månadsarkiv: februari 2013

Torsdagsaktionen öppnar ”Borg-jour” efter igenstängd dörr

borgFoto: Regeringskansliet

”Från och med nu inrättar Torsdagsaktionen Borg-jour, vilket innebär att vi så snart Anders Borg får en lucka är redo att träffa honom”.

Det svarar Torsdagsaktionen på finansministerns ”Nej tack” på förfrågan om att få träffa Anders Borg och integrationsminister Erik Ullenhag för att diskutera frågan om tillgänglighetsbrister som diskriminering.

Så sent som i morse genomfördes ytterligare en torsdagsaktion som manifestation i frågan. Läs mer i det inlägget om varför det är så viktigt och varför Anders Borgs nej är så oerhört olyckligt och ett slag i ansiktet på många aktiva i funktionshinderrörelsen. I en kommentar skriver Torsdagsaktionens organisationer:

”Det är ingen hemlighet att det är Finansdepartementet som, med hänvisning till rädsla för kostnader, bromsat och bromsar frågan om ett utökat diskrimineringsskydd för personer med funktionsnedsättning. Att den minister som håller i pengarna och ytterst är ansvarig för att frågan inte kommer vidare, från sin sida prioriterar frågan så lågt att han inte ens kan hitta en tid att träffa oss är anmärkningsvärt”.

Men Torsdagsaktionen ger sig inte utan lämnar Anders Borg ett ”erbjudande”. Begäran om ett gemensamt möte med Anders Borg och Erik Ullenhag kvarstår.

Från och med nu inrättar Torsdagsaktionen Borg-jour, vilket innebär att vi så snart Anders Borg får en lucka är redo att träffa honom.

Anders Borgs nej till uppvaktning kan väl ändå inte vara ett sätt att krypa bort från verkligheten? Det är ett faktum att Sveriges riksdag har beställt ett lagförslag från regeringen som innebär att brister i tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Att inte leverera detta gör att regeringen och Anders Borg riskerar att gå in i en valrörelse med en svekdebatt eller anmälan till Konstitutionsutskottet därför att man inte följer riksdagsbeslutet. Det är ingen bra start på ett valår.

Torsdagsaktionen, Dalauppror och 825 dagars väntan

torsdagsak 21 febr 2013

Mellan 8 och 9 denna morgon genomfördes ännu en torsdagsaktion. 825 dagar av väntan. 825 dagar av hopp att den äntligen ska komma: Lagen som gör brister i tillgänglighet till en fråga om diskriminering. Det handlar möjligen om praktiska saker som byggregler, trottoarkanter, textning i medier och tillgänglig kollektivtrafik. Men det finns ett större perspektiv: Att samhället blir tillgängligt för alla handlar i grunden om mänskliga rättigheter, stopp av diskriminering och om demokratin.

Den här torsdagen genomfördes torsdagsaktionen med en större samling aktiva än vanligt. Från Dalarna kom aktiva i Synskadades riksförbund och Dalaupprorets deltagare gjorde manifestationen ännu massivare.

Bilderna ovan: Övre, vänster: Torsdagsaktionen samlad, Övre, höger: Flygbladet om 825 dagars väntan, Mitten, vänster: Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström talar med torsdagsaktionen. Mitten, höger: Integrationsminister Erik Ullenhag gör detsamma. Nedre, vänster: statsrådet Maria Larsson fick första flygbladet. Nedre, höger: Rosenbad en tidig torsdagsmorgon.

Mer om torsdagsaktionen i tidigare blogginlägg

Framtidskommissionens bortglömda område

framtidskomPrecis innan jag ska börja skriva på mitt tänkta blogginlägg ser jag att Fredrik Granath har skrivit på SHT:s krönikeblogg. Rubriken är ”kräftgång” och ett stycke ur inlägget säger en del. Fredrik bloggar:

”Det börjar tära att ingen lyssnar eller bryr sig, eller ser det som hjärtefrågor och inte samhällsproblem. Det gnager i mig. Allt från att man bygger sjukt stora evenemangskomplex med bristande tillgänglighet, till en sådan liten pluttig sak som att man inte plogar handikapparkeringen bakom mitt jobb, trots att man plogar allt annat”.

