individuella stödet – exempelvis lönebidrag men också andra insatser som inte först och främst kanske är kopplade till arbete men som möjliggör alternativt utestänger.
Jag tänker då på tillgång till hjälpmedel som fungerar och utifrån behov,
personlig assistans eller ej,
ledsagning eller ej,
hörselteknisk utrustning av olika slag eller ej,
tillgång till teckenspråkstolk eller ej,
bilstöd eller ej, parkeringsmöjligheter eller ej,
färdtjänst eller ej,
tillgänglig kollektivtrafik eller ej.

Vi måste avslutningsvis ta bort synliga och osynliga, uttalade och outtalade trösklar som utestänger ungdomar. Ungdomar med funktionsnedsättning är en självklar och viktig del av framtiden och vi måste säkerställa att tjejer får samma möjligheter som killar, att inte eventuella stöd fördelas olika beroende på kön.

Ungdomar med funktionsnedsättning har samma drömmar om sin framtid och har samma rätt till en framtid som alla ungdomar!

Tack för att Lika Unika bjöds in hit att medverka i dag.

– – –

Här kan du se webbsändningen från utfrågningen, den är tyvärr inte textad.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen …starting with the man in the mirror

#metoo Ljusrosa bakgrund och #metoo skrivet flera gånger över varandra, i vitt respektive ljusare rosa.

Vi är mitt i en samhällsomvälvande förändring. Kvinnors utsatthet, den utbredda sexismen och den kollektiva gemensamma kunskapen om många mäns beteende är på väg upp till ytan, den håller på att bli allmän. Tillsammans säger vi kvinnor i Sverige och världen nej, nu är det nog. Jag tror vi ser något historiskt hända. Ingen kommer åter kunna säga att hen inte visste, inte anade, inte förstod.

Det här skapar självklart oro, det väcker känslor, det väcker minnen hos den som blivit utsatt. Många har kommit ut offentligt med sin berättelse. Det finns också de som delar sina erfarenheter i de slutna och trygga rum som skapats i olika grupper i sociala medier, kanske är det första gången man sätter ord på vad man varit med om. Jag finns i några av dessa slutna grupper och det är smärtsam läsning, hur är det då inte för den som beskriver sin egen upplevelse, som levt med den och kommer fortsätta leva med sina minnen. Det finns också de som inte vågar ge sig till känna, inte ens i de sammanhangen, som är rädda för att det ska komma ut, som är rädda för repressalier.

Och det handlar inte enbart om våldtäkt. Vägen dit kan vara lång, kantad av överskridna och förskjutna gränser. Jag tror vi är många, som liksom jag, under de senaste månaderna haft anledning att fundera ordentligt över vårt eget agerande. Var sätter jag mina gränser? Hur gör jag om jag ser eller misstänker något? Hur agerar jag som vän, medmänniska, kollega, medresenär? Jag säger inte att jag alltid gjort eller gör rätt. En avart i spåren av berättelserna är när de inte blir trodda eller förminskade. ”Det var väl inte så farligt, han har ju bett om ursäkt, det blev ju ingen fällande dom.” Varje sådan ansats att bagatellisera någons upplevelse är ett övergrepp i sig. Det måste vi påminna varandra om. Vi ska stötta, inte stjälpa. Vi ska ha förändring, inte sopa under mattan.

Vid Lika Unikas sammanträde i november antog styrelsen ett uttalande om att bryta tystnadskulturen. Vi har alla ett ansvar att reagera och agera. Självklart förekommer sexuella trakasserier också inom vår rörelse. Självklart är kvinnor med funktionsnedsättning utsatta, i sin vardag och både utom och inom rörelsen. Det vet vi och vi ska inte tysta ned det.

Som förtroendevalda företrädare i en rörelse där vi arbetar med mänskliga rättigheter och värderingar har vi ett särskilt ansvar. Bland våra medlemsgrupper finns kvinnor, och också män, som många gånger och i så väl vardagliga som speciella situationer, befinner sig i underordning och beroende. Därför är det extra viktigt att vi är tydliga, att vi lever som vi lär.

