månadsarkiv: januari 2013

Visst kan världen förändras med sociala krav i upphandling

banprogrambildSverige behöver göra mycket mer för att riva hinder och bryta utanförskap. Sverige behöver agera mer kraftfullt för att stärka villkoren för personer med funktionsnedsättning. Det handlar om att leva upp till de åtaganden som Sverige har skrivit under genom ratificeringen av FN:s konvention rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det gäller på alla samhällsområden, bland annat när det gäller tillgänglighet och rätten till arbete.

Ett verktyg för att nå målen som har använts alltför blygsamt i Sverige är upphandlingar i offentlig verksamhet. Varje år köper offentliga aktörer varor och tjänster till ett värde av mellan 450 och 535 miljarder kronor, eller nära en femtedel av vår samlade BNP. Om dessa värden upphandlas med mer ambitiösa sociala krav kan det bidra till förändring på allvar. Det var också en insikt som finns med som en pelare i Lika Unikas program, Banbrytarprogrammet,, Det tar sikte på att förbättra arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. I det skriver Lika Unika:

”Stat, kommun och landsting bör i sina upphandlingar ställa som grundläggande krav på att leverantörerna dels har en arbetsmiljö som har en god tillgänglighet, dels att leverantörerna har en viss andel anställda med funktionsnedsättning. Våra mål: 1. Att samtliga offentliga upphandlingar med leverantörer innehåller krav på en arbetsmiljö inkluderad god tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. 2. Att aktuell leverantör ska ha minst 5 procent anställda med en funktionsnedsättning.”

Temat uppmärksammas idag i ett debattinlägg av Marcela Mella-Rinderud, koordinator på Tema Likabehandling. Hon menar att upphandlingen bör användas för att sätta press på företag som inte arbetar förebyggande mot diskriminering eller till och med bryter mot diskrimineringslagen. Men man vill gå längre än så:

”Upphandling bör även användas på andra sätt – att arbeta för lika rättigheter och möjligheter kan och bör vara bredare än att bara följa lagen. Rätt utformad kan upphandling driva på utvecklingen för ett jämlikt samhälle”.

Kanske finns det en självbild i Sverige som erkänner oss som ledande när det gäller välfärd, mänskliga rättigheter och jämlikhet, en självbild som ibland gör oss passiva och rent av ovilliga att erkänna brister. Det är inte heller något tvekan att en felaktighet i bland stoppar aktiva sociala upphandlingar: Uppfattningen att ”EU förbjuder”. Så är inte fallet, snarare tvärt om. I artikeln skriver Marcela Mella-Rinderud:

”Den praxis som utvecklats i Sverige innebär en mycket snäv tolkning av regelverket vilket lett till att sociala hänsyn sällan beaktas. Det är lätt att gå vilse i regelverket och många tror felaktigt att EU-direktiven närmast förbjuder andra hänsyn än strikt ekonomiska. Detta har lett till att Sverige, som ofta slår sig för bröstet internationellt när det kommer till frågor som rör mänskliga rättigheter, faktiskt är en av de sämsta i klassen när det gäller sociala hänsyn i upphandlingar.”

Dagens artikel borde, tillsammans med Lika Unikas program, läsas av alla offentliga beslutsfattare. Likaså borde de goda förebilder som faktiskt finns lyftas fram i ljuset. Ett exempel är Örebro kommun som mottog hedersomnämnandet ”Årets förhoppning” när Visa vägen-priset delades ut i december. Offentlig upphandling kan bli en verkningsfull ”murbräcka” som blir det verktyg som gör det möjligt att ställa om Sverige. Ställa om till ett land där diskriminering motarbetas med kraft. Ställa om till ett Sverige där bristande tillgänglighet ses som ett gissel som hela tiden ”jagas”. Ställa om till ett Sverige där vi på allvar värderar den kompetens och förmåga som alla besitter, också personer med en funktionsnedsättning.

Skarpare krav riktade mot andra aktörer från samhällets sida kan dock väcka den kloka gamla devisen att man ska ”hålla rent framför egen dörr”. Rätt! Idag är offentlig sektor sämre att anställa personer med en funktionsnedsättning än exempelvis mindre, privata företag. Att verkligen anstränga sig för bli bättre, att gå före och att agera som man förväntar sig att andra ska agera brådskar.

Mer: Se Tema Lika-behandlings seminarium om offentlig upphandling från sommarens Almedalen.

