Författararkiv: Peter Andersson

Om Peter Andersson

Arbetar som opinionsbildare på Lika Unika

Partierna har ansvar för att demokratin gäller alla!

”Valrörelsen ska vara tillgänglig för alla”. Det var budskapet från Lika Unika i en debattartikel den 26 mars 2018. Det var samtidigt den sista dagen för partierna att söka pengar från staten för särskilda insatser i valrörelsen i år. Resurser för att nå målgrupper. Pengar för att kommunicera och informera. Aktiviteter för att synas bland väljarna. Så tänker säkert en och annan partiföreträdare och kampanjledare om pengarna. Men det har också allvarligare perspektiv än så. Det handlar om mycket mer än valaktivitet. Det handlar om demokratins själ och funktion, om engagemang för alla och om delaktighet för alla.

Det framförs alltför sällan i debatten men för några är demokratin fortfarande inte fungerande. Redan de gamla skolböckernas uppgifter om en allmän rösträtt 1921 var faktiskt fel även om nu kvinnor och män hade rätt att rösta. Den sista formella inskränkningen av rösträtten togs bort 1989 när riksdagen avskaffade omyndigförklaring.

Bra så, men fortfarande utestängs människor från att rösta. I Sverige. Det handlar om vallokaler som är otillgängliga, trots nya regler som ska garantera tillgängligheten. Det handlar om sättet att rösta i personval där den som har funktionsnedsättning och som behöver hjälp med röstningen inte kan rösta med bibehållen rösthemlighet som andra. Listan på faktorer som utestänger kan göras längre än så.

Men låt oss samtidigt vara överens om att demokrati är mycket mer än det formella att rösta. Demokrati, folkstyre, handlar om mycket mer än att bara lägga sin valsedel på valdagen. Det handlar också om att få information, om att kunna ha dialog med de partier och kandidater som vill ha ens röst, om att kunna följa debatter och få belysning  i sakfrågor genom mediernas rapportering, om att själv kunna söka kunskap och information om de politiska vägvalen och om att själv kunna kandidera till ett uppdrag.

Det sistnämnda är viktigt och handlar om att alla grupper har rätt till sina företrädare. Det måste handla om ”hela kedjan”. Från att förändra värderingar så att man accepteras och får möjlighet att bli förtroendevald till sådant som gör kommunikationen möjlig eller att man med stöd av personlig assistans eller ledsagare kan sköta sitt uppdrag. Eller något så basalt som att mötet hålls i en tillgänglig sammanträdeslokal. Demokratiutredningen visade exempelvis att endast 57 procent av lokalerna som används för nämndsammanträden är helt tillgängliga. Där har partierna också ett ansvar för att tillgängligheten blir bättre, genom sina maktpositioner i kommunerna.

Det här kräver att partierna tar ytterst allvarligt på frågor om tillgänglighet. Det kräver insikt om att varje utebliven åtgärd som skulle öka tillgängligheten i stället utestänger. Det kräver kunskap om att det finns väljare som bara kan ta del av politiska budskap om det finns skriv- eller teckenspråkstolk och en fungerande teleslinga. Direkttextning av valdebatter, lättlästa utgåvor av informationen, valbroschyrer i inlästa format och tillgängliga på punktskrift är annat som faktiskt måste bli självklart och bli vardag för partierna att ha koll på.

Det är bra med särskilda pengar från staten, som är fallet med de som nämns ovan. Men, som Lika Unikas företrädare tar upp i artikeln: ”Det måste vara en naturlig del i partiernas ordinarie valbudgetar.” 

Det sägs ibland att demokratin måste återvinnas, att den inte kan tas för given.  Det stämmer. Den som ser sig om i världen, och även i Sverige, kan få tydliga bevis för det. Inte minst i tider av kris, arbetslöshet och försvagad välfärd lämnas det politiska fältet öppet för demokratins motkrafter. Enkla lösningar, grupper som ställs mot varandra och inte sällan en blind tro på starka ledare (oftast män) ses där som en väg ut ur elände och svårigheter. Uttrycket stämmer:  demokratin måste alltid återvinnas. Även i Sverige.

Och för några, exempelvis för många väljare med funktionsnedsättning, handlar det faktiskt om att införa rösträtten och utveckla demokratin.

Brev till partierna om tillgänglig valrörelse:

Lika Unikas ordförande Maria Johansson har följt upp debattartikeln i Altinget med ett brev till partisekreterarna om tillgängligheten i valrörelsen. Läs brevet på hemsidan.

Länk till artikeln på Altinget

Lucialjus över FNs rekommendationer?