Eller som Linnéa Claeson skriver i en kommentar på Instagram, under @assholesonline:
”98% av alla sexuella övergrepp begås av pojkar och män. Sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor återfinns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper och typ i alla åldrar. Vi måste ta tag i det lilla och i det stora, vi måste sopa framför vår egen dörr först. I’m starting with the man in the mirror osv…”

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen – Tillbaka till skolan

Kanske såg du precis som jag filmen En man som heter Ove, som gick på SVT under julhelgen?

En scen som fortfarande berör mig starkt, trots att det nog var tredje gången jag såg filmen, är scenen där Ove mitt i natten åker till skolan där hans hustru sökt jobb. I mörkret snickrar han ihop en ramp, i vinkel och med med vilplan, för att hans älskade Sonja som blivit rullstolsanvändare efter en bussolycka under utlandssemestern ska kunna komma in och ut ur byggnaden. En berättarröst säger samtidigt: – ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade. De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”
Min bedömning är att ”den här tiden” i detta fall är sjuttiotalet.

Filmruta. Skolgård, trappa till huvudentrén, nedanför trappan sitter Sonja i rullstol, hon pratar med man som står. Speakerröst/textremsa ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade.”

Filmruta. Skolgård, entrétrappa. Ove måttar med armarna hur en ramp skulle gå, tre män står med armarna i kors och tittar på. Speakerröst/textremsa ”De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”

Filmruta. Mörk natt, regn, brädhögar och en framväxande ramp som Ove snickrar.

I dag börjar vårterminen efter jullovet 2017/2018 och landets skolor fylls åter av elever, lärare och annan skolpersonal. Det heter att vi har fritt skolval i Sverige. Men det stämmer inte i verkligheten. Alla barn och ungdomar kan inte fritt välja skola utifrån kriterier som var kompisar och syskon går, specialinriktning som man själv är intresserad av, goda resultat och hög kvalitet eller närhet till hemmet.

Därför skrev också Skolverket i rapporten ”Tillgängliga lärmiljöer” från 2016 att skolhuvudmän och skolor skiljer sig så mycket åt vad gäller hur man agerar för att åstadkomma en tillgänglig lärmiljö för elever med funktionsnedsättning att det i realiteten inte kan sägas vara fråga om ett lika fritt skolval för elever med funktionsnedsättning som för elever i allmänhet. Och, betonade Skolverket: ”Detta trots att skolförfattningarnas regleringar gäller alla huvudmän för grundskolor.”

Vi har fortfarande en stor andel skolor i Sverige som rent fysiskt utestänger med exempelvis exkluderande trappor och de ”som inte vill bygga ramper”.

Dagen för julafton publicerade Mitt i en artikel om Maja som går i sexan i Kungsängen. Än så länge fungerar det hjälpligt genom att hon kan komma in genom en sidoingång istället för genom den otillgängliga huvudentrén och genom att toalettbesök förläggs till lågstadiets byggnad på andra sidan skolgården. Efter sommarlovet, när Maja börjar högstadiet, kommer det dock bli problem om inte huvudentréns fyra trappsteg åtgärdas och den trasiga trapphissen upp till högstadiets våningsplan lagas.

I Specialpedagogiska skolmyndighetens enkätundersökning hösten 2013 instämde endast hälften av de drygt 600 tillfrågade rektorerna helt i påståendet att de erbjöd en tillgänglig förskola eller skola. Uppskattningen, att ungefär hälften av landets grund- och gymnasieskolor utestänger genom att inte ha ens grundläggande tillgänglighet återkommer och har så gjort i flera undersökningar, det verkar vara en nivå som kommit för att stanna om inte krafttag tas. Det är alltså inte endast ett problem som hör hemma i filmens 70-tal, eller i min egen skoltid under 70- och 80-talen, utan något som fortfarande är högaktuellt, nästan fyra decennier senare.

När vi pratar om tillgänglighet i skolan handlar det bland annat om den fysiska miljön, att kunna ta sig fram, att kunna orientera sig, att det är bra ljudmiljö, att man får tillgång till tillgängliga och användbara läromedel och hjälpmedel som behövs för att man ska kunna vara delaktig under sin skoldag, i så väl undervisning som mellan lektionerna.

