Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter i Sverige

Ett helt hus fullt med mänskliga rättigheter

palais wilson
Palais Wilson i Genève byggdes 1873-75 och var från början Hôtel National. Uppkallad efter USA-presidenten Woodrow Wilson hade byggnaden under många år en rad olika funktioner med bland annat myndigheter på plats, återgick till att bli hotell, genomgick ett trist förfall men så i upprustat tillstånd, åren 1993 till 1998, blev Palais Wilson vad det är idag: Högkvarter för FN:s arbete med mänskliga rättigheter i den schweiziska staden.

Om det är ett helt hus – eller palats – fyllt av olika aktiviteter för att stärka de svenska mänskliga rättigheterna som nu är på gång är inte känt. Men på gång är dock en svensk och från regeringen oberoende MR-institution. Det är i alla fall vad regeringen skriver i sin nyligen presenterade strategi om det nationella arbetet med MR-frågorna som fått formen av en skrivelse till riksdagen. ”En eventuell fortsatt  beredning av frågan om inrättandet av en institution för mänskliga rättigheter, med  riksdagen som huvudman, helt ankommer på riksdagen själv”. Det är det formellt korrekta. Man kan om man vill och önskar utgå från att det i det ”tysta” finns en deal mellan parlament och regering om att så faktiskt blir fallet.

Vi är många som önskar oss en oberoende granskare av de mänskliga rättigheter som förr oftast var en begrepp som användes när man talade om andra och gärna fattigare länder. Diktaturer, kanske. Det var som att det fanns ett medfött tankemönster om ”här är allt så bra”. Därför hade vi inte något behov av att granska hur det ser ut i Sverige med rättigheterna och dess förverkligande. Men tiderna förändras och att det brister med rättigheter och att det finns åtskilligt att göra för att förbättra för människor kan många vittna om. Det kunde också FN i sin granskningsrapport till Sverige om hur arbetet går här med förverkligande av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Ett nätverk inom civilsamhället som är engagerade i MR-frågor skrev i våras ett brev till Riksdagen. Där erbjuds Konstitutionsutskottet som ansvarar för frågan en dialog med civilsamhället och att få ta del av civilsamhällets värdefulla kompetenser. I brevet skriver man:

”Utformningen av den viktiga MR-institutionen ser vi som central i det nationella MR- arbetet. För att den nya institutionen ska bli effektiv måste den  ges tillräckliga finansiella och personella resurser, ett brett mandat grundat i Sveriges människorättsåtaganden, ett tydligt oberoende skyddat i lagstiftning, samt möjlighet att verka både granskande och främjande.”

Det finns alltså förhoppningar och förväntningar på den nya MR-aktören i Sverige. Det gäller självklart också från aktiva i funktionshinderrörelsen. Där handlar det förstås om befogade krav på positiva samhällsförändringar som förbättrar människors levnadsvillkor! Det handlar också om att Sverige gör det Sverige har lovat när man ratificerade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, och där också artikel 33: ”Att inrätta en oberoende ”mekanism” som ska främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen”.

Mot den bakgrunden är det angeläget att den där ”mekanismen” som nu är på gång, den oberoende MR-institutionen, som enligt regeringens skrivelse ska ”främja och skydda” mänskliga rättigheter får en styrka och samlad kompetens som gör att den också kan ”främja, skydda och övervaka” de rättigheter som personer med funktionsnedsättning ska garanteras enligt FN-konventionen CRPD. Åtagandet har funnits alltsedan FN-konventionen ratificerades. Därefter har riksdagen lagt fast ett MR-mål för Sverige som ska säkerställa full respekt för internationella åtaganden. ”Sveriges  internationella åtaganden efterlevs i alla delar av landet, i alla delar av offentlig sektor och såväl nationellt som regionalt och kommunalt som det står i MR-skrivelsen.

Genève har sitt Palais Wilson. Möjligen får lämplig svensk lokaliseringsplats sitt motsvarande nav eller högkvarter för en MR-institution där arbetet med mänskliga rättigheter får kraft, näring och kunskaper.  Palats eller inte – det är en mycket angelägen sak för Sverige.

FN-dagen 2016 värd att fira!