Fredriks inlägg handlar i grunden om värderingar och om vilken samhällsmodell vi önskar. Och det träffar direkt frågan om hur vi ser på varandra som människor, om vi på allvar vill ha ett samhälle där allas lika värde gäller på allvar. Så är det inte idag, hur ofta vi än säger det och hur mycket vi än önskar det. Det kommer inte att förändras utan medvetna beslut, opinionsbildning och samhällsförändringar i människors vardag. Därför är det ytterst beklagligt att det perspektivet nästan saknas i samhällsdebatten. Möjligen ses röster som talar för personer med funktionsnedsättning som en av många uppstickande särintressen. I själva verket handlar det om grundläggande värden, mänskliga rättigheter och människosyn.

Regeringen har en ”Framtidskommission”. I presentationen på hemsidan skriver man om sitt uppdrag. ”Samtidigt står vi inför många framtidsutmaningar. Sverige är ett bra land för många, men inte för alla. Hur minskar vi utanförskap och hur stärker vi den gemenskap som håller ihop Sverige? Vad krävs för att öka delaktigheten i samhället och hur kan vi bättre ta vara på kompetensen hos alla som bor i vårt land? Hur ser vi till att hela Sverige lever även 2050?”

I kommissionens rapporter är det hittills sparsamt med funktionshindersperspektiven, trots att det tveklöst är ett område där bristerna är störst i samhället och där vi tyvärr kan se en vridning tillbaka i debatten. Mänskliga rättigheter blir kostnadskalkyler. Hjälp till ett värdigt liv blir extrem personkontroll och ses som budgetbelastningar. I stället för en fråga om demokrati och att inte stänga ute människor betraktas tillgänglighet som något som möjligen kan göras ”i värsta fall” och till så låg investeringskostnad som bara är möjlig.

Ännu år 2013 verkar utgångspunkten inte vara just de mänskliga perspektiven på mänskliga rättigheter utan mer ses som socialpolitik, problem, nödvändigt ont, olyckliga kostnader och samhällsbelastning.

Framtidskommissionen borde därför, inte minst i rapporten Framtiden och samhällets grunläggande värden ha lyft upp MR-perspektiven och det utifrån de områden där bristerna är som störst och där mer behöver göras. Även i andra ”alster” som de om arbetsmarknaden vore det mycket rimligt med tanke på att en stor andel av de arbetslösa har en funktionsnedsättning. Tyvärr uteblir detta nästan helt i kommissionens material. Idag kom en inbjudan till en presentationen av ytterligare en delutredning, ”Framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa”. Jag håller tummarna för att den skriften har mer!

Läs mer: Lars-Göran Wadén skriver på Framtidskommissionens blogg med rubriken ”Red Bull ger dig inga vingar”.

Upphandling och jobbpolitik – JA i riksdagen på onsdag?

För en tid sedan skrev Lika Unika-bloggen ett inlägg om offentlig upphandling och de möjligheter som ligger där för att ställa högre krav på sociala hänsyn när upphandlingar av varor och tjänster görs. Det skulle kunna användas så offensivt som Lika Unika uttrycker det i sitt ”Banbrytarprogram” i två mål:

1. Att samtliga offentliga upphandlingar med leverantörer innehåller krav på en arbetsmiljö inkluderad god tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

2. Att aktuell leverantör ska ha minst 5 procent anställda med en funktionsnedsättning.

Redan den här veckan har Sveriges riksdag möjlighet att besluta om ännu skarpare regler som kan öka möjligheterna att använda upphandlingen som ”murbräcka”, både för att stimulera företag och stat/kommun att anställa personer med funktionsnedsättning och för att man i upphandlingar ska ställa krav på tillgänglighet.