Torsdagsaktionen i SvT Nyhetstecken

I morgon samlas åter ett gäng från Torsdagsaktionen utanför regeringsbyggnaden Rosenbad. Om du har passerat så har du säkert reagerat. Flygbladsutdelning? Så tidigt? Året runt? I ”kyla och hagel”? Det är en viktig manifestation. Därför håller vi ut.

Torsdagsaktionen, som i morgon har väntat 804 dagar på initiativ från regeringen, vill ha in i diskrimineringslagen att brister i tillgänglighet ÄR diskriminering. Så länge samhället inte på allvar gör något åt de stora tillgänglighetsbrister som personer med en funktionsnedsättning upplever dagligen, så länge gör man inte heller det man kan och borde för att förhindra utanförskap, utestängning och ta bort hinder för delaktighet. Därför är lagen så viktig.

Lika Unika-bloggen har tidigare skrivit om aktionen och du kan läsa mer i det här inlägget. Men du kan också få veta mer genom ett par inslag i Sveriges Televisions Nyhetstecken. För dig som behärskar teckenspråket finns ett inslag från så sent som i fredags om aktionen.

Ett äldre men i sak lika aktuellt inslag är från november förra året. (ifogat i det här blogginlägget) Efter en minuts påannonsering med teckenspråk är Nyhetstecken på plats utanför Rosenbad. Här intervjuas HRF:s ordförande tillika vice ordförande i Lika Unika, Jan-Peter Strömgren om funktionshinderrörelsens krav på lagstiftningen. Lyssna och förstå varför Torsdagsaktionen inte ger upp!

Oavsett jobbpakter behövs jobbpolitik som kan FunKa

funka

Nyligen presenterade regeringens utredare Cristina Husmark Pehrsson det andra betäckandet från Funka-utredningen. Lika Unika har i utredningen företrätts av en expert, Urban Fernqusist. (Synskadades Riksförbund) Här ett inlägg om utredningsförslagen.

 

 

 

Lika Unika-bloggen har i de första inläggen tagit upp jobben och arbetslösheten flera gånger. Det är, precis som i politiken i stort, en central fråga också utifrån funktionshinderrörelsens perspektiv. På samma sätt som för andra handlar möjligheten till jobb om både ekonomi, social gemenskap, självförtroende, möjligheter att få utvecklas och bidra och mycket annat.

I sämre tider är det risk att grupper ställs mot varandra. Sverige behöver insatser för alla de grupper som har svårare att få fäste på arbetsmarknaden. Det politiska fokuset har med rätta riktats mot på ungdomsarbetslösheten. Parentetiskt gäller även där att unga med funktionsnedsättning ligger sämre till än genomsnittet av ungdomsgrupperna när det gäller jobb och utbildningsnivå.

Arbetsmarknadens parter och regeringen ingick under förra årets Almedalsvecka en ”jobbpakt”. Tanken var att man skulle förhandla fram insatser så att unga kan komma i jobb. I dagarna meddelas att pakten har brakat ihop, på grund av olika syn på läget från arbetsgivare och fack.

Om och att denna jobbpakt kanske faller får inte innebära att jobbfokuset minskar i politiken. Det behövs fler insatser och mer politik för jobben. Det handlar om unga, men också om personer med funktionsnedsättning. Hos de grupper som har en funktionsnedsättning med påföljande nedsatt arbetsförmåga är arbetslösheten dubbelt så hög som i genomsnitt. Längre inskrivningstider och många som inte ens skriver in sig ingår också i det dystra arbetsmarknadsläget för många med funktionsnedsättning. Saknar man en politik för jobb till personer med en funktionsnedsättning så saknar man en heltäckande jobbpolitik.

En del idéer har dock presenterats. FunKA-utredningen har under en tid belyst insatserna för jobb utifrån ett funktionshindersperspektiv. I det första betänkandet fanns förslag om en satsning på 2,4 miljarder i flera steg. Där ingick förslag om tydligare regler för lönestöd med höjda ersättningsnivåer. Där finns förslag om ersättningssystem till Samhall, om traineeutbildning och folkhögskolestudier för unga och om att fler personer ska få tillgång till Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd (SIUS).

I det andra betänkandet, som kom nyligen, finns förslag som handlar om försäkringar för personer med funktionsnedsättning som har jobb med lönestöd och en angelägen reformering av arbetshjälpmedel.