L
Luciadagen år 2013
debatterade riksdagen den då pågående FN-granskningen av Sveriges funktionshinderpolitik. Eller mer korrekt: en granskning av hur Sverige lever upp till FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) och hur man arbetar för att förverkliga den. I dåvarande tidningen Svensk Handikapptidskrift speglades debatten under rubriken ”Politisk strid om läget i funktionshinderpolitiken” Den svenska regeringen som då betecknades som en ”Alliansregering”, hade fått frågor från FN. Socialdemokraten Lennart Axelsson interpellerade med anledning av detta statsrådet Maria Larsson om inriktningen på de svenska svaren till FN.

Ett halvår senare hade FNs rekommendationer kommit till Sverige och en fråga ställdes igen om regeringens arbete med dessa. Svaret från statsrådet var att ”Regeringen tar kommitténs rekommendationer på stort allvar och regeringskansliet har för avsikt att grundligt bereda dem.

Det här handlar inte om småsaker. Det som tas upp i FNs rekommendationer handlar om människor vardag och levnadsvillkor. Det handlar om rätten till arbete och försörjning, om behov av stöd till elever med funktionsnedsättning som inte tillgodoses, om tillgänglighet, om stora skillnader mellan kommuner när det gäller hur rättigheter tillgodoses och om brister i rättskedjan. FN begär svar om hur Sverige ska stoppa försämringar av personlig assistans, om åtgärder mot flerfaldig diskriminering som ofta drabbar den som har en funktionsnedsättning och om våld och kränkningar mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning. Och mycket annat.

Det är Lucia år 2017. Regeringen, nu en rödgrön sådan, har bjudit civilsamhället till sakråd i januari 2018. Regeringen vill föra dialog om de rekommendationer som FN kom med år 2014, som ska hanteras och så småningom ingå som en slags ”detta-har-vi-gjort”-redovisning i en rapport till FN 2019. I inriktningspropositionen om funktionshinderpolitiken som lämnades till riksdagen i maj 2017 redovisas att ”Beredning av rekommendationerna från kommittén pågår inom ansvariga departement inom Regeringskansliet. Regeringen noterar samtidigt att det ”återstår ännu ett betydande beredningsarbete innan en fullständig redovisning till kommittén kan ske.”

Mot den bakgrunden får man hoppas att det ligger allvar bakom orden när regeringen i sin inriktningsproposition skriver att åtgärds- eller handlingsprogram som gäller rekommendationer Sverige har fått från internationella organ är en lämplig åtgärd att överväga vidare. Det är utmärkt och något som har efterlysts av funktionshinderrörelsen under lång tid. En att-göra-lista, tidsplan och budget.

Eller så tar man ett större steg. Redan när FN-konventionen skulle ratificeras av Sverige framförde Socialdemokraterna i riksdagens debatt i november 2008 att man (dåvarande regeringen) borde ha en genomförandeplan för hur konventionen ska förverkligas. ”Den bör innehålla mätbara mål, en tidsplan och riktlinjer för finansiering och ansvar. Regeringen bör även rekommendera kommuner och landsting samt regioner att utarbeta egna planer eller strukturer för hur konventionens bestämmelser ska förverkligas i det verkliga livet.”

Föredragande från (S), Lars U Granberg, menade att det skulle vara att ”visa ambitionen att konventionen ska bli  verklighet i det dagliga livet för människor som i dag inte får sina rättigheter uppfyllda.”

Frågan som avlutade Granbergs inlägg i riksdagen år 2008 förtjänar att återupplivas och riktas till den nuvarande regeringen. Den kan både användas när det gäller arbetet med att implementera FN-konventionen i sin helhet och, som en bit på vägen, för att göra åtgärder utifrån FNs rekommendationer: När får vi regeringens ambitioner i fråga om en tydlig genomförandeplan belysta?

Låt inte riksdagen hamna ohjälpligt efter i arbetet med Agenda 2030


Så är 2017 års allmänna motionstid avklarad i riksdagen. Ledamöterna har producerat 3.848 enskilda motioner om de mest skiftande ämnena. Positivt är att runt 200 motioner innehåller ordet ”funktionsnedsättning” och det finns också motioner med begreppet ”funktionsvariation”. Förslagen handlar om FN-konventionen som lag, om, funktionshinderperspektivet i alla politikområden, om personlig assistans, om arbetsmarknaden och om en rad andra angelägna frågor.

Om ledamöterna får godkänt för att ha lagt många bra motioner om rättigheter för personer med funktionsnedsättning så ser det sämre ut, till med och illa ut, på ett annat område:

De globala målen, FN:s ”Agenda 2030” som också gäller Sverige, behandlas ytterst sparsamt. (se motioner som sökts med ordet ”Agenda 2030”)

Missförstå nu inte: Det är tveklöst så att de ämnen som tas upp med Agenda 2030  som utgångspunkt är viktiga. Några av rubrikerna är ”Biståndspolitik, ”OS i Stockholm, Frihet fred och utveckling i världen, Afrika söder om Sahara, Latinamerika , Nordafrika och Mellanöstern , Europa och dess förflutna och Utrikes- och säkerhetspolitik.

Men det som är mycket slående är att det nästan helt saknas förslag och initiativ om hur Sverige ska jobba med Agenda 2030 utifrån ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. I Sverige! Med utgångspunkt från de konkreta målen och delmålen. Det verkar, i alla fall så som det framträder i motionsfloran, saknas ett parlamentariskt engagemang när det gäller det nationella arbetet med de globala målen.

Jag tror egentligen inte att det är så. Vill inte tro. Vet att många ledamöter ÄR djupt och brett engagerade. I grunden handlar det nog om att det brister i hur processen har förankrats och i en riksdagsorganisation som försvårar ledamöternas delaktighet i frågor som är utskotts-övergripande.

Agenda 2030-delegationen lämnade före sommaren förslag till regeringen om det svenska arbetet med agendan. Delegationen markerar i sin rapport ”I riktning mot en hållbar välfärd hur viktigt detta är med en jämförelse.

Riksdag och regering behöver säkerställa att hållbar utveckling ses som ett övergripande mål med samma tyngd som t.ex. det finanspolitiska ramverket.

Delegationen bedömde att ”i dagsläget har genomförandet av agendan i begränsad utsträckning förankrats i riksdagen”. Därför var det också naturligt att detta är delegationens första punkt på åtgärdslistan i förslaget till regeringen. Den parlamentariska förankringen.

Så, det är glasklart att regeringen och Ardalan Shekarabi, ansvarigt statsråd för det svenska arbetet med Agenda 2030, behöver ta många initiativ. Nu gäller det att ordna en starkare förankring i parlamentet och väcka ett livligare engagemang bland våra folkvalda om hur målen ska nås och om hur Sverige ska bli ett hållbart land; ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

I civilsamhället, i svenska kommuner, landsting och regioner och bland många myndigheter är arbetet i full gång. Låt inte riksdagen hamna ohjälpligt efter i arbetet med Agenda 2030.

Läs mer: Lika Unikas hemsida Agenda 2030 och om ett nödvändigt funktionshinderperspektiv.

En statsrådsartikel med luckor

Samhället har svikit – nu lovar vi bättring. Den rubriken andas viss ånger, viss insikt och ger vissa förhoppningar om framtiden. Tre statsråd på Socialdepartementet skriver debattinlägg i Aftonbladet den 8 februari. Budskapet är att vi har en ”fantastisk välfärd” men att det trots allt finns oro i det svenska folkdjupet och därmed behov av reformer. Artikeln erkänner att samhället delvis har svikit men å andra sidan tillhör sådana felsteg en tidigare regerings tillkortakommanden.

Eller?

De tre statsrådens artikel publiceras inför en färd med Stockholms tunnelbana. En markering av hur klyftorna finns kvar mellan folk och stadsdelar. En markering av välfärdspolitikens behov av upprustning. Och samtidigt. En tunnelbaneresa som möts av protester. Det är bland andra Unga Rörelsehindrade som vill markera mot statsråden att försämringarna i personlig assistans slår hårt mot många i dagens Sverige. De upplevelserna av försämrade levnadsvillkor får ingen uppmärksamhet i debattinlägget. Det är illa.

Så är det tyvärr också med funktionshinder- och rättighetsperspektiven i stort. Det är mycket anmärkningsvärt med tanke på att samma departement nu bereder förslag till en ny funktionshinderpolitik för Sverige. Ett viktigt underlag i det arbetet är en uppföljning av de gångna årens politik. Den beskriver på olika områden hur välfärd och trygghet behöver förbättras. Den pekar på den högre arbetslösheten och den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning. Den redovisar bristerna i skolan som ofta drabbar elever med funktionsnedsättning som inte får det stöd som krävs. Listan kan göras betydligt längre än så.

Det vore befriande med ett nytt debattinlägg som erkänner att politiken aldrig kan leda till ett hållbart samhälle om stora grupper av befolkningen saknas i problembeskrivningar, reformlistor och inte minst när man gör budgetförstärkningar. Hållbart blir det bara om vi garanterar lika rättigheter för alla i landet, när vi gör rätt från början och inte väntar med insatser tills ännu högre kostnader uppstår . Ska politiken blir hållbar på riktigt kräver det att , som Agenda 2030:s ledord lyder, ”Leaving no one behind ”. Det i sin tur gör det helt nödvändigt med ett tydligt funktionshinder- och rättighetsperspektiv integrerat i alla politikområden.

Visst har samhället svikit! Men hur ser den konkreta planen ut för bättring? För alla!

Ett helt hus fullt med mänskliga rättigheter

palais wilson
Palais Wilson i Genève byggdes 1873-75 och var från början Hôtel National. Uppkallad efter USA-presidenten Woodrow Wilson hade byggnaden under många år en rad olika funktioner med bland annat myndigheter på plats, återgick till att bli hotell, genomgick ett trist förfall men så i upprustat tillstånd, åren 1993 till 1998, blev Palais Wilson vad det är idag: Högkvarter för FN:s arbete med mänskliga rättigheter i den schweiziska staden.

Om det är ett helt hus – eller palats – fyllt av olika aktiviteter för att stärka de svenska mänskliga rättigheterna som nu är på gång är inte känt. Men på gång är dock en svensk och från regeringen oberoende MR-institution. Det är i alla fall vad regeringen skriver i sin nyligen presenterade strategi om det nationella arbetet med MR-frågorna som fått formen av en skrivelse till riksdagen. ”En eventuell fortsatt  beredning av frågan om inrättandet av en institution för mänskliga rättigheter, med  riksdagen som huvudman, helt ankommer på riksdagen själv”. Det är det formellt korrekta. Man kan om man vill och önskar utgå från att det i det ”tysta” finns en deal mellan parlament och regering om att så faktiskt blir fallet.

Vi är många som önskar oss en oberoende granskare av de mänskliga rättigheter som förr oftast var en begrepp som användes när man talade om andra och gärna fattigare länder. Diktaturer, kanske. Det var som att det fanns ett medfött tankemönster om ”här är allt så bra”. Därför hade vi inte något behov av att granska hur det ser ut i Sverige med rättigheterna och dess förverkligande. Men tiderna förändras och att det brister med rättigheter och att det finns åtskilligt att göra för att förbättra för människor kan många vittna om. Det kunde också FN i sin granskningsrapport till Sverige om hur arbetet går här med förverkligande av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Ett nätverk inom civilsamhället som är engagerade i MR-frågor skrev i våras ett brev till Riksdagen. Där erbjuds Konstitutionsutskottet som ansvarar för frågan en dialog med civilsamhället och att få ta del av civilsamhällets värdefulla kompetenser. I brevet skriver man:

”Utformningen av den viktiga MR-institutionen ser vi som central i det nationella MR- arbetet. För att den nya institutionen ska bli effektiv måste den  ges tillräckliga finansiella och personella resurser, ett brett mandat grundat i Sveriges människorättsåtaganden, ett tydligt oberoende skyddat i lagstiftning, samt möjlighet att verka både granskande och främjande.”

Det finns alltså förhoppningar och förväntningar på den nya MR-aktören i Sverige. Det gäller självklart också från aktiva i funktionshinderrörelsen. Där handlar det förstås om befogade krav på positiva samhällsförändringar som förbättrar människors levnadsvillkor! Det handlar också om att Sverige gör det Sverige har lovat när man ratificerade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, och där också artikel 33: ”Att inrätta en oberoende ”mekanism” som ska främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen”.

Mot den bakgrunden är det angeläget att den där ”mekanismen” som nu är på gång, den oberoende MR-institutionen, som enligt regeringens skrivelse ska ”främja och skydda” mänskliga rättigheter får en styrka och samlad kompetens som gör att den också kan ”främja, skydda och övervaka” de rättigheter som personer med funktionsnedsättning ska garanteras enligt FN-konventionen CRPD. Åtagandet har funnits alltsedan FN-konventionen ratificerades. Därefter har riksdagen lagt fast ett MR-mål för Sverige som ska säkerställa full respekt för internationella åtaganden. ”Sveriges  internationella åtaganden efterlevs i alla delar av landet, i alla delar av offentlig sektor och såväl nationellt som regionalt och kommunalt som det står i MR-skrivelsen.

Genève har sitt Palais Wilson. Möjligen får lämplig svensk lokaliseringsplats sitt motsvarande nav eller högkvarter för en MR-institution där arbetet med mänskliga rättigheter får kraft, näring och kunskaper.  Palats eller inte – det är en mycket angelägen sak för Sverige.

FN-dagen 2016 värd att fira!

FNS målmaria fncrpd bild

Tre bilder som var och ett får ge en illustration om varför årets FN-dag, idag den 24 oktober, är viktig för Lika Unika. Bilderna visar FN:s utvecklingsmål i Agenda 2030, Lika Unikas ordförande Maria Johansson som talar i FN-högkvarteret i New York sommaren 2016 och så en bild som symboliserar CRPD, FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

”Lika Unika är en federation som vill öka respekten för mänskliga rättigheter i svensk politik, att alla ska få delta och bidra i samhället. Vår vision är att alla människor ska ses som de resurser de är.  Lika Unika verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, i olika sammanhang utifrån mänskliga rättigheter och ett funktionshinderperspektiv”. Det är tveklöst så att FN:s olika konventioner, beslut och engagemang som rör mänskliga rättigheter förbättrar  möjligheterna att stärka människors rättigheter. Det gäller, precis som utvecklingsmålen i Agenda 2030, lika mycket för Sverige som för andra länder.

Sverige har ställt sig bakom en rad FN-konventioner som ska säkra rättigheter exempelvis Barnkonventionen , FN:s kvinnokonvention och CRPD; FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Att man sluter upp bakom en internationell konvention ska förstås göras för att man vill stå upp för de värderingar och de rättigheter som konventionen ger uttryck för. Men att ratificera FN-konventioner får inte handla om internationell plakatpolitik utan måste vara tydliga åtaganden för att inte minst på hemmaplan göra praktiskt politik för att stärka rättigheter. Både på nationell och regional/lokal nivå…

Sverige har en historia av internationellt engagemang i MR-arbete. Sverige har nu plats i säkerhetsrådet. Det ställer också krav på att vi på hemmaplan agerar som goda exempel och föredömen. Annars försvagas rösten internationellt. En svensk underskrift av en FN-konvention handlar också om att ge sig själv en politisk att-göra-lista därför att politiken har ambitioner också här hemma. Därför måste Sverige ta allvarligare på de resultat som kommer ut från exempelvis FN:s granskningar av hur vi lever upp till FN-konventioner. FN:s kommitté som arbetar med CRPD gav våren 2014 konkreta rekommendationer till Sverige. Det är två och ett halvt år sedan och även om det i en del fall finns hänvisningar till FN:s rapport så saknas ändå system med tidsplanering och budgethänsyn av hur Sverige hanterar de brister i mänskliga rättigheter som påtalas av FN-kommittéer. Det gäller säkert fler konventioner…

Och så finns nu FN-mål och deklaration i Agenda 2030….
För funktionshinderrörelsen blev Agenda 2030 en stor framgång. Till skillnad från de tidigare millenniemålen har världssamfundets stater enats om en utvecklingsdagordning som i både i sin deklaration och i konkreta mål och delmål lyfter fram funktionshinderperspektivet, exempelvis när det gäller rätten till utbildning och arbete. Att det var en framgång har också fått den svenska regeringens stöd. I sitt tal inför FNs statspartskonferens i New York om konventionen rättigheter för personer med funktionsnedsättning sa statsrådet Åsa Regnér[1]:

“I truly welcome the clear references in the new agenda 2030 to gender equality and the empowerment of women and girls and the clear references to people with disabilities. This is a break through.

Man får hoppas att det här vägleder arbetet med FN:s mål i Agenda  2030 i Sverige, på alla nivåer. I agendans deklaration talar punkt 23 om att ge egenmakt till människor. De vars behov återspeglas i agendan inbegriper alla barn, ungdomar, personer med funktionsnedsättning…”.

Så kom ett tydligt funktionshinderperspektiv in. Så skrevs detta in också under målen för bland annat utbildning och arbete. Så, hoppas jag på FN-dagen, kommer detta ”genombrott” att avspeglas också i det svenska arbetet när den sittande delegationen lägger förslag, när kommuner och landsting planerar Agenda 2030-insatser, när kraften i civilsamhället visar sig i allt engagemang och när företag, myndigheter och enskilda bidrar till att Sverige lever upp till FN:s mål. FN-dagen är värd att fira!   

[1] http://www.regeringen.se/tal/2016/06/tal-av-asa-regner-vid-statspartsmote-om-funktionshinder-i-new-york/

 

En inkluderande arbetsmarknad där vi ser förmågan?

amarkn dagar

Strax före sommaren presenterade Lika Unika rapporten Se förmågan, bland annat genom en debattartikel i Arbetet. Författaren Jan-Erik Nyberg beskriver läget på arbetsmarknaden utifrån de villkor och svårigheter som personer med funktionsnedsättning ofta har. I rapporten finns några konkreta rekommendationer om hur den mörka bilden kan bli lite ljusare. Ett starkt fokus är parterna på arbetsmarknaden och deras idag ganska kompakta tystnad när det gäller funktionshinderperspektiv och jobben.

Men rapporten och inte minst dess titel har också värderingsmässiga budskap som i grunden handlar om jämlikhet och delaktighet, om att ta tillvara mångfaldens stora kraft och att göra allvar av devisen om allas rätt till delaktighet i samhället. Då behövs också ett skifte i fokus, i rapporten illustrerat med förslaget att avskaffa begreppet nedsatt arbetsförmåga som idag politik och myndigheter nästan alltid använder efter ”funktionsnedsättning”.

Det är den arbetssökandes kompetens, erfarenheter och kunskaper som ska lyftas fram, inte begränsningar. Hur det ser ut med ”arbetsförmågan” avgörs också av vilka arbetsuppgifter det handlar om och om arbetet anpassas till den enskildes förutsättningar. Och ibland handlar hindren i stället om brister i åtgärder när det gäller tillgänglighet, kunskaper om funktionshinder och funktionsnedsättning och kanske till och med om bristande vilja att ta mångfald på allvar. Rapporten har en redogörelse för den norska arbetsmarknadspolitiken och beskriver en motvikt till det individuella begreppet ”nedsatt arbetsförmåga”:

Fyra yttre barriärer försvårar för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden:

* Diskrimineringsbarriären – ogrundade föreställningar om personer med nedsatt funktionsförmåga;
*  Kostnadsbarriären – kan reduceras genom stöd till nödvändiga anpassningar av arbetsplatsen och liknande;
* Produktivitetsbarriären – den ekonomiska risken för den enskilde arbetsgivaren att  anställa någon som kan visa sig ha “nedsatt arbetsförmåga” i sin uppgift kan också mötas med insatser av det allmänna;
* Informations- och attitydbarriären – felaktiga föreställningar om personer med funktionsnedsättning kan vara ett hinder för anställning.

”En välfungerande och inkluderande arbetsmarknad” är namnet på en idékonferens i Stockholm i morgon, fredagen den 30 september 2016. Då anordnar Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med Arbetsförmedlingen sin årliga konferens om jobben. Deltagarlistan till denna första av två består av femton och en tredjedels liggande A4-sidor namn, en bred närvaro från viktiga aktörer från hela landet. Inte minst kommuner, landsting och Arbetsförmedlingen finns på plats, men också regeringen, näringslivet och några företrädare för civilsamhället. (bland andra Lika Unika).

En dag som blir till en kraftsamling för att få fart på jobben och få ned den så nedbrytande arbetslösheten? En dag med tydliga ambitioner att inkludera, ta tillvara mångfald och människors kompetens? Därför en dag med också ett tydligt funktionshinderperspektiv?

Tre programpunkter inger förhoppningar. Det handlar om att ”Tillvarata kompetensen…” hos bland annat personer med funktionsnedsättning. Det handlar om matchningen på arbetsmarknaden. Det handlar om ”Sociala krav i upphandlingar” som i sig har stor potential som dörröppnare till jobb. Inte självklart att just funktionshinderperspektivet kommer med där men i högsta grad rimligt att det gör det, både i form av krav på tillgänglighet och att leverantörer ska ha en viss andel anställda som har funktionsnedsättning. En fjärde punkt tar upp sociala företag som vägen för jobb för personer med funktionsnedsättning.

Det är mycket rimligt att också den inledande genomgången av arbetsmarknadsläget och av ”aktuella utmaningar” för arbetsmarknadspolitiken belyser den fjärdedel av Arbetsförmedlingens inskrivna som är arbetslösa, arbetssökande och har en funktionsnedsättning. Som framgår av den utvärdering av funktionshinderspolitiken 2011-2016 som Myndigheten för delaktighet har gjort är arbetslösheten högre bland personer med funktionsnedsättning.

För dem med ”nedsatt arbetsförmåga” är den 12,8%, utan detta 7,3 % och för övriga 5,1%. MFD anger att det finns en tendens till ökning av arbetslösheten hos den som har en ”nedsatt arbetsförmåga”. Så kallade svaga grupper, inbegripet personer med funktionsnedsättning, ställs allt längre från arbetsmarknaden framhåller man, inte minst vad gäller möjligheten till ett osubventionerat jobb.

Över morgonens konferens sveper förhoppningsvis in en ”Se förmågan”-vind som inspirerar och ger kraft att förändra och göra allvar av vackra politiska ord om ”arbete till alla” och ”EUs lägsta arbetslöshet”. Men inte minst är konferensen en bred samling av anställda i kommuner och landsting som idag sysselsätter nära en miljon anställda. Skulle de i sin roll som arbetsgivare visa vägen, gå före och anställa fler med funktionsnedsättning i sina ordinarie verksamheter så skulle det ha mycket stor betydelse på sysselsättningen. Där är kanske inte ”idékonferens” den avgörande insatsen utan att i praktiskt och faktisk mening anställa och utifrån en bestämd plan om mångfald alla arbetsplatser.

Eller med ord lånade av Heléne Fritzon, ordförande i SKLs förhandlingsdelegation som intervjuades för en tid sedan i en Dagens Samhälle-bilaga från Lika Unika och DHR:

Det behövs fler tydliga politiska ställningstaganden i kommuner och landsting. Det finns kommuner och landsting där det saknas politiska beslut eller riktlinjer som ökar möjligheterna för  personer med funktionsnedsättning  att bli anställda – detta måste förändras.

Så rätt. Gör så!

FN-målen Agenda 2030 – en chans vi inte får missa!

FNS mål

I september 2015 fastställde FN de nya utvecklingsmål – Agenda 2030 – som tar vid där ”Millennie-målen” slutade och således gäller från 2016. Målen är universella och gäller alla länder. De omfattar tre hållbarhetsdimensioner – den sociala, ekonomiska och miljömässiga. De har den övergripande och mycket förpliktigande principen ”Leave no one behind”.

När Sverige och de andra FN-staterna beslutade om Agenda 2030 fanns i beslutet något mycket angeläget: En signal från FN till medlemsstaterna inför deras arbete med att förverkliga agendan. Ett tydligt funktionshinderperspektiv togs in i både deklarationen och i mål/delmål. Personer med funktionsnedsättning måste inkluderas på allvar i Agenda 2030-arbetet var FNs markering.

I deklarationen till Agenda 2030 finns punkt 23 som den Internationella funktionshinderrörelsen i form av IDA lyfter fram som särskilt viktig för agendan. ”Människor som är sårbara måste ges egenmakt”. Personer med funktionsnedsättning tillhör de vars behov återspeglas i agendan och som måste inkluderas. Målen om utbildning och om arbete är två av flera där FN-signalen går igen: Lämna ingen utanför! Ta med ett tydligt funktionshinderperspektiv när ni arbetar med Agenda 2030.

Vad är då att ta med ett ”funktionshinderperspektiv”? Och vad innebär det att inte göra det? När Myndigheten för delaktighet beskriver det innebär det att man ”ska verka för att samhället redan från början utformas så att alla kan delta och att befintliga hinder för delaktighet systematiskt undanröjs.  Det handlar i första hand om att skapa generella lösningar i samhället”.

Eller så är det möjligen att i allt man gör som samhällsplanerare och beslutsfattare verkligen utgå från att vi människor är olika, består av en mångfald men har lika rättigheter och värde. Funktionsnedsättning är något som är en del av den mänskliga mångfalden. Det betyder att avsaknad av funktionshinderperspektiv inte tar hänsyn till alla, bortser från vissa. Det kan leda till (fortsatt) utestängning, kanske omöjliggöra delaktighet. Här var ju Agenda 2030-devisen den motsatta: ”Leave no one behind”.

Just nu planeras runt om i Sverige hur statliga myndigheter, kommuner, landsting, regioner, kommuner, civilsamhälle och andra ska arbeta med Agenda 2030. Myndigheterna har gett underlag till regeringen, en särskild delegation har tillsatts och den svenska regeringen har i en skrivelse till riksdagen redovisat sina planer för arbetet med Agenda 2030.

Jag hoppas att svenska myndigheter, den nu hårt arbetande delegationen, kommuner och landsting, företag och civilsamhälle tar fasta på FN-beslutets signaler. FN ersatte tystnaden, som inte sällan råder när det gäller funktionshinderperspektivet, genom att stärka sina mål och sin deklaration. Alla skulle med, ingen lämnas efter. Sverige bidrog till detta genom sin röst i FN. Det föranledde statsrådet Åsa Regnér att i ett tal inför FNs statspartsmöte i New York om FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning markera:

I truly welcome the clear references in the new agenda 2030 to gender equality and the empowerment of women and girls and the clear references to people with disabilities.
This is a break through.

Arbetet med FNs globala mål, Agenda 2030, är långsiktigt och brett. Det kommer att engagera och har verkligen goda förutsättningar att påverka samhället och människors vardag i positiv riktning. Just därför behövs funktionshinderperspektiv på alla nivåer och i alla verksamheter. Redan från början. I morgon, den 21 september 2016, är det sista dagen för våra folkvalda riksdagsledamöter att lägga motioner med anledning av regeringens skrivelse om Agenda 2030-arbetet i Sverige. Jag hoppas att många av riksdagens ledamöter engagerar sig. 

Här är en bra checklista för jobben, Annie Lööf!

annie och checklista

Bild på Centerledaren Annie Lööf (klipp från DN) och bild på funktionshinderrörelsens checklista om jobben

Det tillhör sannerligen inte vardagen att svenska partiledare lyfter fram det så viktiga funktionshinderperspektivet. Och det händer alltför sällan i debatten om jobben trots den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning. Tystnaden blir ännu mer obegriplig om man ser till de åtaganden Sverige har som ratificerande stat av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, där rätten till arbete är central.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa debattinlägget av Centerpartiets Annie Lööf i dagens DN. ”Tillsätt kriskommission för arbetsmarknadsreformer” är rubriken och i texten lyfter centerledaren fram personer med funktionsnedsättning där hon skriver att ”Personer med en funktionsnedsättning har nästan 70 procent högre arbetslöshet än andra”.

Så långt är det utmärkt, när det gäller det första, viktiga steget att beskriva verkligheten och samhällsproblemen som de ser ut. Men det krävs mer när det sedan kommer till de konkreta förslagen. Partiet tar retorikens tretal i förslagsställandet med tre utpekade åtgärder: Ökad trygghet, anpassa regelverken till småföretag och ”sänkta trösklar”.

Ska rätten till arbete tillförsäkras också de många arbetslösa som har en funktionsnedsättning behövs mer än så. Därför tar Lika Unika-bloggen gärna det här tillfället till att tipsa om den checklista för jobbpolitiken som Lika Unika, Handikappförbunden och NUFT, ”Unga för tillgänglighet”, lämnade över till regeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid regeringens Funktionshinderdelegation den 23 november 2015.

Checklistan tar upp tio olika områden som funktionshinderrörelsen bedömer som mycket viktiga om rätten till arbete ska gälla alla i Sverige. Det handlar bland annat om att offentliga arbetsgivare ska vara förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning, att begreppet ”nedsatt arbetsförmåga” skrotas och om att verkligen korta tiden på Arbetsförmedlingen för att få en så kallad funktionshinderskod som ger rätt till förmedlingens stöd.

Centerledarens utspel idag tar upp ett välkommet, nästan bortglömt men oerhört viktigt perspektiv i jobbdebatten. Det är också helt nödvändigt om de höga mål som våra partier talar om när det gäller jobben ska kunna uppnås. Annie Lööfs förslag till kriskommission för arbetsmarknadsreformer kan stärkas om den tilltänkta kommissionen använder sig av funktionshinderrörelsens checklista för jobben. Det gäller en fråga som berör väldigt många människors levnadsvillkor: Rätten till arbete.

Ett enormt fokus på ett samhälle tillgängligt för alla?

Dåvarande torsdagsaktionen med budskapet bristande tillgänglighet är diskriminering utanför regeringens tillfälliga sammanträdeslokal i Visby

Dåvarande torsdagsaktionen med budskapet bristande tillgänglighet är diskriminering utanför regeringens tillfälliga sammanträdeslokal i Visby 2013.

För den som vill samhällsförändringen gäller det ibland att vara på hugget. Det är inte alltid som beslutsfattarna är med på tåget och beredda till initiativ. Men en väg ur politikens tvekan, tydliga nej eller ”vänta och se” till kloka förslag dyker ibland upp när det levereras citat från offentliga talarstolar. Det gäller att ha förmågan att se ljus i tunnlarna, hur svagt detta sken än må vara.

Ett exempel från gårdagens frågestund i riksdagen: (Läs protokollet här) Liberalernas Bengt Eliasson ställde en fråga till regeringen, i skepnad av Mikael Damberg, om man var beredd att ta ett större politiskt ledarskap för att myndigheter blir tillgängliga genom att skriva in tillgänglighet som tydliga uppdrag i regleringsbreven. Svaret från statsrådet blev trevande och här var Damberg ovillig att ha synpunkter på hur andra departements regleringsbrev ska utformas.

I en följdfråga pekade Bengt Eliasson på läget och bristerna hos många myndigheter. Han påminde här om den enkät från Myndigheten för delaktighet som varje år besvaras av myndigheter.

”22 procent av myndigheterna har backat 1 eller 2 poäng när det gäller tillgänglighetsarbetet. 37 procent står stilla, och det är fortfarande bara nio av de 257 som uppfyller kriterierna”.

Här vände Mikael Damberg från tveksamhet om regleringsbrev till en mer tydlig linje. Det blev, som han uttryckte det, ”något enklare för mig att hantera.”

”Den här regeringen sätter ett enormt fokus på att skapa ett samhälle som är till för alla. Tillgänglighetsfrågorna är en av de viktiga delarna. Där har regeringen tagit flera initiativ, och vi kommer att fortsätta göra det. Jag hoppas att vi kan göra det i brett politiskt samförstånd.”

Enormt fokus. Viktiga delar. Samhälle till för alla. Fler initiativ. Politiskt samförstånd. Kan ett åtagande att återkomma med konkreta politiska förslag som blir lagar och som sen ger samhällsförändringar i positiv riktning bli mer tydligt än så? Det är i så fall utmärkt. Det behövs mycket av den varan om de brister i tillgängligheten som människor möter dagligen ska kunna åtgärdas. Möjligen ska man hålla inne med jublet och applåderna ett tag. Vi vill ju faktiskt se förslagen först!

Ljudinspelning av frågan under riksdagens frågestund den 3 mars 2016. Har du problem att få ljudfilen att starta? Se och lyssna till frågestunden på riksdagens hemsida / webbtv.