månadsarkiv: mars 2015

En skola som missar ett viktigt uppdrag

Att 37 procent av grundskolorna får kritik för sin hantering av särskilt stöd är en oroande hög siffra, en siffra som ligger still 2011 och framåt. Det betyder att förutsättningarna för de elever som har behov av särskilt stöd inte är tillräckliga. Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.

De strategiska myndigheternas återrapportering till regeringen om hur man arbetar med funktionshinderpolitiken finns nu samlade på Myndigheten för delaktighets webbplats. En av de rapporter som jag kastar mig över med särskilt stort intresse (och inte utan oroskänslor) är skolmyndigheternas samlade rapport. Hur går det för elever med funktionsnedsättning? Förbättras deras skolsituation? Börjar de äntligen få samma chanser som andra elever att skaffa sig den där livsavgörande kunskapsgrunden för livet?

Citatet ovan är inte oväntat men fortfarande oacceptabelt. Skolmyndigheterna konstaterar också detta år: ”Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.  Man skriver också om ett viktigt stöd och nödvändiga anpassningar som många gånger kommer för sent. Elevers behov av stöd utreds inte tillräckligt snabbt.

Det verkar också som stödet till de elever som så behöver får ett obegripligt avbrott mellan årskurser. När eleven lämnar sexan så händer något som gör att många elever inte får det stöd de har rätt till. När han/hon sen närmar sig slutet av sin grundskoleutbildning verkar skolan åter upptäcka behovet av stöd. Men är det inte för sent då?

Det finns mycket att uppmärksamma i årets rapport och inte minst en hel del för våra beslutsfattare att göra något åt. Ett förhållande jag särskilt noterade och som måste uppmärksammas mer handlar om elever som drabbas av kränkande behandling. I rapporten framgår att 61 procent av de brister som upptäcks vid Skolinspektionens granskningar av grundskolan ( 70 procent för gymnasiet) handlar om att man brister i att förebygga kränkningar.

En rad rapporter och undersökningar, som exempelvis Ungdomsstyrelsens Fokus 12, berättar att elever med funktionsnedsättning drabbas särskilt hårt av kränkningar och mobbning. Att en så stor andel av de brister som upptäcks vid inspektioner handlar om kränkningar borde innebära att det här finns väldigt mycket att göra om alla elever ska kunna gå till skolan med nyfikenhet och fokus på att lära sig, i stället för att tappa sin utbildningsbas därför att skolan inte är trygg.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast rätten till utbildning och till stöd så att elever med funktionsnedsättning kan få samma kunskapsbas inför arbets- och vuxenliv som andra unga. Det är ett dystert men sant konstaterande att det är något som den svenska skolan inte kan leva upp till idag.

Ohälsan som inte behövde finnas

ljus i mörker”…den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning skulle kunna förbättras genom samhälleliga insatser såsom att förbättra ekonomiska villkor genom till exempel att skapa bättre förutsättningar för ökat deltagande på arbetsmarknaden, främja tillgänglighet och stöd för fysisk aktivitet och socialt deltagande samt genom förebyggande arbete mot kränkande bemötande”.

 

 

Så formulerar sig Folkhälsomyndigheten i ett avsnitt i årets återrapportering till regeringen om arbetet med funktionshinderpolitiken. I stora delar är uppföljningens analyser och slutsatser kända sen länge och från många rapporter, utredningar och folkhälsokartläggningar. Hälsan är sämre hos personer med funktionsnedsättning. På flera områden finns också en helt orimlig skillnad mellan män och kvinnor där ojämställdheten också på det här området blir uppenbar.

Orsakerna är flera och handlar om ett större utanförskap i ett samhälle där högre arbetslöshet och bristande tillgänglighet leder till utestängning. I arbetslöshetens spår följer också sociala och ekonomiska problem som är större hos personer med funktionsnedsättning än generellt.

Citatet ovan ingår i ett avsnitt som handlar om ”åtgärdbar hälsa”. På ett sätt är detta nya avsnitt i rapporteringen om folkhälsoläget upprörande och mycket sorglig. Det handlar nämligen om ohälsa och utanförskap som vårt samhälle och våra beslutsfattare skulle kunna göra något åt men inte lägger tillräckligt med resurser på att möta. Folkhälsomyndigheten skriver:

”Analysen visar att den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning inte skulle behöva vara så dålig som den är . Det finns områden som skulle kunna belysas och mer insatser skulle kunna göras, till exempel att förbättra ekonomiska villkor genom att skapa bättre förutsättningar för ökat deltagande på arbetsmarknaden, främja tillgänglighet och stöd för fysisk aktivitet och socialt deltagande samt genom förebyggande arbete mot kränkande bemötande”

Regeringen tog dock ett viktigt initiativ i regeringsförklaringen när man aviserade en kommission för insatser mot ohälsan. Målet formulerades som ”att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation”.

Det här har vi från Lika Unikas sida stött och tyckt är bra och viktigt. Däremot har vi bland annat i regeringens funktionshindersdelegation tagit upp att det helt enkelt måste finnas med ett tydligt uppdrag till folkhälsokommissionen att ha ett starkt funktionshinderperspektiv i sitt arbete.

Årets rapport från Folkhälsomyndigheten till regeringen understryker hur viktigt det är. Som på många andra områden gäller sanningen att man aldrig kommer att lyckas med sina mål om man inte lägger fokus på de områden där problemen och utmaningarna är som svårast och störst. De gäller inte minst inom samhällsområdet ”Folkhälsa”.

Dyster rapport om jobben – igen!

alöshetsbildI dagarna ska 22 av statens myndigheter rapportera till regeringen om hur arbetet med att genomföra Sveriges strategi för funktionshinderspolitiken har bedrivits under 2014. En av dessa myndigheter är Arbetsförmedlingen som nu har sin rapport utlagd på hemsidan.

Det som ska följas upp handlar om de två inriktningsmål som Arbetsförmedlingen har formulerat för politiken:
* Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga ska öka.  
* Matchningen mellan arbetssökande personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och lediga arbeten ska vara effektiv.

Målen har brutits ner till fyra delmål: att öka andelen personer med funktionsnedsättning som går till arbete eller utbildning. Att öka andelen unga med funktionsnedsättning som får vara med om samma positiva livsförändring. De två övriga målen handlar om att korta tiderna för att få den kod som ger rätt till förmedlingens hjälp och om att i upphandlingar inom Arbetsförmedlingen ställa krav på tillgänglighet.

Resultatet i stort är verkligen ingenting som kan firas med jubel och fest: I rapporten konstateras tvärtom att ”personer med funktionsnedsättning….hade…en fortsatt besvärlig arbetsmarknadssituation 2014”. Fortfarande redovisar man att 28,1 procent av de inskrivna på förmedlingen har en funktionsnedsättning, en något högre andel än föregående år. Det finns, noterar man, en positiv utveckling generellt på arbetsmarknaden under 2014 med stigande sysselsättningsgrad. Det är, konstaterar man samtidigt, en positiv utveckling som främst underlättar för dem med kortare arbetslöshetsperioder.

Att något fler har gått från arbetslöshet till jobb/utbildning är förstås positivt men det finns ingenting i rapporten som pekar på några avgörande förändringar i positiv riktning och som bryter det många upplever: Arbetslöshet för den som har en funktionsnedsättning tenderar att bli kvar oavsett konjunkturer. Samtidigt skriver man att en försvårande faktor för att nå framgångar med politiken är att viktiga förslag som finns – exempelvis Funkautredningen – inte har realiserats ännu.

Arbetsförmedlingen når delmålet om att förkorta tiden för att få sin kod med 10 dagar per år men fortfarande tar det i genomsnitt 250 dagar innan detta ”kvitto” på rätten till speciellt stöd kommer. När det gäller förmedlingens egna avtal och upphandlingar skriver man att målet har nåtts, det vill säga alla sådana innehåller tillgänglighetskrav.

Återrapporteringen visar också andra oroande inslag i den svenska ”jobbpolitiken”. Det handlar om en liten nedgång i hur många som får arbetshjälpmedel. Det handlar också om den orimliga skillnad som finns i hur insatserna fördelas mellan män och kvinnor. Av rapportens siffror framgår att det är något så när jämställt när det gäller antalet män respektive kvinnor som går från Arbetsförmedlingen till ett arbete utan stöd. Ser man däremot till motsvarande förhållande när det gäller ”Arbete med stöd” är skillnaderna påfallande: 2014 var det 10.458 kvinnor jämför med 16.501 män som fick ta del av arbete med stöd. Motsvarande skevhet gäller också föregående år.

Det saknas alltså inte uppgifter för våra beslutsfattare om jobbpolitiken ska kunna utvecklas så att den på allvar möter den höga arbetslösheten som drabbar personer med funktionsnedsättning hårdare än andra. Riksdagen ska på torsdag debattera förslag som har väckts i motioner och en rad av dessa skulle verkligen kunna göra nytta och exempelvis handlar det om att höja taken i lönebidragen som bland annat föreslogs av Lika Unika och Handikappförbunden i en debattartikel nyligen. Kan man hoppas på något sådant när riksdagen beslutar om motionsbetänkandet på torsdag?