En dyster verklighet om försäkringsskydd vid lönestöd ser vi efter 2009 då reglerna ändrades så att man får lönestöd även om inte kollektivavtal finns. Idag beräknar utredningen att 15 000 personer med funktionsnedsättning inte omfattas av kollektivavtal. Ja, det förekommer till och med att premier för arbetsmarknadsförsäkringar inte betalas in trots att det ingår en sådan ersättning från Arbetsförmedlingen i lönestödet. Staten föreslås nu ta över ett försäkringsansvar i de företag som saknar kollektivavtal.

Från 1 januari 2014 övergår Försäkringskassans ansvar för bidrag till arbetshjälpmedel för dem som har en anställning till Arbetsförmedlingen. Stöd till arbetshjälpmedel kommer även fortsättningsvis att uppgå till högst 100 000 kronor per år vardera för den anställde och arbetsgivaren. Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljö och anpassningar tydliggörs. Förslagen innebär bland annat en välkommen förenkling av regelverket, något som har krävts av bland annat HRF. Med reformen hoppas utredningen också att tiderna för handläggningen hos förmedlingen kan kortas.

Genomförandet då? Ja, det är ju en utredning som har lämnat sina förslag. Det finns bra saker och det finns sådant som saknas. Där skulle bland annat jämställdhetsanalysen av olikheter i stödsystemen kunna ha utvecklats bättre, liksom en diskussion av begreppet ”nedsatt arbetsförmåga”. Men nu är det upp till regeringen att göra ”skarpt läge” av förslagen, och det bör göras i en helhet, samlat. Tyvärr saknas signal om en kommande proposition i regeringens förteckning och då återstår för 2013 att baka in det i budgetarbetet. Glöm nu inte det!

Läs fler kommentarer till utredningen från FunKa från våra medlemsförbund:
NHR  HRF, RBU, SRF; SRF2,
– Läs även kommentar från DHR.
Lika Unikas skrivelse till utredningen.
Funkautredningens webbplats

Tillgänglighet, torsdagsaktion och ministeruppvaktning

tillgEtt debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle väcker min uppmärksamhet. Undertecknare är företrädare för Stockholms Stad och Borås Stad och temat är tillgänglighet men också jobb för den som har en funktionsnedsättning. Debattinlägget är viktigt också därför att det har undertecknats av företrädare för båda de politiska blocken, Ewa Samuelsson, biträdande socialborgarråd (KD), Stockholm och Lena Palmén, kommunalråd (S), Borås. De skriver det tillsammans med Carl Älfvåg, Generaldirektör för myndigheten Handisam.

Budskapet är att Sveriges kommuner måste göra mycket mer för att förbättra tillgängligheten. I artikeln utgår skribenterna från de analyser som görs av läget i kommunerna.

”Några nedslag: Nästan hälften av befolkningen undviker caféer och restauranger där ljudmiljön är dålig. Bara ett av tio socialkontor och hälften av vårdcentralerna i landet har förbud mot parfym, vilket skapar problem för personer med allergi. Nästan fyra av tio idrottsanläggningar är otillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Inte ens fyra av tio kommuner beaktar tillgänglighet när de genomför insatser för arbetslösa.”

Av nuläget drar man ett par viktiga slutsatser om de två stora utmaningarna framöver:

• Minska arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning. Offentlig sektor, inte minst kommunerna, måste vara en förebild gentemot näringslivet och anställa fler personer med funktionsnedsättning.

• Förbättra den fysiska tillgängligheten ytterligare. Enligt lag ska så kallat enkelt avhjälpta hinder i publika lokaler och på allmänna platser åtgärdas. Här återstår fortfarande mycket arbete i de flesta kommuner.

”Fler kommuner måste ta frågor om tillgänglighet och delaktighet på allvar”, lyder avslutningsorden. Förhoppningsvis är inlägget ännu ett tecken på att frågor om mänskliga rättigheter i vårt land blir allt viktigare i samhällsdebatten. Det verkar som fler inser att en politik som inte förmår pressa arbetslösheten i stora grupper och som inte har fokus på bland annat arbetslösheten hos grupper med en funktionsnedsättning inte med trovärdighet kan benämnas en ”hel jobbpolitik”.

När det gäller tillgänglighet har Sverige ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I den löper samhällets utformning, som tillgänglighet och användbarhet, som en röd tråd. Med sin underskrift av konventionen har Sverige åtagit sig ett omfattande arbete för att ställa om samhället så att alla har en praktisk möjlighet att bli delaktiga, involveras och inte stängas ute. Den svenska riksdagen har förstått allvaret och av regeringen begärt en proposition med lagstiftning att brister i tillgänglighet är diskriminering. Det har länge krävts av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen.

Hur det blir med den saken är oklart. I regeringens förteckning över kommande propositioner finns ingen antydan. Men statsrådet Erik Ullenhags ord var tydliga i riksdagen i höstas. ”Regeringen avser att återkomma till riksdagen”. 801 dagar har funktionshindersrörelsen väntat utan att något har presenterats. Därför har funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen begärt att få träffa finansminister Borg och statsrådet Erik Ullenhag under en uppvaktning om tillgänglighetsfrågan.

Vad det handlar om beskrivs bra i artikeln från Ewa Samuelsson, Lena Palmén och Carl Älfvåg.

”Viktigast är dock den mänskliga aspekten, nämligen vilket samhälle vi vill skapa. Vi anser att det varken är rimligt eller värdigt att utesluta delar av befolkningen från samhällsgemenskapen och arbetsmarknaden.Utmärkt formulerat!

Bilden ovan är hämtat från rapporten ”Jodå. Tillgänglighet lönar sig. (Vi har räknat på det.)”. Om det är kostnadsskäl som gör att propositionen dröjer, vilket inte är osannolikt, kan rapporten vara mycket lämplig att läsa…

Lika Unika-krav i jobbdebattens fokus

”Vi vill göra rätt för oss.  Det har vi rätt till!”

Det är det tydliga budskapet i Lika Unikas program, ”Banbrytarprogrammet”, för jobb till personer med funktionsnedsättning. Alla människors kompetens och resurser måste tas tillvara. Rätten till arbete gäller också den som har en funktionsnedsättning. Det handlar verkligen inte bara om att erbjuda den som har en ”nedsatt arbetsförmåga” en sysselsättning, som debattens fokus ibland kan tolkas. Där ska stöd och insatser självklart finnas och bli ännu bättre. Men ofta är arbetsförmågan inte alls ”nedsatt”, bara rätt anpassningar görs och bara arbetshjälpmedel finns tillgängliga. Vi måste helt enkelt se enskilda personers kraft och potential utan att ”stämpla ut” människor på grund av en funktionsnedsättning.

För att nå visionen om allas rätt till ett arbete och om att bryta utanförskapet ger Lika Unika några konkreta förslag. Det handlar om hjälpmedel, om offentlig upphandling, om traineeprogram och om resurser till personalavdelningarna i offentlig verksamhet med utgångspunkten att offentlig verksamhet måste bli förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning.

Den som lyssnade på partiledardebatten i riksdagen i mitten av januari hörde inte ett knyst om de här frågorna, trots förhoppningar om det. Eftersom en fjärdedel av de arbetslösa har en funktionsnedsättning och arbetslösheten är dubbelt så hög i den gruppen jämfört med andra, är slutsatsen tydlig:

Har man ingen politik för jobben till personer med funktionsnedsättning så saknar man en hel jobbpolitik. Det bör verkligen sättas i fokus inför kommande valdebatt.

Trots tystnaden i riksdagskammaren finns det ändå positiva tecken i skyn. Idag gör (S)-ledaren Stefan Löfven ett utspel i DN där han bland annat berättar om krav från sitt parti om jobbperspektiv i den offentliga upphandlingen. ”Ett villkor för att få ett offentligt kontrakt ska vara att en viss procent av de anställda ska komma från en särskild pool hos Arbetsförmedlingen med långtidsarbetslösa, funktionshindrade eller andra personer med speciella förutsättningar”.

Tidigare har alliansregeringen aviserat ett program för arbetspraktik hos myndigheter. På SKL har ledande företrädare höjt tonläget gentemot medlemskommunerna om att bli bättre på att se möjligheterna med mångfald på arbetsplatser och vara föredömen när det gäller anställda med en funktionsnedsättning. Rubriken på det inlägget av Ingela Gardner Sundström (m) var ”Fler funktionsnedsatta måste få arbete”. Tydligare än så kan det knappast sägas.

I Lika Unikas program sätts kvotering som något att pröva ”om inget annat hjälper”. Det ska handla om offentlig sektor, vara begränsat i tid och kanske fungera som ”murbräcka”. Erfarenheterna visar att den som en gång har anställt en person med funktionsnedsättning är mer positiv att göra det igen. I Almedalen i somras debatterades frågan och en öppning om att pröva kvotering gjorde Lena Hallengren, (S).

Den som söker ska finna, sägs det. Och visst var det tyst i partiledardebatten om en av de stora grupperna som drabbas av arbetslöshetens gissel, personer med en funktionsnedsättning. Men det finns trots allt en rad debattutspel som tar fasta på samma områden som LIka Unika har fört fram som viktiga inslag i en heltäckande politik för jobben. Det är viktigt och alldeles nödvändigt.

Forskarrapport om svag mediebild av tillgänglighetens brister

En tanke jag får efter att ha sett den är: ”Är det därför det drar ut på tiden”? Trista effekter av ett underskott i information och därmed kunskaper och kanske engagemang? Är det en förklaring till att det verkar gå så trögt med att få fram en viktig lag som innebär att brister i tillgänglighet klassas som diskriminering?”

Ja, tankarna kommer kanske naturligt efter att jag nyligen tog del av den forskningsrapport som docenten i socialt arbete vid Göteborgs Universitet, Jörgen Lundälv, har presenterat. Titeln lyder ”Tillgänglighetens utrymme – om funktionshinder och funktionsnedsättningar i svensk dagspress och i ett Regionmagasin”. I projektet har Jörgen Lundälv studerat den mediala uppmärksamheten i tillgänglighetsfrågor under perioden 2000 till 2009 i två av Västra Götalandsregionens medier, Göteborgsposten och den nu nedlagda tidningen Regionmagasinet. Lundälv sammanfattar bra på sin blogg ”Socialpolitisk blogg med Jörgen Lundälv”:

”Om medierna (press, radio och tv) skulle uppmärksamma barn, unga och äldre personer med olika funktionsnedsättningar och hur de upplever sin tillgänglighet, så skulle de mänskliga rättigheterna bli tillgodosedda”.

Forskningsrapporten visar efter studien av 228 artiklar att den mediala rapporteringen av tillgänglighetsperspektiv har varit ”tämligen sparsam.” Visst förekommer de men oftast i bildlösa artiklar. Barn- och ungdomsperspektiven i tillgänglighetsfrågorna bedöms inte komma fram särskilt tydligt. Huvudperspektiv förefaller vara hälso- och sjukvårdens tillgänglighet men också kultur- och fritid. Ofta speglas tillgänglighetsbrister, när de speglas, utifrån perspektiv av informationsbrister. Det skiljer också i vilka slags funktionsnedsättningar som speglas där det enligt rapporten finns ett mer sparsamt rapporterande om psykiska funktionsnedsättningar.

Det ändå klena resultatet gör att Jörgen Lundälv efterlyser mer medialt utrymme om tillgänglighetsbrister och mer deltagande från personer med funktionsnedsättning i nyhetsproduktionen. På bloggen pekar Lundälv också på behovet att förbättra kunskapen om funktionshinder och funktionsnedsättningar i samhället, bland annat med utbildning av journalister. Där framhåller Jörgen Lundälv: ”Utbildning och bemötande inom funktionshinderområdet är även något som under senare år har tydligt förespråkats av WHO och Världsbanken i en världsrapport om funktionshinder”,  (World Health Organization and The World Bank, 2011).

Brister i tillgänglighet utestänger. Den som låter bli att göra ”skäliga åtgärder” mot tillgänglighetsbrister medverkar därmed till begränsningar i människors rätt till att leva sina liv som andra, oavsett funktionsnedsättningen. Därför är lagstiftning som bygger på Mänskliga Rättighetsperspektivet så viktigt.

Den 14 juni förra året beslutade riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag om att brister i tillgänglighet är diskriminering, något som föreslogs i skrivelsen ”Bortom fagert tal” som skickades på remiss för idag 794 dagar sedan. Torsdagsaktionen finns på plats utanför Rosenbad varje vecka för att påminna regeringen om det utlovade förslaget. I blogginlägget med Nyårsförväntningar skrev jag:

Att i svensk diskrimineringslag skriva in att brister i tillgängligheten är diskriminering handlar inte bara om ett leva upp till FN-konventioner. Det är en självklarhet för den som vill stå upp för mänskliga rättigheter och människors lika värde. Det är dessutom en lönsam sak. Det ser den som vågar lyfta blicken från det rödfärgade kostnadskontot och se de gröna plussiffror som skapas i ett samhälle som involverar alla. Utestängning kostar!

Med det i bakhuvudet bläddrade jag i Jörgen Lundälvs forskningsrapport. Kanske, tänkte jag, skulle samhällsförändringarna gå snabbare i riktning mot en bättre tillgänglighet om slutsatserna uppmärksammades och resulterade i fler engagerade och beskrivande repotage om brister men också om möjligheter för hela samhället med ett tillgängligt Sverige för alla.

Mer i ämnet:
Sveriges Radio, P4, med medverkan av Jörgen Lundälv.
Svensk Handikapptidskrift
–  Social Aktion Nu

/Peter Andersson

Lika Unika med budskap om jobben i Dagens Arena

I skrivande stund startar partiledardebatten i riksdagen. En förhoppning är att partiledarna är väl förberedda och kommer ”laddade” med kloka förslag och goda argument i jobbpolitiken. Till frukosten har de och andra kunnat läsa ett debattinlägg om jobben för personer med funktionsnedsättning som Lika Unikas ordförande Agnetha Mbuyamba skriver i Dagens Arena.

Budskapet är att partiledarna borde ta fasta på det brev som Lika Unika har skickat inför debatten. En, som Agnetha Mbuyambade formulerar det i Dagens Arena, ”påminnelse om att jobbfrågan måste debatteras med utgångspunkt från de grupper som med utsatta. Då kan man inte blunda för den utmaning som ligger i att den som har en funktionsnedsättning ska kunna delta i arbetslivet. Sverige har inte råd att avstå från människors resurser och vilja att arbeta”.

Eller som det står i brevet:

”Det finns ingen hel och fullt utvecklad politik som kan kallas arbetslinje om inte det perspektivet finns med. Varje påstående om att utanförskapet har brutits måste ses som falsk varudeklaration och oavslutad arbetsuppgift så länge så stora grupper går arbetslösa som är fallet.

Lika Unikas budskap till regeringen i Rosenbad

Agnetha Mbuyamba Lika Unikas ordförandeIdag genomförde myndigheten Handisam en resultatkonferens om funktionshinderspolitiken. Alla regeringens myndigheter deltog tillsammans med en rad företrädare för funktionshindersrörelsen. Från Lika Unika medverkade vår ordförande Agnetha Mbuyamba som talare under ett pass med rubriken ”Funktionshindersrörelsens syn på regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderspolitiken”.   (Läs talet nedan eller direkt på vårt konto på Slideshare), Agnetha Mbuyamba menade att mycket har gjorts men att det idag finns andra, mer negativa tecken:

”Visst har det hänt en del, men ibland får jag en isande känsla av att pendeln har börjat svänga tillbaka. Kostnader tas upp i debatten så ofta, så utförligt och så högljutt. Det talas om återskapade institutioner för att vi inte har råd med LSS. Det talas om sämre tillgänglighetskrav vid byggande. Det talas om alltför stora samhällskostnader att slå fast att brister i tillgänglighet är grund för diskriminering.  Tänk om vi med samma engagemang kunde beskriva människors rättigheter och behov”,

En del konkreta punkter fanns med i budskapet som utgick från FN:s konvention rättigheter för personer med funktionsnedsättning och de värderingar som var grunden för bildandet av Lika Unika. Agnetha Mbuyamba tog upp jobben och förslag om att personer med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter som andra att komma in på arbetsmarknaden. Där fanns en nyhet från regeringen ”dagen till ära”, som påminner om förslagen om tranieeprogram i Lika Unikas ”Banbrytarprogram”: En satsning på praktikprogram inom statliga myndigheter.

Andra avsnitt i talet handlade om att satsa på utbildning av myndigheter och inte minst av politiker om FN-konventionen. Där fanns en uppmaning till regeringen att markera betydelsen av funktionshinderspolitiken genom att placera ansvar och samordning i statsrådsberedningen. Och självklart tog Agnetha också upp frågan om att Sverige i diskrimineringslagen ska slå fast att brister i tillgängligheten är diskriminering.

”Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en självklarhet för den som erkänner alla människors lika värde. Tillgänglighet lönar sig, dessutom för alla”, påminde Agnetha Mbuyamba.

Hon utvecklade också Lika Unikas syn på samråd och samverkan men hade också förväntningar på politiken:
–  En ärlig vilja att lyssna och ta till sig
–  En genuin avsikt att de kunskaper som vi tillför också får påverka politiken och besluten
–  En respekt för varje organisations prioriteringar och engagemangsområden.
–  En bestämd vilja att se resultat.

”Eviga dialoger som inte leder till verkliga förändringar är inte optimalt Det är inte okey”, som Agnetha Mbuyamba formulerade det.

Sverige behöver göra mer – inte mindre – för mänskliga rättigheter

Kampephoton för mänskliga rättigheter? Gäller det också Sverige? Vårt eget så ”förträffliga” välfärdsland? En tanke som någon möjligen slås av är att de mänskliga rättigheterna är fast förankrade och utvecklade i vårt land. FN:s deklarationer skulle med den världsbilden bara handla om andra länder och deras befolkning. Inget kan vara mer fel. Det finns tydliga tecken på att vi behöver göra mer för mänskliga rättigheter i Sverige.

Man kan med rätta ta ett principiellt och övergripande avstamp i diskussionen. Det gjordes i slutet av förra året då Dagens Arena uppmärksammade tankesmedjan Freedom Right Project och menade att det där förs en diskussion om alltför långtgående och alltför många rättigheter. Dagens Arena fick ett snabbt svar av Paulina Neuding som förvisso bekräftade att ”I verksamheten ingår bland annat forskning kring inflation av rättighetsbegreppet”. Men Neuding pekade också på att det i svensk välfärdstradition har funnits en utbredd skepsis mot att definiera ”mänskliga rättigheter”. Det ”goda samhället” och den goda staten garanterade ju detta och att göra juridik av välfärdspolitik kändes främmande. Om detta mer principiella resonemang skriver Lars Lindberg ett inlägg på sin blogg. Det vore en sak om allt stannade där. Men på det mer konkreta planet förs debatten i vissa kanaler i en ton som oroar. Det handlar inte minst om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det finns en särskild FN-deklaration om det. Skälet är att FN:s medlemsstater har sett att personer med funktionsnedsättning i praktiken inte har samma möjligheter till ett gott liv som andra. På område efter område krävs insatser för att skapa bättre levnadsvillkor, skapa lika rättigheter för dem som för andra och slå tillbaka diskriminering och utanförskap. Utgångspunkten för Sverige och andra undertecknande stater är att man ”bekräftar åter att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är universella, odelbara och inbördes beroende av och relaterade till varandra samt bekräftar behovet av att garantera att personer med funktionsnedsättning får åtnjuta dem utan diskriminering”. FN-staterna menar att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en ”kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa”. Det ligger sedan till grund för att på punkt efter punkt slå fast rättigheterna på olika områden. Det handlar om rätt till jobb, om utbildning, om politiska rättigheter och mycket annat.

Tolv år efter handikappolitikens ”perspektivskifte” i propositionen ”Från patient till medborgare och fyra år efter FN-konventionens ratificering förs en debatt som rimligen går i helt motsatt riktning jämfört med andemeningen i denna. På tidningen Expressens ledarsida drivs tesen att krav på tillgänglighet i bostäder inte är så angeläget. Det borde, menar tidningen, räcka med sådana byggkrav på var tionde bostad. Samma tongångar om att vända tillbaka till förr hade krönikören Anna Dahlberg i ett inlägg som möttes av en skarp befogad replik. Debattören Gunnar Wetterberg hade tidigare haft en krönika i samma tidning. Personlig assistans håller på att för dyrt. De ”goda institutionerna” borde i stället vara ett alternativ, menar Wetterberg.

I samma text nämns också det krav på lagstiftning att brister i tillgänglighet är diskriminering som krävs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen och av en majoritet i riksdagen. Det kravet utgår från FN-konventionen och från människors praktiska erfarenheter av hur utestängning och diskriminering blir en vardaglig plåga i Sverige 2013. I Wetterbergs och i andras världsbild verkar det mer handla om att pressa kostnader och förhindra att budgetar överskrids. Budgetposter som inte förefaller anpassade till behov och rimliga krav på deltagande, tillgänglighet och inkludering. Men också ett gammalt budgettänkande som inte tar hänsyn till de mervärden för hela samhället som god tillgänglighet är och som till och med gör det lönsamt.

Men nej! Mänskliga rättigheter handlar inte, när det gäller funktionsnedsättning, bara eller ens mest om ”vård och omvårdnad” eller ens tillgänglighet. Det måste vara mycket bredare än så och täcka alla samhällets områden. Det handlar också om exempelvis jobben där var fjärde inskriven på arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning och där långtidsarbetslöshet, utanförskap och utestängning drabbar några grupper hårdare än andra. De mycket dystra jobbkurvorna hos personer med funktionsnedsättning borde attackeras med samma glöd och engagemang som arbetslösheten i stort förefaller väcka hos våra folkvalda. Om detta skriver Lika Unika till partiledarna inför nästa veckas partiledardebatt.

Sverige har under lång tid, på olika samhällsnivåer, haft ett ambitiöst arbete för att leva upp till FN:s barnkonvention. Det vore önskvärt om stat, kommun och landsting ”kastade sig över” konventionen som gäller personer med funktionsnedsättning med samma engagemang, glöd och bestämda vilja att förändra samhället till det bättre. Verkligheten i dagens Sverige år 2013 präglas sannerligen inte av någon inflation i mänskliga rättigheter utan tvärtom brister som bör rättas till om konventionens andemening ska förverkligas. Det har Sverige som stat åtagit sig att fixa! 

Dystra jobbkurvor för arbetslösa med funktionsnedsättning

Idag kommer Arbetsförmedlingen med ny statistik om läget på arbetsmarknaden. Olika analytiker och debattörer kommer att kasta sig över lägesrapporten med stort intresse. Det är generellt sett ett trist budskap i decembersiffrorna: En arbetslöshet som har ökat konstant sedan hösten 2011. Fler ut i öppen arbetslöshet. Färre lediga platser. Arbetsförmedlingen berättar också:

”Vid slutet av december hade 214 000 av de totalt inskrivna arbetslösa varit utan arbete i minst 6 månader, vilket är närmare 8 000 fler än ett år tidigare. Av dessa personer hade 140 000 varit arbetslösa i minst 12 månader, en ökning med 5 000. Antalet personer med minst 24 månaders arbetslöshet ökade med 1 000 personer till 70 000”.

Ett dystert läge redan idag, således och inte verkar prognosmakarna ge oss bättre hopp inför den närmaste framtiden. Det är en stor olycka för alla. Enskilda som förlorar jobb, tappar självkänsla, får problem för försörjningen och inte sällan med hälsa och välbefinnande. Samhället som får minskade skatteintäkter och ökade kostnader för åtgärder och försörjningsstöd. I svåra tider drabbas alltid den hårdast som redan har sämre förutsättningar . Statistiken berättar igen att till de mest utsatta hör personer med en funktionsnedsättning.

af funk

Grafen ovan är hämtad från en OH-presentation av den statliga Funka-utredningens betänkande förra sommaren. Utvecklingen för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden är negativ, minst sagt. Det har bekräftats många gånger och en beskrivning gavs i förra årets återrapportering från Arbetsförmedlingen om funktionshinderspolitiken:

”Antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen med någon form av funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har ökat i snabbare takt än någonsin tidigare”.

Till förklaringarna, menade AF, hör just att svåra arbetsmarknadslägen drabbar gruppen hårdare, att personer förts över från Försäkringskassan och av långa tider hos förmedlingen för att ”koda” de sökande i rätt klass för att vara berättigade till stöd och insats. Det sista är ett av delmålen i Arbetsförmedlingens mål för politiken: att korta tiderna från att en arbetssökande blir inskriven vid förmedlingen till att en funktionsnedsättning är identifierad och registrerad. Idag är genomsnittstiden 270 dagar!

Kristdemokraternas riksdagsledamot Penilla Gunther skrev i julas ett inlägg på Politikerbloggen med rubriken ”Får man ha en funktionsnedsättning på svensk arbetsmarknad?. Svaret borde självklart vara ”ja” men läget och inte minst att det sämre läget ser ut att vara permanent gör frågeställningen berättigad. Fler och inte minst partiledarna bör sätta ljuset på jobbpolitikens tuffaste utmaningar. Den som inte kan presentera en jobbpolitik som med skärpa förbättrar levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar saknar faktiskt en trovärdig, hel politik för arbetslinjen. Det är ingen styrka i valrörelsen 2014.

I går skrev Lika Unikas ordförande Agnetha Mbuyamba brev till partiledarna med det budskapet. Dagens siffror från Arbetsförmedlingen kan beskrivas som en snabb och trist bekräftelse att uppmaningen till politikerna är viktig och nödvändig.