I Majas fall tvistar kommunen och friskolan om vem som skall betala för att skapa den tillgänglighet, som enligt mig borde funnits där från början. Vi behöver en ändring av skollagen, det ska inte vara möjligt att starta och bedriva undervisning i otillgängliga lokaler.

Barnombudsmannen menade i sin rapport Respekt (2016) att då barn med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att välja skola som andra barn är det diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är respekten för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning en av de inledande allmänna principerna. Staterna ska vidare, enligt artikel 7 vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn och i artikel 24, om utbildning, fastslås att staterna ska säkerställa att skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov.

Även om barn med just nedsatt rörelseförmåga endast haft skolplikt sedan 1962 i Sverige borde vi utifrån såväl funktionshinderpolitiska mål, skollagen, konventioner och plan- och bygglagen ha kommit så mycket längre när det gäller tillgängligheten.

Tills vi nått dit att det är så självklart som det borde vara tycker jag att skolan i Kungsängen borde anmälas för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När det gäller skolor, alla undervisningsformer, och arbetsplatser finns ett särskilt stort ansvar enligt diskrimineringslagen. Detta är inskrivet som ett varaktighetsrekvisit. Det vill säga, när det finns en varaktig relation mellan den som blivit diskriminerad och den som diskriminerar har den som bedriver verksamheten högre skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller Maja kan jag inte tolka annat än att det är just så. Maja har gått på skolan sedan andra klass så man har dessutom haft många år på sig, inte enbart att bygga den varaktiga relation som lagen talar om, utan också att planera för hennes fortsatta skolgång genom de olika stadierna.

I somras yttrade vi oss från Lika Unika över de två remisserna från Skolkommissionen om Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).

Trots ett gediget arbete, trots statistik och politiskt satta mål som visar på skevheten så saknades ett funktionshinderperspektiv i kommissionens arbete och insikten om att tillgänglighet och användbarhet lägger grunden och förutsättningarna för skoltiden och för skolresultaten uteblev. På vår webb kan du läsa Lika Unikas skolplattform och våra yttranden över just Samling för skolan.

Själv var jag för några vintrar sedan tillbaka på min gamla landsortsskola där jag gick i mellanstadiet, för jubileumsfest. Förutom att träffa alla gamla klasskompisar och återuppliva minnen från skoltiden var det en fantastisk känsla att denna gång, 30 år senare, kunna gå in samma entré som de andra och använda hiss, istället för att som då det begav sig med hjälp av min elevassistent använda varurampen och gå genom skolköket. Den känslan borde varenda elev i Sverige som har en funktionsnedsättning ha rätt att få uppleva, under sin skoltid.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Lucialjus över FNs rekommendationer?

L
Luciadagen år 2013
debatterade riksdagen den då pågående FN-granskningen av Sveriges funktionshinderpolitik. Eller mer korrekt: en granskning av hur Sverige lever upp till FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) och hur man arbetar för att förverkliga den. I dåvarande tidningen Svensk Handikapptidskrift speglades debatten under rubriken ”Politisk strid om läget i funktionshinderpolitiken” Den svenska regeringen som då betecknades som en ”Alliansregering”, hade fått frågor från FN. Socialdemokraten Lennart Axelsson interpellerade med anledning av detta statsrådet Maria Larsson om inriktningen på de svenska svaren till FN.

Ett halvår senare hade FNs rekommendationer kommit till Sverige och en fråga ställdes igen om regeringens arbete med dessa. Svaret från statsrådet var att ”Regeringen tar kommitténs rekommendationer på stort allvar och regeringskansliet har för avsikt att grundligt bereda dem.

Det här handlar inte om småsaker. Det som tas upp i FNs rekommendationer handlar om människor vardag och levnadsvillkor. Det handlar om rätten till arbete och försörjning, om behov av stöd till elever med funktionsnedsättning som inte tillgodoses, om tillgänglighet, om stora skillnader mellan kommuner när det gäller hur rättigheter tillgodoses och om brister i rättskedjan. FN begär svar om hur Sverige ska stoppa försämringar av personlig assistans, om åtgärder mot flerfaldig diskriminering som ofta drabbar den som har en funktionsnedsättning och om våld och kränkningar mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning. Och mycket annat.