På onsdag behandlas motioner som har väckts i frågan. I motion 2012/13:Fi210 av Penilla Gunther (KD) anförs att Kristdemokraterna tycker att det är mycket viktigt att fler personer med funktionsnedsättningar kommer ut på arbetsmarknaden. ”Ett sätt att åstadkomma detta är att använda möjligheten till upphandlingar med sociala hänsyn”, menar partiet. I samma betänkande finns också en motion från Eva Olofsson m.fl där Vänsterpartiets ledamöter yrkar att Upphandlingsutredningen bör ges ett tilläggsdirektiv om utökade krav på tillgänglighet vid offentlig upphandling.

Det är väl det vanliga att motioner från riksdagsledamöterna avslås när kammaren behandlar dem. Inte sällan med hänvisning till att ”frågan bereds” eller liknande. I det här fallet skriver utskottsmajoriteten:

”Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att den nuvarande lagstiftningen redan gör det möjligt att ställa olika krav av social karaktär i upphandlingsunderlaget och vill dessutom påminna om att Upphandlingsutredningen för tillfället ser över behovet av eventuella ytterligare åtgärder när det exempelvis gäller sociala hänsyn.

Oavsett det har ju det svenska parlamentet alla möjligheter att ”tänka själva” och helt enkelt beställa en skarpare lagstiftning med den här viktiga innebörden. Det kan man göra redan på onsdag denna vecka när betänkandet 2012/13:FiU32 ”Offentlig upphandling” diskuteras och behandlas.

Ett tillgängligt kungligt hov? Hur är läget?

slottetHur står det till med tillgängligheten till våra myndigheter för personer med funktionsnedsättning? Sköter man sig? Om inte, vilka är ”syndarna”? Tillgänglighet handlar i grunden om mänskliga rättigheter och om allas möjligheter att delta i samhället. Det omvända, brister i tillgängligheten, utestänger människor. Otillgängliga samhällsinstitutioner och myndigheter borde därför inte förekomma. Det gör det. I dagarna sänder myndigheten Handisam en enkät till svenska myndigheter för att ta reda på hur det går med arbetet att förbättra tillgängligheten.

Den öppna jämförelsen mellan myndigheterna från förra året, 2012, är intressant på många sätt. I enkäten får våra myndigheter berätta hur det ser ut med några grundläggande tillgänglighetsfrågor som om man har handlingsplan, har inventerat lokalerna, åtgärdat publika utrymmen och personalutrymmen. Frågorna omfattar också områden som information och kommunikation: Hur ser det ut med webbsidor, med taltjänst eller med inspelningar på teckenspråk? Enkäten frågar också hur det ser ut på huvudkontoret: framkomligt med rullstol, allergiframkallande växter, parkeringsmöjligheter eller röstfunktion i hissen?

2012 toppade några myndigheter sammanställningen som ett slags föredöme: Diskrimineringsombudsmannen, Handisam själva och Post- och Telestyrelsen tillhörde dessa. DO har positiva svar på det mesta men brister när det gäller entré-nära P-plats och om exempelvis växter som inte framkallar allergier. På topplats finns också riksdagen och Regeringskansliet.

Av 301 myndigheter svarade 275 på enkäten förra året. De myndigheter som inte har svarat finns med i listan och har markerats med streck. Till ”syndarna” som inte besvarat Handisams enkät fanns bland andra Brottsförebyggande rådet, Försvarsmakten, Operahögskolan, Sameskolstyrelsen, några länsstyrelser och ett antal tingsrätter. Till dessa hör också ”Kungens” myndighet” Hovstaterna som enligt sammanställningen inte har redovisat något år under de tre som sammanställningen omfattar.

Hur arbetet går med att förbättra tillgängligheten hos statschefens myndighet är således inte möjligt i den här angelägna redovisningen. En förhoppning är väl att den nya förfrågan som nu har gått ut kommer att besvaras av alla myndigheter, inklusive Hovstaterna. Vi behöver verkligen jobba vidare med att göra tillgängligheten bättre i hela samhället.