FNS målmaria fncrpd bild

Tre bilder som var och ett får ge en illustration om varför årets FN-dag, idag den 24 oktober, är viktig för Lika Unika. Bilderna visar FN:s utvecklingsmål i Agenda 2030, Lika Unikas ordförande Maria Johansson som talar i FN-högkvarteret i New York sommaren 2016 och så en bild som symboliserar CRPD, FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

”Lika Unika är en federation som vill öka respekten för mänskliga rättigheter i svensk politik, att alla ska få delta och bidra i samhället. Vår vision är att alla människor ska ses som de resurser de är.  Lika Unika verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, i olika sammanhang utifrån mänskliga rättigheter och ett funktionshinderperspektiv”. Det är tveklöst så att FN:s olika konventioner, beslut och engagemang som rör mänskliga rättigheter förbättrar  möjligheterna att stärka människors rättigheter. Det gäller, precis som utvecklingsmålen i Agenda 2030, lika mycket för Sverige som för andra länder.

Sverige har ställt sig bakom en rad FN-konventioner som ska säkra rättigheter exempelvis Barnkonventionen , FN:s kvinnokonvention och CRPD; FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Att man sluter upp bakom en internationell konvention ska förstås göras för att man vill stå upp för de värderingar och de rättigheter som konventionen ger uttryck för. Men att ratificera FN-konventioner får inte handla om internationell plakatpolitik utan måste vara tydliga åtaganden för att inte minst på hemmaplan göra praktiskt politik för att stärka rättigheter. Både på nationell och regional/lokal nivå…

Sverige har en historia av internationellt engagemang i MR-arbete. Sverige har nu plats i säkerhetsrådet. Det ställer också krav på att vi på hemmaplan agerar som goda exempel och föredömen. Annars försvagas rösten internationellt. En svensk underskrift av en FN-konvention handlar också om att ge sig själv en politisk att-göra-lista därför att politiken har ambitioner också här hemma. Därför måste Sverige ta allvarligare på de resultat som kommer ut från exempelvis FN:s granskningar av hur vi lever upp till FN-konventioner. FN:s kommitté som arbetar med CRPD gav våren 2014 konkreta rekommendationer till Sverige. Det är två och ett halvt år sedan och även om det i en del fall finns hänvisningar till FN:s rapport så saknas ändå system med tidsplanering och budgethänsyn av hur Sverige hanterar de brister i mänskliga rättigheter som påtalas av FN-kommittéer. Det gäller säkert fler konventioner…

Och så finns nu FN-mål och deklaration i Agenda 2030….
För funktionshinderrörelsen blev Agenda 2030 en stor framgång. Till skillnad från de tidigare millenniemålen har världssamfundets stater enats om en utvecklingsdagordning som i både i sin deklaration och i konkreta mål och delmål lyfter fram funktionshinderperspektivet, exempelvis när det gäller rätten till utbildning och arbete. Att det var en framgång har också fått den svenska regeringens stöd. I sitt tal inför FNs statspartskonferens i New York om konventionen rättigheter för personer med funktionsnedsättning sa statsrådet Åsa Regnér[1]:

“I truly welcome the clear references in the new agenda 2030 to gender equality and the empowerment of women and girls and the clear references to people with disabilities. This is a break through.

Man får hoppas att det här vägleder arbetet med FN:s mål i Agenda  2030 i Sverige, på alla nivåer. I agendans deklaration talar punkt 23 om att ge egenmakt till människor. De vars behov återspeglas i agendan inbegriper alla barn, ungdomar, personer med funktionsnedsättning…”.

Så kom ett tydligt funktionshinderperspektiv in. Så skrevs detta in också under målen för bland annat utbildning och arbete. Så, hoppas jag på FN-dagen, kommer detta ”genombrott” att avspeglas också i det svenska arbetet när den sittande delegationen lägger förslag, när kommuner och landsting planerar Agenda 2030-insatser, när kraften i civilsamhället visar sig i allt engagemang och när företag, myndigheter och enskilda bidrar till att Sverige lever upp till FN:s mål. FN-dagen är värd att fira!   

[1] http://www.regeringen.se/tal/2016/06/tal-av-asa-regner-vid-statspartsmote-om-funktionshinder-i-new-york/

 

FN-målen Agenda 2030 – en chans vi inte får missa!

FNS mål

I september 2015 fastställde FN de nya utvecklingsmål – Agenda 2030 – som tar vid där ”Millennie-målen” slutade och således gäller från 2016. Målen är universella och gäller alla länder. De omfattar tre hållbarhetsdimensioner – den sociala, ekonomiska och miljömässiga. De har den övergripande och mycket förpliktigande principen ”Leave no one behind”.

När Sverige och de andra FN-staterna beslutade om Agenda 2030 fanns i beslutet något mycket angeläget: En signal från FN till medlemsstaterna inför deras arbete med att förverkliga agendan. Ett tydligt funktionshinderperspektiv togs in i både deklarationen och i mål/delmål. Personer med funktionsnedsättning måste inkluderas på allvar i Agenda 2030-arbetet var FNs markering.

I deklarationen till Agenda 2030 finns punkt 23 som den Internationella funktionshinderrörelsen i form av IDA lyfter fram som särskilt viktig för agendan. ”Människor som är sårbara måste ges egenmakt”. Personer med funktionsnedsättning tillhör de vars behov återspeglas i agendan och som måste inkluderas. Målen om utbildning och om arbete är två av flera där FN-signalen går igen: Lämna ingen utanför! Ta med ett tydligt funktionshinderperspektiv när ni arbetar med Agenda 2030.

Vad är då att ta med ett ”funktionshinderperspektiv”? Och vad innebär det att inte göra det? När Myndigheten för delaktighet beskriver det innebär det att man ”ska verka för att samhället redan från början utformas så att alla kan delta och att befintliga hinder för delaktighet systematiskt undanröjs.  Det handlar i första hand om att skapa generella lösningar i samhället”.

Eller så är det möjligen att i allt man gör som samhällsplanerare och beslutsfattare verkligen utgå från att vi människor är olika, består av en mångfald men har lika rättigheter och värde. Funktionsnedsättning är något som är en del av den mänskliga mångfalden. Det betyder att avsaknad av funktionshinderperspektiv inte tar hänsyn till alla, bortser från vissa. Det kan leda till (fortsatt) utestängning, kanske omöjliggöra delaktighet. Här var ju Agenda 2030-devisen den motsatta: ”Leave no one behind”.

Just nu planeras runt om i Sverige hur statliga myndigheter, kommuner, landsting, regioner, kommuner, civilsamhälle och andra ska arbeta med Agenda 2030. Myndigheterna har gett underlag till regeringen, en särskild delegation har tillsatts och den svenska regeringen har i en skrivelse till riksdagen redovisat sina planer för arbetet med Agenda 2030.

Jag hoppas att svenska myndigheter, den nu hårt arbetande delegationen, kommuner och landsting, företag och civilsamhälle tar fasta på FN-beslutets signaler. FN ersatte tystnaden, som inte sällan råder när det gäller funktionshinderperspektivet, genom att stärka sina mål och sin deklaration. Alla skulle med, ingen lämnas efter. Sverige bidrog till detta genom sin röst i FN. Det föranledde statsrådet Åsa Regnér att i ett tal inför FNs statspartsmöte i New York om FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning markera:

I truly welcome the clear references in the new agenda 2030 to gender equality and the empowerment of women and girls and the clear references to people with disabilities.
This is a break through.

Arbetet med FNs globala mål, Agenda 2030, är långsiktigt och brett. Det kommer att engagera och har verkligen goda förutsättningar att påverka samhället och människors vardag i positiv riktning. Just därför behövs funktionshinderperspektiv på alla nivåer och i alla verksamheter. Redan från början. I morgon, den 21 september 2016, är det sista dagen för våra folkvalda riksdagsledamöter att lägga motioner med anledning av regeringens skrivelse om Agenda 2030-arbetet i Sverige. Jag hoppas att många av riksdagens ledamöter engagerar sig. 

Bruten bloggtystnad och en förklaring

likaunika-blogg-header

Så, sent omsider, ett första blogginlägg år 2016. Det fordrar en förklaring. Varje tystnad som lägger sig över frågor som handlar om mänskliga rättigheter och hur de ska stärkas för personer med funktionsnedsättning är olycklig, så också om bloggtexter uteblir.

I det här fallet finns det förklaringar som nog är acceptabla och en huvudanledning är tid.
Lika Unika har under en tid haft ett riktigt högtryck när det gäller andra skrivuppgifter. Vår förhoppning är att vi nu kan återgå till ett bättre flöde på bloggen och berätta om vad som händer och kanske minst lika viktigt om vad som borde hända i politiken men dessvärre inte händer. Och kanske framför allt hur Lika Unika ser på frågorna. Det handlar under detta år inte minst om den funktionshinderpolitik som ska sjösättas och gälla från 2017.

Här är länkar till några skrivelser som till en del har tagit tiden i anspråk och därmed prioriterats före nya bloggposter.

* 2017 ska en ny funktionshinderpolitik gälla för Sverige. 
I en skrivelse till Myndigheten för delaktighet som har uppdrag att arbeta med den nya strategin har Lika Unika lagt fram en rad förslag för att få en mer offensiv funktionshinderpolitik. Just nu arbetar Myndigheten för delaktighet med underlag till regeringen som ska lämnas till halvårsskiftet. Från 2017 är tanken att en ny politisk inriktning ska ersätta den nuvarande strategin.

FN-konventionen måste vara grunden i denna ”post-strategi”, tillsammans med FN:s Agenda 2030-mål. Sverige ska leva efter riksdagsmålet som antogs i december 2015 om full respekt för internationella åtaganden. Paradigmskiftet ”Från patient till medborgare” måste bli verklighet. Skillnader mellan kommunerna måste minska och alla myndigheter måste arbeta aktivt med funktionshinderpolitiken. Det är några punkter i Lika Unikas förslag. Läs mer om skrivelsen och Lika Unikas förslag här.

* En ny skrivelse om arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige
I oktober 2015 ordnade Kulturdepartementet ett möte med civilsamhällets organisationer om den MR-skrivelse som ska ta upp det samlade arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Samtidigt bad man om synpunkter som underlag inför den skrivelsen och som skulle vara departementet tillhanda vid årsskiftet. Lika Unika har skickat in en rad förslag till departementet som du kan ta del av på vår hemsida under ”remissvar”.  Regeringen anger i sin propositionsförteckning för våren att skrivelsen om mänskliga rättigheter kommer till riksdagen i maj.

I skrivelsen tar Lika Unika upp en rad frågor som vi tror är angelägna för att stärka rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Visa viljan till ett verkligt paradigmskifte ”Från patient till medborgare” genom att flytta ansvaret för funktionshinderpolitiken till det departement som har hand om MR-frågor. Ta FN:s rekommendationer om brister i rättigheterna för personer med funktionsnedsättning på allvar. Dessa kom våren 2014 men fortfarande saknar vi ”att göra-listan” och budget för att komma tillrätta med bristerna! Rättigheter gäller alla i Sverige, även om vi har ett långtgående kommunalt självstyre. När man nu ser över kommunallagen borde kommunernas skyldighet att följa FN-konventioner arbetas in i den lagen. Och Lika Unika har självklart med ett långt stycke om den så angelägna MR-institutionen…

* Sverige ska äntligen få en oberoende MR-institution!
Det utlovade regeringen förra sommaren på DN Debatt. Nu handlar det om att formera den viktiga institutionen, något som riksdagens Konstitutionsutskott kommer att ansvara för. Tillsammans med övriga MR-aktiva organisationer i civilsamhället arbetar Lika Unika nu för att få en dialog med riksdagen om den nya MR-institutionen, bland annat genom ett seminarium senare i vår. Läs mer om Lika Unikas syn på MR-institutionen på vår hemsida. (klicka här)

* Nya mått för att mäta livskvalitet
En rad kartläggningar visar att personer med funktionsnedsättning många gånger har sämre levnadsvillkor än andra. Därför är funktionshinderperspektivet så viktigt att ha med när staten nu utvecklar alternativa sätt till BNP för att mäta livskvalitet. Det skrev Lika Unika med en rad exemplifieringar som svar på Finansdepartementets remiss ”Får vi det bättre”. Läs mer på hemsidan under remissvar.

* Ett reviderat Lika Unika-program för jobben (”Banbrytarprogrammet”)
Sedan bildandet av Lika Unika har federationen vid sidan av mänskliga rättigheter och FN-konventionen haft ett starkt fokus på frågor om arbete. ”Banbrytarprogrammet” är grunden för detta och handlar om att föreslå lösningar som kan bryta barriärer, få arbetsgivare att bli ”banbrytare” när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning och om det särskilda ansvar att vara förebilder som offentliga arbetsgivare har. Läs Lika Unikas uppdaterade program för jobben på vår hemsida.

Några fler skrivelser:
* Funktionshinderperspektiv när Sveriges arbete med FN:s kvinnokonvention CEDAW granskas
Länk till alternativrapporten där Lika Unika är en av undertecknarna.

* Funktionshinderperspektiv när Sveriges arbete med med FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter CCPR granskas. Lika Unika skrev ett inspel till det MR-nätverk som jobbat fram en alternativrapport.

* En ”Tillgänglighetslag” i EU som sätter press på Sverige?
EU-kommissonen har lagt förslag om ett direktiv som gäller varor och tjänster som Lika Unika hoppas blir en press på Sverige att öka tempot i tillgänglighetsarbetet. Läs remissvaret till EU-kommissionen på vår hemsida.

3 december – #ADay4All

3 dec”Together with persons with disabilities, we can move our world forward by leaving no one behind.”
FNs Generalsekreterare Ban Ki-moon i ett FNs generalsekreterare pressuttalande inför den Internationella Funktionshinderdagen den 3 december

Den Internationella Funktionshinderdagen uppmärksammas varje år sedan 1992 då FN:s Generalförsamling antog resolution 47/3 om dagen. Syftet var att främja förståelse för frågor om funktionsnedsättning och för att mobilisera stöd för ”värdighet, rättigheter och välbefinnande för personer med funktionsnedsättning”. Dagen proklamerades också för att medverka till ökad medvetenhet om det positiva i att integrera personer med funktionsnedsättning i alla delar av det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet i samhället.

I Sverige uppmärksammas dagen på flera sätt, både nationellt och lokalt i landet. Från Lika Unikas sida återkommer vi med ett utspel under denna dag för att markera hur viktig dagen är. Ett seminarium arrangeras av Handikappförbunden med föredrag och paneldiskussion.

På FN-nivå lanseras inför dagen en särskild loga och slogan. ”A Day for All”. Här är organisatörernas upprop i fulltext  (Engelska) Länk till hemsida: ”A day for all” )

This December 3, we come together to join persons with disabilities around the world in celebration of A Day for All. We take this opportunity to highlight how far we have come in recognizing persons with disabilities as just another manifestation of diversity in our communities, and to stand in support of a society that embraces that diversity, in all its forms and shapes.

There is plenty to celebrate and be proud of: since the first International December 3rd celebration in 1992, persons with disabilities have gained recognition of their rights by States across the globe, and with them, of their rightful place in society. But there is still much work ahead of us to turn those legal rights into a true revolution, in which diversity is fully embraced and lived. Therein lies one of our most precious social assets as a global community, one which can make our institutions more inclusive and democratic, and our societies more prosperous.

So let’s come together this day, to acknowledge the achievements and contributions of persons with disabilities to our families, workplaces, schools and communities. This day let’s also reaffirm our commitment to embrace diversity in our lives. This is truly a DAY FOR ALL, to celebrate and welcome persons with disabilities as part of our wonderful human diversity.

Nya FN-mål – också svenska mål!

FNS mål

”By 2030, achieve full and productive employment and decent work for all women and men, including for young people and persons with disabilities, and equal pay for work of equal value”

Världssamfundet i FNs skepnad har i helgen antagit 17 universella mål och 169 delmål i en ny agenda för hållbar utveckling. På svenska heter dokumentet ”Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling.” Målen kommer att gälla de närmaste 15 åren och ska förverkligas i alla världens länder. De är universella, något som innebär att också Sverige ska arbeta för att nå upp till de uttalade ambitionerna som utvecklingsmålet är ett uttryck för.

När nu utvecklingsmålen har ersatt FNs tidigare millenniemål innebär det också ett betydelsefullt synliggörande av den omkring miljard människor (cirka 15 procent av världens befolkning) som lever med en funktionsnedsättning. De var helt bortglömda i tidigare dokument men finns nu omnämnda såväl i delmål som i många indikatorer som ska användas för att följa utvecklingen. De är viktigt för alla med en funktionsnedsättning men också för att åstadkomma den hållbara utveckling som är en förutsättning för oss alla.

Eller som FN:s experter, bland andra FNs rapportör som arbetar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning Catalina Devandas, har uttryckt det:

”The inclusion of persons with disabilities in the SDGs is fundamental if we are to achieve sustainable development that is genuinely rights-based.”

I en kommentar till sluttexterna säger MyRights ordförande (och tidigare Lika Unika-ordföranden) Tiina Nummi-Södergren:

”Millenniemålens resultatuppföljning visar att personer med funktionsnedsättning har exkluderats från de senaste årens positiva utveckling. Till exempel saknar 90 procent av barn med funktionsnedsättning fortfarande tillgång till utbildning. I den nya utvecklingsagendan har detta tagits på allvar, vilket bland annat har resulterat i att det nya utbildningsmålet betonar vikten av en inkluderande skola med hög kvalité.”

FN-mål nummer åtta lyfter fram rätten till arbete för alla och är tydligt med att det också omfattar personer med funktionsnedsättning. Den som råkade leva i tron att målen egentligen handlade om fattiga länder och deras utveckling borde här se att också Sverige omfattas. I vårt land är arbetslösheten hög bland personer med funktionsnedsättning som utgör ungefär en fjärdedel av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Trots att människor vill och kan arbeta förnekas många den rätten i Sverige år 2015. Men som FN-målen uttrycker det så ska allas vilja att bidra med sin arbetsinsats tas tillvara.

Därför är de nyligen beslutade målen något som Sverige och svenska beslutsfattare måste leva upp till. I arbetet med målen har ansvarigt statsråd varit biståndsminister Isabella Lövin men de gäller i hög grad också statsråd som Ylva Johansson i uppdraget som arbetsmarknadsminister. Här kan FN-målen kanske till och med leda till att regeringen i sitt Regleringsbrev till Arbetsförmedlingen skriver in rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på förstasidans angivna mål för förmedlingens verksamhet. Idag saknas det tyvärr.

Läs mer:
Dagens Nyheter om utvecklingsmålen.
MyRighs hemsida om utvecklingsmålen.
FN -nyheter: FN-experter om vikten av funktionshinderperspektiv

En #funkpol -rivstart på den politiska hösten? Nej!

Riksdagen bild
Så har årets Regeringsförklaring 2015 offentliggjorts av statsministern i samband med gårdagens högtidliga öppnande av riksdagsåret. Samma händelse förra året, det var efter valet och regeringsskiftet, framkallade positiva ”halvjubel” från funktionshinderrörelsen. Där fanns viktiga värderingsuttryck som att ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet”.

Där fanns skarpa löften om införande av flexjobb, om nationellt regelverk för hjälpmedel och om översyn och breddning av diskrimineringslagen. Dessa löften följdes i budgetförslaget upp av fler åtgärder som en informationssatsning om FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och av FNs kritik mot Sverige att förverkligandet av konventionens innehåll går alltför sakta. Den politiska initiativkraften, i alla fall på papper, kryddades i början av detta års sommar med löften om en oberoende institution för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige.

Gårdagens regeringsförklaring hade förvisso några konkreta saker. Inom arbetsmarknad där lönestöden nämndes som något att höja, om Samhall som viktigt att satsa vidare på och så ett förbättrat stöd till funktionshinderrörelsen. Men den framkallade knappast applåder som motsvarande dokument gjorde förra året. Och fortfarande återstår det att se vad budgeten innehåller när den presenteras nästa vecka.

Nu ska inte regeringsförklaringar i första hand bedömas genom att de jämförs med varandra. Det är den fastlagda politikens förmåga uttryckt i regeringsförklaringens text att ta sig an verkligheten och människors vardagsproblem som måste vara utgångspunkten. Är det tillräckligt? Driver det på? Ta politiken människors situation på allvar i tillräckligt hög utsträckning?

När Myndigheten för delaktighet skriver om Hur är läget 2015 anger man om tre punkter som var och en hade kunnat få sina politiska lösningar i regeringsförklaringen:

* Personer med funktionsnedsättning ( ”som medför nedsatt arbetsförmåga” ) står fortfarande för mer än en fjärdedel av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen.

* Skolorna brister fortsatt i att ge elever det särskilda stöd som de har rätt till och en stor del av lärarna har inte möjlighet att ge det stöd som behövs. Det är också vanligare att elever med funktionsnedsättning upplever att de har för mycket skolarbete, att det är svårt och att de känner sig stressade

* Den upplevda hälsan är mycket sämre bland personer med funktionsnedsättning och många fler med funktionsnedsättning har ekonomiska svårigheter jämfört med övriga befolkningen.

Det finns förstås fler områden där Löfvens regeringsförklaring kunde ha innehållit konkreta förslag. Men inte ens på de här tre punkterna är politiken tillräckligt skarp. Lönestöd och Samhall får och kan inte vara ”den enda vägen” till jobb för den som har en funktionsnedsättning. Det är nödvändigt ibland men politiken måste mycket mer än idag se till de barriärer av diskriminering, rädsla hos arbetsgivare för kostnader och lägre produktivitet, avsaknad av kompetens och oförmåga att se mångfald som en tillgång som utestänger människor från arbetsmarknaden.

Kort och gott: Rubriken till det här inlägget blev tyvärr en riktig beskrivning av starten på den politiska hösten. Någon #funkpol -rivstart kom inte med regeringsförklaringen i går. Verkligheten i Sverige år 2015 hade behövt det!

Gör mer för mänskliga rättigheter i Sverige!

Den 26 januari är det Sveriges tur att ”uppträda” med en regeringsdelegation inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i den så kallade UPR-processen, Universal Periodic Review. Det är andra gången som Sveriges arbete med MR-frågor granskas och här görs det av andra medlemsländer. Som underlag har granskarna en rapport från den svenska regeringen som lämnades i november 2014. Ett minst lika viktigt underlag finns i form av skrivelser från stora delar av civilsamhället som på olika sätt ger sin syn på brister och svagheter i MR-arbetet.

En av dessa är Svenska FN-förbundets skrivelse som utarbetats och stöd av tillsammans 32 andra svenska organisationer, däribland Lika Unika. Skrivelsen innehåller ett avsnitt om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Här tas exempelvis upp de undantag som finns i diskrimineringslagen om bristande tillgänglighet som ett exempel på brister i MR-arbetet. Även den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning, assistansfrågan och avsaknaden av en oberoende MR-institution behandlas.

Inför Geneve-mötet ordnade regeringen i går ett samråd med civilsamhällets organisationer på Utrikesdepartementet där bland andra kabinettssekreterare Annika Söder och statssekreteraren vid kulturdepartementet Per Olsson deltog. En rad organisationer fanns på plats för att dels höra om regeringens planer inför mötet och inte minst för att bidra med synpunkter och ställa frågor till regeringens företrädare.

Från Lika Unikas sida blev det tid att ta upp ett par två frågor under mötet:

Vi frågade, precis som ett par andra organisationer gjorde, om hur planerna ser ut när det gäller en oberoende MR-institution och om de skrivningar som finns i budgeten kan tolkas som att förslag om en sådan är på gång. Där önskade vi också få veta om regeringen också kommer att följa de så kallade Parisprinciperna när man tar fram förslaget. Av svaret att döma är arbetet (fortfarande) i startfasen. Regeringen formulerar sina ambitioner som att frågan ska tas upp i en ny MR-strategi och där utifrån vikten av en ”självständig granskning”. Några klara besked om en oberoende och självständig MR-institution (gärna under riksdagen) gavs dock inte.

Den andra frågan som vi väckte handlade om att mänskliga rättighets-arbetet i Sverige skiljer mellan kommunerna, något som leder till stora skillnader i människors levnadsvillkor. ”Hur ser regeringen på dessa olikheter och på att det kommunala självstyret ibland verkar vara överordnat människors rättigheter”? Dessa brister togs upp av FN:s kommitté om rättigheter för personer med funktionsnedsättning när de lämnade rekommendationer till Sverige i april 2014. Även i FN-granskningen av hur det svenska arbetet går med implementering av barnkonventionen som nu har genomförts i Geneve har dessa perspektiv behandlats.

Även om svaret från regeringen visade på medvetenhet om problemen kan man inte med bästa vilja i världen påstå att det finns en klar strategi för att verkligen få bort de stora skillnaderna mellan kommunerna. Detta trots att Sveriges undertecknande av olika MR-konventioner gäller hela landet och inte känner några undantag som effekt av det kommunala självstyret.

Som rubriken för detta inlägg antyder: Det behöver göras mycket mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla människor på lika villkor. Också i ett välfärdsland som Sverige.

Ljus i MR-institutionsmörker?

ljus i mörkerDet kanske inte alls är så. Men om man vill leta efter positiva signaler så går det att smyga in lite förhoppningens känslor i kropp och tankar. Detta (kanske) glädjande är ett par meningar i regeringens budgetproposition, den för utgiftsområde 01, ”Rikets styrelse”:

”Regeringen avser återkomma till riksdagen med en strategi för ett systematiskt arbete med mänskliga rättigheter i Sverige. En viktig fråga att belysa är hur en självständig granskning av efterlevnaden av mänskliga rättigheter kan säkras”.

Man vill gärna tolka den politiska inriktningen som meningarna ska ge uttryck för som att regeringen nu kommer att lägga fram en efterlängtad strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i  Sverige. Och man vill väldigt gärna sätta förhoppningar om en nyinrättad och oberoende MR-institution i orden om en ”självständig granskning”. Under en tid har det legat ett politikens mörker över det åtagande som Sverige har gjort internationellt om att inrätta en sådan. Frågan är om det här är lite ljus och en strimma hopp?

Det formella åtagandet att inrätta en MR-institution finns efter det svenska undertecknandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är också något som FN i andra sammanhang har uppmanat Sverige att göra. Behovet är stort av en funktion som oberoende från beslutsfattarna kan arbeta med att både skydda och bevaka men inte minst att främja och driva på arbetet med att leva upp till de förpliktelser Sverige har enligt FN-konventioner.

Många personer som har en funktionsnedsättning upplever i sin vardag, in på skinnet, att mycket mer måste göras för ökad delaktighet, för rätten att få delta i arbetslivet, för en lika god utbildning som andra och i övrigt en bättre välfärd. Som Lika Unika-bloggen skrev i ett annat inlägg visar uppföljningar att Sverige, inte minst kommuner och landsting, måste arbeta mycket mer offensivt med konventionens implementering. Och vill man hitta en riktigt bra illustration av och ”bevis för” behovet av att skynda på arbetet så är nog den uppgift som Myndigheten för delaktighet skriver om i ”Hur är läget 2014″ en riktig ”tydliggörare”:

Exempelvis känner bara en av fyra domare till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Illa, och samtidigt ett gott exempel på att ljuset i MR-institutionens tämligen kalla mörker verkligen är välkommet.

Läs mer om MR-institution:
*
Lika Unikas hemsida
* FN-förbundets hemsida

Välkommen satsning på konventionen!

crpd bildDet har blivit en paus vad gäller inlägg här på bloggen när en del annat skrivande har fått gå före. En händelse som jag gärna lyfter fram sedan förra inlägget är ett par intressanta och viktiga punkter i den budget som den nya regeringen har presenterat för nästa år. Det handlar förstås om funktionshinderpolitiken och om en välkommen budgetpost som beskrivs så här:

Ett särskilt informationsprojekt om konventionen och kommitténs rekommendationer planeras därför.  Syftet är att öka kunskapen om konventionen samt att sprida information om de rekommendationer som kommittén lämnat till Sverige.

Det här är viktigt, glädjande och något som förhoppningsvis blir en rejäl satsning på att öka kunskaperna och därmed öka kraften i genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD  i det svenska samhället. I samma andetag talar regeringen också om en informationsspridning av de rekommendationer som FN-kommittén överlämnade till Sverige i våras. En punkt i dessa var ju att det finns alldeles för stora variationer mellan svenska kommuner när det gäller arbetet med konventionen.

Kännedomen och kunskaperna om konventionen påverkar rimligen hur beslutsfattare arbetar med dess implementering. Som Lars Lindberg visar i ett blogginlägg så har det satsas avsevärt mer på arbetet med FN:s barnkonvention än den om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Lars Lindberg skriver:

”Slår man ihop dessa siffror för tidsperioden blir resultatet: Barnkonventionen 196 Mkr, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 45 Mkr.

Därför är regeringens besked i budgetförslaget viktigt. Det handlar inte bara om att konventionen i sig behöver uppmärksammas. Det handlar också, som Myndigheten för delaktighet visar i sin uppföljning av politiken, ”Hur är läget”, att ett aktivt arbete med konventionen ger bättre resultat i olika verksamheter:

”De kommuner som använder FN-konventionen inom utbildningsområdet har i snitt högre meritvärden bland alla elever och en lägre andel elever som inte uppnår målen”.

Det finns således all anledning att börja genomföra budgetposten om det som kanske kan beskrivas som ett slags ”kunskapslyft” om konventionen CRPD med stor kraft och målmedvetenhet i hela det svenska samhället. Det handlar ju som bekant om människors rättigheter.