Det är Lucia år 2017. Regeringen, nu en rödgrön sådan, har bjudit civilsamhället till sakråd i januari 2018. Regeringen vill föra dialog om de rekommendationer som FN kom med år 2014, som ska hanteras och så småningom ingå som en slags ”detta-har-vi-gjort”-redovisning i en rapport till FN 2019. I inriktningspropositionen om funktionshinderpolitiken som lämnades till riksdagen i maj 2017 redovisas att ”Beredning av rekommendationerna från kommittén pågår inom ansvariga departement inom Regeringskansliet. Regeringen noterar samtidigt att det ”återstår ännu ett betydande beredningsarbete innan en fullständig redovisning till kommittén kan ske.”

Mot den bakgrunden får man hoppas att det ligger allvar bakom orden när regeringen i sin inriktningsproposition skriver att åtgärds- eller handlingsprogram som gäller rekommendationer Sverige har fått från internationella organ är en lämplig åtgärd att överväga vidare. Det är utmärkt och något som har efterlysts av funktionshinderrörelsen under lång tid. En att-göra-lista, tidsplan och budget.

Eller så tar man ett större steg. Redan när FN-konventionen skulle ratificeras av Sverige framförde Socialdemokraterna i riksdagens debatt i november 2008 att man (dåvarande regeringen) borde ha en genomförandeplan för hur konventionen ska förverkligas. ”Den bör innehålla mätbara mål, en tidsplan och riktlinjer för finansiering och ansvar. Regeringen bör även rekommendera kommuner och landsting samt regioner att utarbeta egna planer eller strukturer för hur konventionens bestämmelser ska förverkligas i det verkliga livet.”

Föredragande från (S), Lars U Granberg, menade att det skulle vara att ”visa ambitionen att konventionen ska bli  verklighet i det dagliga livet för människor som i dag inte får sina rättigheter uppfyllda.”

Frågan som avlutade Granbergs inlägg i riksdagen år 2008 förtjänar att återupplivas och riktas till den nuvarande regeringen. Den kan både användas när det gäller arbetet med att implementera FN-konventionen i sin helhet och, som en bit på vägen, för att göra åtgärder utifrån FNs rekommendationer: När får vi regeringens ambitioner i fråga om en tydlig genomförandeplan belysta?

Ordförandebloggen – Land ska med lag byggas

 

Riksdagshuset mot vattnet en solig sommardag.

Land ska med lag byggas. Det är grundläggande, ska så vara och måste så vara. Men, när en myndighet driver allt till högsta instans och då våra domstolar uppenbarligen inte har kunskap om vare sig LSS intentioner, historiken eller Sveriges åtaganden utifrån CRPD har vi nu nått ett läge där det är lätt att förlora tron på juridiken och på politiken, som inte agerar. Det är farligt. Tilltron till lagarna, tilltron till demokratin, tilltron till systemet och till att det genom politisk påverkan är möjligt att förändra verkligheten och framtiden till det bättre och öka människors livsval och livsmöjligheter är grundläggande.

Funderar på vilka ord jag ska välja. ”Kris.” ”Gör om, gör rätt.” ”Nu får det vara nog.” ”Katastrof.” Allt är redan taget. Den har pågått länge. Nedmonteringen. Men aldrig har det väl varit närmare total kollaps än nu. Att till och med Försäkringskassan tillskriver regeringen om sin oro för utvecklingen visar hur långt nedmonteringen fått gå.
Samma Försäkringskassa som drivit på genom att överklaga och driva till domstol, övertolkat de domar som kommit och sedan hänvisat och ursäktat de allt fler som faller ur systemet med ”rättsutveckling och ”praxis”. Själva lagen har inte ändrats. Inga parlamentariska beslut har fattats för att driva på i denna riktning av försämring. Men inga parlamentariska beslut har heller fattats för att sätta stopp.

