Det är ett skarpt kritiskt och samtidigt ett mastodont underkännande av myndigheternas arbete med tillgänglighet som Handisams Generaldirektör Carl Älfvåg ger de svenska myndigheterna i dagens debattinlägg i Nya Wermlands Tidning. Kritiken förs fram efter den granskning som Handisam nyligen berättade om. Där redovisas att endast 12 av 289 myndigheter uppfyller Handisams kriterier för tillgänglighet. 54 myndigheter har sedan ifjol backat i det grundläggande tillgänglighetsarbetet och nästan hälften har inte tagit ett enda steg framåt, berättar myndigheten som själv tillhör de som får full poäng i granskningen.
Av de myndigheter som kan betecknas som föredömen på det här området finns också bland annat Boverket, Diskrimineringsombudsmannen, Högskolan i Borås och Riksdagsförvaltningen. Men även om Handisam noterar att en majoritet av myndigheterna går framåt i arbetet är rapporten mycket oroväckande. När inte ens de myndigheter i staten som borde gå före gör sitt, hur ska då insikten komma till fler ansvariga och få dem att agera? Som framhålls i artikeln är tillgänglighet en bärande princip i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige ställt sig bakom. Samma vikt får frågan i regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken. ”Staten har ett stort ansvar att vara ett föredöme för andra”, påpekar Handisam.
Dessvärre är inte den här granskningen den enda som pekar på en utveckling bakåt. Nyligen kom Handisams lägesrapport för 2013 som drog slutsatsen att det knappast går att hitta någon utveckling framåt i funktionshinderpolitiken som helhet. I företaget Humanas tillgänglighetsbarometer för i år som kom nyligen visas på samma dystra läge. Den visade att en av tre kommuner inte har utvärderat arbetet med att förbättra tillgängligheten de senaste åren. Hälften av kommunerna avstår från att ställa krav på tillgänglighet när de ger anslag till kulturverksamhet. I pressmeddelandet skriver företaget: ”Undersökningen pekar på att arbetet med att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning har avstannat i kommunerna”.
I det läget vore det guld värt om det i diskrimineringslagen slogs fast att bristande tillgänglighet ÄR en diskrimineringsgrund. Det kravet ställs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen. Samma krav har de flesta av riksdagspartierna och riksdagen har till och med begärt ett lagförslag av regeringen. När ännu en torsdagsaktion genomförs denna vecka har vi väntat 972 dagar på regeringen, räknat från den dag när rapporten ”Bortom fagert tal” presenterades.
Som en trist illustration på senfärdigheten, dålig tillgänglighet och oviljan till initiativ för bättre tillgänglighet kommer jag inte åt regeringens hemsida för närvarande utan får felmeddelande. Det gör att jag inte kan länka till ”Bortom fagert tal” ,men det kan du som bloggläsare möjligen leva med.
Men det skarpa ”felmeddelande” till statens myndigheter som Handisam skriver om i dagens artikel kan inte förbises så enkelt. Bristande tillgänglighet utestänger men verkar tyvärr accepteras allt mer som en realitet, något vi måste leva med. Det är inte okey!
Follow