Oroande signaler om tillgängligheten

818Det är väl just den nyheten vi så innerligt väntar på. ”Skärpt lag ska ge alla tillträde”, skriver Sydsvenskan i en artikel från i går. Nu är det än så länge ingen nypublicerad proposition som texten tar upp utan helt enkelt det förslag som fanns med redan 2010 i Bortom fagert tal om att i diskrimineringslagen föra in bristande tillgänglighet. Alla turer i frågan finns i flera inlägg på bloggen: Regeringens besked att beredning pågår. Riksdagen som krävt att få förslaget till sig. Torsdagsaktionen som väntar vecka efter vecka. I dag skriver Torsdagsaktionen siffran 818 på flygbladen som berättar om antal dagar man väntat.

Ännu en mätning har gjorts om läget när det gäller tillgängligheten. Det är företaget Humana (som bland annat gör den årliga Tillgänglighetsbarometern, som i en rapport har intervjuat sina brukare/kunder om deras syn på tillgänglighet, inflytandemöjligheter, fritids- och motionsmöjligheter och om samhällets stöd för det. Det finns en rad oroande signaler från de brukare som har medverkat i mätningen. En slutsats är att det går åt fel håll, om man strävar efter att verkligen leva upp till FN:s konvention, öppna upp stängda dörrar och verkligen ge alla lika villkor.

I mätningen, som gjordes i november 2012, menar sex av tio brukare att man inte upplever att vardagshindren har minskat. En av fyra upplever tvärtom att hindren har blivit fler de senaste fem åren. Enbart en av fyra tycker att man får det stöd av samhället som man behöver för att kunna leva sina liv som andra. Det här är mycket oroande och det gäller också att så många upplever att man inte får det stöd man önskar på arbetsförmedlingen. Arbetslösheten är ju högre i grupper med funktionsnedsättning och det gör det särskilt allvarligt om stödet urholkas där det verkligen behövs.

Tillgänglighet lönar sig. Det har vi faktiskt räknat på. Det lönar sig för den som har en funktionsnedsättning men också för samhället i stort. Det finns ett starkt politiskt stöd för att förbättra tillgängligheten genom att i diskrimineringslagen slå fast att brister ska ses som diskriminering. Det finns därutöver ett massivt stöd hos svenska folket för att investera i ökad tillgänglighet, något som framgår av den senaste Eurobarometern från EU-kommissionen.

Gårdagens artikel i Sydsvenskan har en positiv vinkling och kan tolkas som att något är på gång från regeringen. Jag och många med mig ser fram emot den dagen det inträffar. I dag, torsdag, är det åter manifestation utanför Rosenbad och räkneverket visar 818 dagars väntan. Måtte det inte bli så många fler.

Alla ungas lika möjligheter?

fokus 12Idag träffar regeringen representanter för funktionshinderrörelsen i Funktionshinderdelegationen där bland andra Lika Unika finns företrädda. På dagordningen med statsrådet Maria Larsson står bland annat frågor som handlar om barn och unga. Jag hoppas att regeringen lyssnar på de företrädare för unga med funktionsnedsättning som med starka röster för fram sina åsikter. Det saknas verkligen inte arbetsuppgifter för politiken, om målet är att alla barn och unga ska få lika goda förutsättningar att klara skolan, få en bra grund inför livet och därefter jobb och försörjning.

Det är egentligen obegripligt att det talas så tyst om de stora skillnader som finns mellan unga, exempelvis mellan de unga som inte har och som har en funktionsnedsättning. I en nyligen presenterad rapport från Ungdomsstyrelsen, Fokus 12, beskrivs hur unga har det på en rad områden, som jobb, skola, hälsoläge, möjlighet till inflytande och mycket annat. En viktig slutsats man kan dra av innehållet i rapporten är att vägen till ett samhälle präglat av jämlika villkor mellan människor ligger en bra bit bort. Ska det målet nås så måste politiken tar flera steg framåt.

Hur man än önskar att fokus kunde vridas från ”eländesbeskrivande” och ”problem” till att se till varje människas styrkor och potential som individ så bistår verkligheten ofta med dystra fakta. Ungdomsstyrelsen pekar bland annat på skillnader i skolan:

”Bland unga med funktionsnedsättning har 17 procent grundskola som högsta avslutad utbildning, jämfört med 7 procent bland övriga unga. I gruppen har 32 procent en avslutad eftergymnasial utbildning, jämfört med 43 procent bland övriga unga. Av dem i gruppen som går i skolan har 13 procent känt sig otrygga eller rädda i skolan under det senaste halvåret, jämfört med 6 procent av övriga unga”. Ungdomsstyrelsen skriver vidare en viktig slutsats:

”Funktionshinderspolitikens skifte från fokus på individen till hinder i den omgivande
miljön kan därför inte sägas vara helt genomförd inom skolans område”.

Kvar finns alltså tankar om att det är individen eget ansvar att kompensera där man på ett eller annat sätt har sämre förutsättningar. Individualiseringen gör att samhället kan dra undan sitt engagemang och ansvar. Men, som Ungdomsstyrelsen pekar på i en rad konkreta förslag, borde vi göra mycket mer. Förstärk arbetet mot diskriminering. Se till att elever får det särskilda stöd de har rätt till. Ordna bättre praktikmöjligheter, Förstärk skolans samarbete med Arbetsförmedlingen. Se till att elever med en funktionsnedsättning har bra villkor för högskolestudier. Säkert många vi göra mycket mer än så.

Skoltiden lägger en viktig grund för yrkeslivet. Brister i utbildningen slår ofta tillbaka senare i livet. Ungdomsstyrelsen pekar som många andra på det trista faktumet att den som har en funktionsnedsättning ligger sämre till på arbetsmarknaden med högre arbetslöshet och större utanförskap som följd. De hänger ihop, skola och jobb, och är också två frågor som kommer att vara överst på partiernas dagordning inför valet 2014.

En heltäckande politik för jobben och en riktigt seriös skolpolitik har bara det parti som väver in funktionshinderperspektivet, ser det med mänskliga rättighetsögon och ger konkreta besked om hur samhällsbrister ska kunna mötas.

Politiskt stöd för torsdagsaktionen – Var gömmer sig motståndet?

811 dagarIgår genomfördes ännu en Torsdagsaktion. Det stod 811 på flygbladen. 811 dagar av väntan. 811 dagar efter att remisstiden gick ut på departementsskrivelsen ”Bortom fagert tal” som förordade en skärpt lagstiftning mot diskriminering: ”Brister i tillgänglighet ska ses som diskriminering”, menade man. Eller som det står i skrivelsens inledning:

”..ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Bestämmelsen omfattar situationer där någon missgynnas genom underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet så att personer med en funktionsnedsättning kommer i en situation som är jämförbar med den för personer utan sådan funktionsnedsättning”.

Frågan handlar inte bara om lagtexter. Det handlar om demokrati. Det handlar om möjligheter att delta i samhällslivet. Det handlar i grunden om att i lagen slå fast samma människovärde och rättigheter för alla. I går hade det gått 811 dagar av ”beredning” av något som så många med rätta talar positivt om.

En majoritet av riksdagspartierna gav sitt stöd till förslaget så sent som förra sommaren. Arbetsmarknadsutskottets förslag blev riksdagsbeslut och därmed kräver Sveriges parlament att regeringen återkommer i frågan. I partiernas egna texter råder det ingen tvekan om vilket beslut som borde fattas:

– ”Vi vill ändra diskrimineringslagen så att bristande tillgänglighet blir en diskrimineringsgrund”.
Socialdemokraterna 

– ”Att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen”.
Centerpartiet

– ”Bristande tillgänglighet ska räknas som diskriminering”
Folkpartiet

– ”Otillgänglighet är diskriminering”
Miljöpartiet

– ”Tillgänglighet är en fråga om att ge alla medborgare samma demokratiska rättigheter och möjligheter i samhället”.
Vänsterpartiet

.”Tillgänglighet ska inte betraktas som ett särintresse utan ska ses som ett allmänintresse. ”
Kristdemokraterna

Så hur går det då? Ja, de 811 dagarna har gått. ”Frågan bereds för närvarande i Regeringskanslietsa ansvarigt statsråd i riksdagen den 1 december 2011. Ett och ett halvt år senare, i riksdagsdebatten som föregick beslutet som nämns ovan, meddelade föredragande för Moderaterna i utskottet under kammarens debatt att ”En av de frågor som diskuterades i Regeringskansliet är om bristande tillgänglighet enligt lag ska utgöra grund för diskriminering”.

Ibland sätts det stämplar på intressegrupper som vill förändra. ”Särintressen” brukar det kallas och visst används det ibland också mot funktionshinderrörelsen. Men frågan är om det inte är helt andra ”särintressen” som, utan att synas i debatten, lyckas få en oerhört viktig fråga förhalad. Med stor sannolikhet är det aktörer som är rädda för kostnader och som inte vill räkna vinster av samhällsinvesteringar i tillgänglighet som har den dolda makten att bromsa, stoppa och förhindra. Detta mot i stort sett hela det politiska Sverige.

Men viktiga tecken finns på att många börjar tröttna på den till synes eviga väntan. Folkpartiets Mathias Sundin uttryckte det i ett debattinlägg i Corren där han ville se en uppgörelse i riksdagen i frågan på båda sidorna om blockgränsen.

Fler röster med samma budskap är välkomna. Det vore uselt om torsdagsaktionen till slut samlas med flygblad som fått en fyrsiffrig rubrik.

Fler bloggar om Torsdagsaktionen:
Maria Johansson, DHR, på Unga Rörelsehindrades blogg.

DHR-bloggen om brevet till regeringen

Ett debattinlägg om jobben värt att ta på allvar

dn kd utspelÅr 2013 startade dystert, om man tänker på den tystnad som präglade partiledardebatten i riksdagen om arbetslösheten i den stora gruppen personer med funktionsnedsättning. Tyvärr förblev det tyst om den frågan, trots våra försök att få frågan uppmärksammad av partiledarna. Utgångspunkten är ganska enkel.

Har man inte en jobbpolitik som inkluderar de många med funktionsnedsättning som går arbetslösa och ofta gör det länge, så har man ingen heltäckande jobbpolitik. Det är värt att påminna om under ett kommande valår.

Men i ett tidigare inlägg har Lika Unika-bloggen lyft fram några utspel som kanske signalerar en positiv svängning i debatten. Det var Sveriges Kommuner och landsting som skrev debattartikel med rubriken ”Fler funktionsnedsatta måste få arbete”. Det var alliansregeringens lansering av praktikplatser i statliga myndigheter. Där fanns också (S) och Stefan Löfvens utspel om att använda offentlig upphandling som ett sätt att driva på jobbskapandet, inte minst för personer med funktionsnedsättning.

Idag ser jag ett nytt utspel på DN Debatt. Det är kristdemokratiska kommunföreträdare från Stockholms län som lyfter frågan med rubriken ”Utnyttja kompetensen hos funktionsnedsatta”. Som andra också har uppmärksammat noterar debattörerna att ”Bland personer med funktionsnedsättning är statistiken nedslående.  Antalet öppet arbetslösa och sökande i program med aktivitetsstöd är 76 598 personer, en ökning med 8,2 procent sedan december 2011”.

Precis som Lika Unika gjorde i sitt ”Banbrytarprogram” pekar KD-företrädarna på att de mindre privata företagen är bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning än offentliga aktörer. ”En stor orsak till de dystra siffrorna är att offentlig sektor och de stora företagen i näringslivet inte är tillräckligt bra på att anställa personer med funktionsnedsättning. Här krävs en attitydförändring”.

Som lösning på problemen upprepar man ett par av Lika Unika-punkterna om bland annat att använda offentlig upphandling och agera föredöme som offentlig arbetsgivare. Stimulans av sociala företag och fler i daglig verksamhet är andra krav som förs fram.

Varje tillfälle som tas till att lyfta jobbpolitik, arbetslinjen och åtgärder mot arbetslösheten och att göra det med utgångspunkt från där situationen är särskilt allvarlig är välkommet. Det räcker inte med fagert tal eller ”åtgärdspaket” som ska subventionera fram jobb till många gånger mycket kompetenta, duktiga och dugliga personer som är väl så kvalificerade för den ”vanliga arbetsmarknaden”, om man får chansen. Ofta räcker det med samma villkor som gäller för andra. Ibland kan det krävas någon slags anpassning eller arbetshjälpmedel. Grunden måste vara allas rätt till jobb och utveckling efter sin förmåga. Alla vill bidra och måste få chansen till det.

Därför är dagens utspel av Kristdemokraterna alldeles utmärkt och får gärna följas av många andra i samma anda.

Sverige behöver storsatsa på utbildning om FN-konventionen!

konv mrFN:s konvention rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN 2006 och skrevs under av Sverige 2008. Därmed är det en konvention som förpliktigar. Sveriges åtagande som undertecknande nation är enligt konventionstexten klockrent tydligt:

”Med avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete, för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet”.

Det förtjänar att upprepas: ”Till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser”. Det ska göras utifrån ett antal allmänna principer: ”Respekt för människors inneboende värde och självbestämmande. Icke-diskriminering och ett fullständigt och faktiskt deltagande i samhälle. Respekt för olikheter och accepterande av att personer med funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. Lika möjligheter. Tillgänglighet. Jämställdhet mellan män och kvinnor. Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning”. Det är konventionens utgångspunkter.

Grundprinciperna ska vägleda reformer och samhällsförändringar som förbättrar villkoren för människor. Konventionen går igenom områden som handlar både om politiska och mänskliga rättigheter och det som rör ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Visst händer det saker på en del områden, inte minst därför att Sverige har en nationell strategi för funktionshinderpolitiken. Den kommer löpande att följas upp, bland annat nu under våren. Redan förra årets rapport visade att mycket återstår att göra, bland annat inom jobbpolitiken och när det gäller tillgänglighet.

I kommunuppföljningen redovisade Handisam att bara hälften av landets kommuner har mål för arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionsnedsättning. Det finns stora skillnader i tillgänglighet i landet. Bara 14 procent har inventerat både kommunala och friskolor utifrån fysisk tillgänglighet. Knappt 11 procent har inventerat sitt bostadsbestånd. Fler brister än så redovisas i uppföljningen.

I ett inlägg tidigare i år skrev Lika Unika-bloggen att det behövs mer, inte mindre, av mänskliga rättigheter i Sverige. Uppföljningarna visar att mycket släpar efter, trots politiska ambitioner och löften. Ibland drar kallare opinionsvindar in över landet som talar om personer med funktionsnedsättning som en ”kostnad”, ”budgetbelastning” eller argumenterar för återskapad institutionsvård. Ibland verkar det till och med ligga en hämsko på samhällsdebatten där mänskliga rättighetsperspektiv inte tillåts höras. Det borde leda till en offensiv från politiken och engagerade tjänstemän i stat och kommun.

Sverige borde få uppleva en storsatsning på kunskapsförmedling av innehållet i FN:s konvention rättigheter för personer med funktionssättning. Den borde bland annat rikta sig till lokala och regionala beslutsfattare i kommun och landsting. Kunskap är makt och kraft att förändra. Den beslutsfattare som förstår värderingarna som konventionen bygger på, förstår sitt eget ansvar och som agerar utifrån det, kan verkligen göra skillnad.