De senaste dagarna har mitt Facebookflöde fyllts av hjärtskärande desperata rop på hjälp från vänner som inte vet om de kommer kunna fullfölja sina studier, fortsätta arbeta, träna, träffa vänner, vara förälder, vän och partner – allt det som de flesta tar för givet. Tar för givet utan en gnagande oro för att Försäkringskassan och/eller Sveriges domstolar nästa gång det är dags för omprövning kanske inte alls tycker ska vara det givna längre. Vänner som uttrycker att de paralyseras av rädsla. Rädsla att friheten ska tas ifrån dem, rädsla för serviceboende istället för den egna bostaden. En okänd granne på andra sidan väggen, istället för maken bredvid i sängen.

Jag upprepar, detta sker här och nu trots att själva lagen, LSS, inte har ändrats. Den gäller fortfarande och förarbetena gäller fortfarande.
Där kan man läsa:
”Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.”

Starka ord om frihet, av frihet. Om den största frihetsreform vi kanske någonsin sett och kommer få se. En reform som Försäkringskassan och domstolarna, med regeringen som åskådare, nu monterar ned.

Det har varit många turer genom åren. Och visst inleddes försämringarna redan under tidigare regeringar. Men de har eskalerat i ett rasande tempo längs ett sluttande plan. Det började på allvar när finansministern i Ekot ställde grupper emot varandra, en av våra namnkunnigaste politiska journalister hakade på och kallade assistansen för gökunge. Så kom regleringsbrevet till Försäkringskassan inför 2016, med uppdrag att minska kostnadsutvecklingen – alltså en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre ska göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Våra domstolar har inte bjudit denna politiska svängning det motstånd jag menar att juridiken ska göra om vi skall hållas oss till att land ska med lag byggas.

Det senaste dråpslaget och det som kan komma att innebära slutet om inget nu sker är domen i somras från Högsta förvaltningsdomstolen som visserligen inte påverkar rätten till assistansersättning men som innebär att många som har assistansersättning kan komma att få färre timmar.
– Vår uppfattning är att domen kommer att få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda personer, säger Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist. Vi har därför skrivit till regeringen för att uppmärksamma dem på dessa konsekvenser.
Domen består av två delar. Den första berör ett enskilt fall. Den andra består av ett generellt uttalande som säger att assistentens insats ska ha en ”direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet”.
– En slutsats som kan dras av detta är att vänta aldrig i sig kan räknas som kvalificerad hjälp. Det betyder att så kallad väntetid, beredskap och tid mellan preciserade hjälpbehov vid aktiviteter utanför den plats där den enskilde regelbundet vistas aldrig kan ge rätt till assistansersättning. Det kan vara situationer när assistenten endast väntar på att den försäkrade ska behöva hjälp, till exempel under biobesök, sammanträden eller träningsaktiviteter, säger Eva Nordqvist.

Då är vi alltså tillbaka på ruta ett, eller kanske till och med på ruta noll. Bortom självständighet, självbestämmande, bortom möjligheten att leva som andra, med jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

Regeringen har uppenbarligen svikit sitt uppdrag och sitt ansvar, men skulle vad jag förstår kunna agera genom att tillsätta en snabbutredning. Domstolarna har inte hållit emot, stått upp för rättigheterna. Återstår gör då lagstiftaren, riksdagen. Jag hoppas att riksdagen förstår vad som nu sker och konsekvenserna av det Försäkringskassan beskriver. Jag förutsätter att riksdagen när de förstått går till handling och agerar.
Här ser vi initiativ från tre partier: Liberalerna KU-anmälde ansvarig minister 19 oktober 2017. Vänsterpartiet har bjudit in till blocköverskridande samtal, 26 oktober, och nu i kväll, 30
oktober, meddelar Kristdemokraterna att de begär riksdagsdebatt om den personliga assistansen.

Vi får inte, även om risken är överhängande just nu, tappa tron på vare sig politiken eller juridiken eller påsunt förnuft. Vi måste, tillsammans, bryta den här utvecklingen. Tillsammans måste vi skapa en så kraftfull opinion att varken riksdag eller regering kan stå emot. Hur ska vi annars kunna leva med oss själva, om vi inte gjorde allt vi kunde medan tid var?

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika