Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter i Sverige

Ordförandebloggen …starting with the man in the mirror

#metoo Ljusrosa bakgrund och #metoo skrivet flera gånger över varandra, i vitt respektive ljusare rosa.

Vi är mitt i en samhällsomvälvande förändring. Kvinnors utsatthet, den utbredda sexismen och den kollektiva gemensamma kunskapen om många mäns beteende är på väg upp till ytan, den håller på att bli allmän. Tillsammans säger vi kvinnor i Sverige och världen nej, nu är det nog. Jag tror vi ser något historiskt hända. Ingen kommer åter kunna säga att hen inte visste, inte anade, inte förstod.

Det här skapar självklart oro, det väcker känslor, det väcker minnen hos den som blivit utsatt. Många har kommit ut offentligt med sin berättelse. Det finns också de som delar sina erfarenheter i de slutna och trygga rum som skapats i olika grupper i sociala medier, kanske är det första gången man sätter ord på vad man varit med om. Jag finns i några av dessa slutna grupper och det är smärtsam läsning, hur är det då inte för den som beskriver sin egen upplevelse, som levt med den och kommer fortsätta leva med sina minnen. Det finns också de som inte vågar ge sig till känna, inte ens i de sammanhangen, som är rädda för att det ska komma ut, som är rädda för repressalier.

Och det handlar inte enbart om våldtäkt. Vägen dit kan vara lång, kantad av överskridna och förskjutna gränser. Jag tror vi är många, som liksom jag, under de senaste månaderna haft anledning att fundera ordentligt över vårt eget agerande. Var sätter jag mina gränser? Hur gör jag om jag ser eller misstänker något? Hur agerar jag som vän, medmänniska, kollega, medresenär? Jag säger inte att jag alltid gjort eller gör rätt. En avart i spåren av berättelserna är när de inte blir trodda eller förminskade. ”Det var väl inte så farligt, han har ju bett om ursäkt, det blev ju ingen fällande dom.” Varje sådan ansats att bagatellisera någons upplevelse är ett övergrepp i sig. Det måste vi påminna varandra om. Vi ska stötta, inte stjälpa. Vi ska ha förändring, inte sopa under mattan.

Vid Lika Unikas sammanträde i november antog styrelsen ett uttalande om att bryta tystnadskulturen. Vi har alla ett ansvar att reagera och agera. Självklart förekommer sexuella trakasserier också inom vår rörelse. Självklart är kvinnor med funktionsnedsättning utsatta, i sin vardag och både utom och inom rörelsen. Det vet vi och vi ska inte tysta ned det.

Som förtroendevalda företrädare i en rörelse där vi arbetar med mänskliga rättigheter och värderingar har vi ett särskilt ansvar. Bland våra medlemsgrupper finns kvinnor, och också män, som många gånger och i så väl vardagliga som speciella situationer, befinner sig i underordning och beroende. Därför är det extra viktigt att vi är tydliga, att vi lever som vi lär.

Eller som Linnéa Claeson skriver i en kommentar på Instagram, under @assholesonline:
”98% av alla sexuella övergrepp begås av pojkar och män. Sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor återfinns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper och typ i alla åldrar. Vi måste ta tag i det lilla och i det stora, vi måste sopa framför vår egen dörr först. I’m starting with the man in the mirror osv…”

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Lucialjus över FNs rekommendationer?

L
Luciadagen år 2013
debatterade riksdagen den då pågående FN-granskningen av Sveriges funktionshinderpolitik. Eller mer korrekt: en granskning av hur Sverige lever upp till FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) och hur man arbetar för att förverkliga den. I dåvarande tidningen Svensk Handikapptidskrift speglades debatten under rubriken ”Politisk strid om läget i funktionshinderpolitiken” Den svenska regeringen som då betecknades som en ”Alliansregering”, hade fått frågor från FN. Socialdemokraten Lennart Axelsson interpellerade med anledning av detta statsrådet Maria Larsson om inriktningen på de svenska svaren till FN.

Ett halvår senare hade FNs rekommendationer kommit till Sverige och en fråga ställdes igen om regeringens arbete med dessa. Svaret från statsrådet var att ”Regeringen tar kommitténs rekommendationer på stort allvar och regeringskansliet har för avsikt att grundligt bereda dem.

Det här handlar inte om småsaker. Det som tas upp i FNs rekommendationer handlar om människor vardag och levnadsvillkor. Det handlar om rätten till arbete och försörjning, om behov av stöd till elever med funktionsnedsättning som inte tillgodoses, om tillgänglighet, om stora skillnader mellan kommuner när det gäller hur rättigheter tillgodoses och om brister i rättskedjan. FN begär svar om hur Sverige ska stoppa försämringar av personlig assistans, om åtgärder mot flerfaldig diskriminering som ofta drabbar den som har en funktionsnedsättning och om våld och kränkningar mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning. Och mycket annat.

Det är Lucia år 2017. Regeringen, nu en rödgrön sådan, har bjudit civilsamhället till sakråd i januari 2018. Regeringen vill föra dialog om de rekommendationer som FN kom med år 2014, som ska hanteras och så småningom ingå som en slags ”detta-har-vi-gjort”-redovisning i en rapport till FN 2019. I inriktningspropositionen om funktionshinderpolitiken som lämnades till riksdagen i maj 2017 redovisas att ”Beredning av rekommendationerna från kommittén pågår inom ansvariga departement inom Regeringskansliet. Regeringen noterar samtidigt att det ”återstår ännu ett betydande beredningsarbete innan en fullständig redovisning till kommittén kan ske.”

Mot den bakgrunden får man hoppas att det ligger allvar bakom orden när regeringen i sin inriktningsproposition skriver att åtgärds- eller handlingsprogram som gäller rekommendationer Sverige har fått från internationella organ är en lämplig åtgärd att överväga vidare. Det är utmärkt och något som har efterlysts av funktionshinderrörelsen under lång tid. En att-göra-lista, tidsplan och budget.

Eller så tar man ett större steg. Redan när FN-konventionen skulle ratificeras av Sverige framförde Socialdemokraterna i riksdagens debatt i november 2008 att man (dåvarande regeringen) borde ha en genomförandeplan för hur konventionen ska förverkligas. ”Den bör innehålla mätbara mål, en tidsplan och riktlinjer för finansiering och ansvar. Regeringen bör även rekommendera kommuner och landsting samt regioner att utarbeta egna planer eller strukturer för hur konventionens bestämmelser ska förverkligas i det verkliga livet.”

Föredragande från (S), Lars U Granberg, menade att det skulle vara att ”visa ambitionen att konventionen ska bli  verklighet i det dagliga livet för människor som i dag inte får sina rättigheter uppfyllda.”

Frågan som avlutade Granbergs inlägg i riksdagen år 2008 förtjänar att återupplivas och riktas till den nuvarande regeringen. Den kan både användas när det gäller arbetet med att implementera FN-konventionen i sin helhet och, som en bit på vägen, för att göra åtgärder utifrån FNs rekommendationer: När får vi regeringens ambitioner i fråga om en tydlig genomförandeplan belysta?

Ordförandebloggen – Land ska med lag byggas

 

Riksdagshuset mot vattnet en solig sommardag.

Land ska med lag byggas. Det är grundläggande, ska så vara och måste så vara. Men, när en myndighet driver allt till högsta instans och då våra domstolar uppenbarligen inte har kunskap om vare sig LSS intentioner, historiken eller Sveriges åtaganden utifrån CRPD har vi nu nått ett läge där det är lätt att förlora tron på juridiken och på politiken, som inte agerar. Det är farligt. Tilltron till lagarna, tilltron till demokratin, tilltron till systemet och till att det genom politisk påverkan är möjligt att förändra verkligheten och framtiden till det bättre och öka människors livsval och livsmöjligheter är grundläggande.

Funderar på vilka ord jag ska välja. ”Kris.” ”Gör om, gör rätt.” ”Nu får det vara nog.” ”Katastrof.” Allt är redan taget. Den har pågått länge. Nedmonteringen. Men aldrig har det väl varit närmare total kollaps än nu. Att till och med Försäkringskassan tillskriver regeringen om sin oro för utvecklingen visar hur långt nedmonteringen fått gå.
Samma Försäkringskassa som drivit på genom att överklaga och driva till domstol, övertolkat de domar som kommit och sedan hänvisat och ursäktat de allt fler som faller ur systemet med ”rättsutveckling och ”praxis”. Själva lagen har inte ändrats. Inga parlamentariska beslut har fattats för att driva på i denna riktning av försämring. Men inga parlamentariska beslut har heller fattats för att sätta stopp.

De senaste dagarna har mitt Facebookflöde fyllts av hjärtskärande desperata rop på hjälp från vänner som inte vet om de kommer kunna fullfölja sina studier, fortsätta arbeta, träna, träffa vänner, vara förälder, vän och partner – allt det som de flesta tar för givet. Tar för givet utan en gnagande oro för att Försäkringskassan och/eller Sveriges domstolar nästa gång det är dags för omprövning kanske inte alls tycker ska vara det givna längre. Vänner som uttrycker att de paralyseras av rädsla. Rädsla att friheten ska tas ifrån dem, rädsla för serviceboende istället för den egna bostaden. En okänd granne på andra sidan väggen, istället för maken bredvid i sängen.

Jag upprepar, detta sker här och nu trots att själva lagen, LSS, inte har ändrats. Den gäller fortfarande och förarbetena gäller fortfarande.
Där kan man läsa:
”Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.”

Starka ord om frihet, av frihet. Om den största frihetsreform vi kanske någonsin sett och kommer få se. En reform som Försäkringskassan och domstolarna, med regeringen som åskådare, nu monterar ned.

Det har varit många turer genom åren. Och visst inleddes försämringarna redan under tidigare regeringar. Men de har eskalerat i ett rasande tempo längs ett sluttande plan. Det började på allvar när finansministern i Ekot ställde grupper emot varandra, en av våra namnkunnigaste politiska journalister hakade på och kallade assistansen för gökunge. Så kom regleringsbrevet till Försäkringskassan inför 2016, med uppdrag att minska kostnadsutvecklingen – alltså en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre ska göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Våra domstolar har inte bjudit denna politiska svängning det motstånd jag menar att juridiken ska göra om vi skall hållas oss till att land ska med lag byggas.

Det senaste dråpslaget och det som kan komma att innebära slutet om inget nu sker är domen i somras från Högsta förvaltningsdomstolen som visserligen inte påverkar rätten till assistansersättning men som innebär att många som har assistansersättning kan komma att få färre timmar.
– Vår uppfattning är att domen kommer att få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda personer, säger Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist. Vi har därför skrivit till regeringen för att uppmärksamma dem på dessa konsekvenser.
Domen består av två delar. Den första berör ett enskilt fall. Den andra består av ett generellt uttalande som säger att assistentens insats ska ha en ”direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet”.
– En slutsats som kan dras av detta är att vänta aldrig i sig kan räknas som kvalificerad hjälp. Det betyder att så kallad väntetid, beredskap och tid mellan preciserade hjälpbehov vid aktiviteter utanför den plats där den enskilde regelbundet vistas aldrig kan ge rätt till assistansersättning. Det kan vara situationer när assistenten endast väntar på att den försäkrade ska behöva hjälp, till exempel under biobesök, sammanträden eller träningsaktiviteter, säger Eva Nordqvist.

Då är vi alltså tillbaka på ruta ett, eller kanske till och med på ruta noll. Bortom självständighet, självbestämmande, bortom möjligheten att leva som andra, med jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

Regeringen har uppenbarligen svikit sitt uppdrag och sitt ansvar, men skulle vad jag förstår kunna agera genom att tillsätta en snabbutredning. Domstolarna har inte hållit emot, stått upp för rättigheterna. Återstår gör då lagstiftaren, riksdagen. Jag hoppas att riksdagen förstår vad som nu sker och konsekvenserna av det Försäkringskassan beskriver. Jag förutsätter att riksdagen när de förstått går till handling och agerar.
Här ser vi initiativ från tre partier: Liberalerna KU-anmälde ansvarig minister 19 oktober 2017. Vänsterpartiet har bjudit in till blocköverskridande samtal, 26 oktober, och nu i kväll, 30
oktober, meddelar Kristdemokraterna att de begär riksdagsdebatt om den personliga assistansen.

Vi får inte, även om risken är överhängande just nu, tappa tron på vare sig politiken eller juridiken eller påsunt förnuft. Vi måste, tillsammans, bryta den här utvecklingen. Tillsammans måste vi skapa en så kraftfull opinion att varken riksdag eller regering kan stå emot. Hur ska vi annars kunna leva med oss själva, om vi inte gjorde allt vi kunde medan tid var?

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika