Kategoriarkiv: Okategoriserade

Ordförandebloggen – Tack Lika Unika!

Tack Lika Unika!

För tre år sedan, så här i slutet av maj månad, hade jag det stora förtroendet att väljas till ordförande för Lika Unika. Det har varit intensiva, lärorika, slitsamma och glädjefyllda år och jag vill tacka för att jag tillsammans med er fått vara en liten pusselbit i denna fina samarbets
organisation, en ära minst sagt.

Vi lever i en tid av tekniska landvinningar och förbättrade levnadsvillkor. Samtidigt omges vi av mörka rubriker, både i omvärlden och i vår närhet, också in på bara skinnet utifrån neddragningar och tillbakagång när det gäller möjligheten att leva som andra. Vi lever på många sätt i en paradox. Det ska bli intressant att se hur framtiden återberättar, analyserar och också dömer oss och vår tid. Mitt i detta har Lika Unika en viktig uppgift och en roll att fylla, en viktig plats i svensk funktionshinderrörelse och inte minst i svensk MR-rörelse.

Alla är vi lika unika och mänskliga rättigheter ska gälla alla. Vi ska kunna delta i samhällslivet, göra våra egna val, bestämma över vår tillvaro – oavsett om vi uppfyller normen om funktionalitet eller inte. Att personer med funktionsnedsättning är en naturlig del av den mänskliga mångfalden är inte bara självklart, det slås också fast i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Vi människor har, i just detta att vi är människor, så mycket gemensamt. Skrapar man på ytan och har ett nyfiket sinnelag så blir det uppenbart att de där stämplarna, facken och kategoriseringarna vi lätt kan hamna i blir allt mindre framtränade när vi lär känna varandra. Det gäller också inom rörelsen. Samma berättelser om utestängning, om exkludering, om kamp för rätten till delaktighet, kamp för att räknas med, kamp för att få föra vår egen talan kommer igen överallt. För några veckor sedan var vi från Lika Unika och medlemsförbunden på Historiska Museet och såg utställningen ”100% kamp – Sveriges historia”. I samtalen vid den efterföljande middagen framträdde likheterna trots skilda erfarenheter så tydligt och ännu en gång påmindes vi om att vi har mer som förenar än som skiljer oss åt, om vikten av att se det och att använda oss av våra gemensamma drömmar även om de inte ser exakt likadana ut i varje detalj.

Jag har precis läst ut Margareta Perssons bok ”Gamla synsätt spökar än” om funktionshinder genom tiderna. Den är, liksom utställningen 100% kamp, tung att ta till sig. Men den påminner också om att förändring är möjlig. Jag tror vi måste kunna vår historia, jag tror vi måste känna till också det mest smärtsamma, det som gör att man inte orkar läsa mer än några sidor i taget för att det letar sig under huden. Jag tror vi måste veta vad som ligger bakom för att kunna förändra vår framtid. Och vi behöver sätta levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i relation till strömningar i samhället i övrigt, i relation till livsvillkoren generellt för personer utan funktionsnedsättning.

Vi står inför en valrörelse. Ja, den har väl egentligen redan börjat. För oss som samhällsengagerade och politiska nördar borde det vara högtid. Samtidigt tror jag att vi är många som är oroade för utvecklingen av det politiska samtalet och av de politiska vindar som blåser, oroade för vilket valresultat det kan komma att bli. Därför är det så viktigt att vi som står för alla människors lika värde, vi som står för icke-diskriminering, vi som står för mänskliga rättigheter inte backar, inte är tysta, utan istället tar plats och anger riktning.

Åren går lätt in i varandra och ibland kan det kännas som om vi gör precis samma sak om och om igen, som om allt vi gör är att stå och stampa. Jag har under början av det här året haft anledning att extra noga gå igenom och sätta mig in i Lika Unikas utveckling under den tid som passerat sedan bildandet. Åtta och ett halvt år är en kort tid för en folkrörelse, men fram träder en bild av en samhällsförändrare som definitivt inte står och stampar. Fram träder en bild av något helt annat. En bild av en liten uppstickare, om än bestående av flera av funktionshinderrörelsens äldsta förbund med stolta traditioner och lång historia. En uppstickare som tar för sig, hittar sin roll och som i dag – inte ens ett decennium efter bildandet – blivit en efterfrågad samtalspartner och aktör. Det tycker jag att vi alla ska vara stolta över och påminna oss om när det ibland kan upplevas motigt i vårt gemensamma uppdrag för förändring.

Några påtagliga framgångar under den tid Lika Unika funnits och vilka Lika Unika definitivt varit en viktig del av är bland annat att vi nu står i begrepp att äntligen också i Sverige få en oberoende MR-institution, något som funnits med i Lika Unikas arbete från början. Att det äntligen pågår en översyn av det stigmatiserande begreppet och synsättet ”nedsatt arbetsförmåga” något som Lika Unika kämpat för i alla år. Att bristande tillgänglighet sedan 2015 är en diskrimineringsform och att undantaget för företag med färre än tio anställda, vilket var en kompromiss för att få igenom lagändringen, sedan början av maj är borttaget. Att funktionsmaktsordningen finns i instruktionen till nybildade Jämställdhetsmyndigheten. Att Lika Unika för första gången är officiell programarrangör vid MR-dagarna i höst. Och sist men inte minst, att vi står inför projektstart av Lika Unika Akademi – vårt första Arvsfondsprojekt, med syfte att utbilda oss själva för att sedan kunna utbilda civilsamhället i övrigt, myndigheter och näringsliv, om funktionshinderperspektivet och Agenda 2030.

Min uppmaning till Lika Unika och till medlemsförbunden nu när jag tackar för mig blir:
Ta vara på dessa positiva och starka vindar av engagemang och framsteg som trots mörka tider blåser för mänskliga rättigheter, använd dem.
Ta vara på Lika Unika, nyttja kraften i så väl den gemensamma samlade kunskapen hos förbunden som i Lika Unika som etablerad aktör på MR-området.
Ta vara på kraften i Cross Disability, det är tillsammans vi förändrar framtiden, tillsammans inom Lika Unika och tillsammans med andra inom funktionshinderrörelsen och också inom MR-rörelsen i stort.

Lycka till med allt det spännande som står för dörren.
Vi ses på barrikaderna i kampen för mänskliga rättigheter!

Med stort tack till Lika Unikas medlemsförbund, styrelse och kansli för åren som gått.

Maria Johansson
ordförande för Lika Unika 2015-2018

Ordförandebloggen – Det är dags att sluta diskriminera ledarhundsförare


Foto lånat från SRFs webbplats.
Ledarhundsförare med ljusbrun labrador i sele.

Wilma, Majsan och Kalle är några av de ledarhundar jag via deras hussar och mattar, ledarhundsförare, träffat genom åren. I dag, den 25 april, är det Internationella ledarhundsdagen och jag vill passa på att uppmärksamma dessa fyrbenta källor till frihet och självständighet.

Knappt 300 ledarhundar och ledarhundsförare finns i Sverige. Men tyvärr utestängs de från många ställen, så den självständighet som ges med ena handen tas tillbaka med den andra. Lagstiftningen måste tydliggöra att det är diskriminering. Det har ännu inte prövats som en form av diskriminering på grund av bristande tillgänglighet, men för mig är det solklart att så borde vara fallet.

Finn Hellman beskriver och visar pedagogiskt i sin film den skillnad det inneburit för honom att använda ledarhund istället för endast vit käpp. Han berättar om hur mycket smidigare, säkrare och snabbare han tar sig fram. Filmen är textad. Filmen visar Finn och hans ljusa labrador i vardagen, på väg mellan ställen i stadsmiljö, på tunnelbanan och så vidare. Det finns också inklippta bilder där Finn läser punkskrift, inklippta flaggor från länder där det är uttalat förbjudet att diskriminera på grund av ledarhund.

SLHF, Sveriges Ledarhundsförare där Finn är aktiv i styrelsen är stödmedlem i Lika Unika.

Kanske är en förändring på gång?
Glädjande visar nämligen den undersökning Lika Unikas medlemsförbund Synskadades Riksförbund SRF gjort genom att ställa frågor till riksdagsledamöter ett starkt stöd bland de som svarade, både för rätten till ledarhund och för möjligheten att också kunna ta sig runt i samhället med sin ledarhund.

Maria Johansson
Ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen – Denna gång mötte jag den som diskriminerade mig, öga mot öga

Jag blev nekad att köpa ett glas vin, utan förklaring om varför och utan att erbjudas annat. Tydligt var dock att ägaren inte ville servera mig och att han ville att jag skulle gå någon annanstans. Jag vill inte tro att det berodde på att jag är rullstolsanvändare, men jag kan tyvärr inte hitta någon annan förklaring och vill därför göra en anmälan om diskriminering på grund av funktionsnedsättning, med hänvisning till diskrimineringslagen (2008:567).

Så inleder jag den diskrimineringsanmälan jag lämnade in till Diskrimineringsombudsmannen, DO, efter att jag för första gången i mitt liv nekades service, nekades att handla och istället viftades bort. Det var obehaglig upplevelse och så här skrev jag på min Facebook några minuter efter det inträffade:

Är arg och fortfarande helt chockad. Har aldrig varit med om något liknande. I eftermiddag föreläst för DHR på förbundskansliet i Farsta och sedan gjort några ärenden. Ville ta ett glas vin. Gick till Restaurang Sam & Co Thai Wok mitt i Farsta C. Frågade, även om jag insåg att de nog inte hade det, efter rosévin. Mannen bakom disken skakade på huvudet och log och gjorde nekande gester med händerna. Jag bad då om vitt vin. Men då visade sig de nekande gesterna stå för att han inte ville servera mig. Jag blev helt ställd. Frågade varför. Frågade efter chefen. Han var chefen. Varför han inte ville servera mig ville han inte svara på. Jag försökte få kontakt med några av övriga i personalen. De tittade bort. Ingen besvarade min fråga. Jag gick därifrån helt förstummad, chockad, arg. Mötte vakter som han kallat på. Va!? Vem kallar på vakt på grund av mig? Samtalade en stund med vakterna som var trevliga, förstående och som uppmuntrade när jag sa att jag kommer anmäla restaurangen för diskriminering.

Fler än 500 personer reagerade på mitt Facebook-inlägg och vad som hänt spreds. Jag blev efter några dagar kontaktad av lokaltidningen Mitt i Söderort som intervjuade mig om händelsen. Då hade jag dessutom gjort min anmälan till DO och reportern tog del av den. När reportern kontaktar restaurangen fanns plötsligt en förklaring till det inträffade. Bartendern sa till tidningen att jag varit full och därför inte blivit serverad. Nekades vin – anmäler krog för diskriminering.

Det stämmer inte. Jag har därför nu kompletterat min anmälan med underlag som visar hur jag tillbringade eftermiddagen. Med bevis för vad jag gjorde timmarna före jag blev avvisad från Sam & Co, en redogörelse för tider och platser för arbete och ärenden samt intyg från personer jag mötte. Min anmälan inklusive komplettering kan du läsa på Anmälningstjänsten.

Det var förfärligt att bli oskyldigt anklagad för något som inte stämmer och att detta besked kom till mig via en reporter och i efterhand gjorde det nästan ännu värre. En efterkonstruktion som presenterades som sanning när restaurangen insåg att händelsen uppmärksammats, när de förstod att man inte får diskriminera på grund av funktionsnedsättning, ett sätt att rädda sitt eget skinn genom att istället hänvisa till sitt ansvar för att inte servera den som är berusad. Det är så jag analyserar det.

För mig var detta första gången, men jag vet att det är alltför vanligt att personer med funktionsnedsättning avvisas med hänvisning till att de skulle vara onyktra. Berättelserna om personer med balanssvårigheter eller med påverkat tal som nekas att beställa för att de skulle vara berusade är många. Det är naturligtvis oacceptabelt. Driver man restaurang eller bar och har serveringstillstånd följer en skyldighet att ta ansvar för vilka man serverar eller ej, däri ligger också ett ansvar att kunna skilja på sluddrigt tal på grund av funktionsnedsättning och på sluddrigt tal på grund av att personen är påverkad.

Jag har dock stor erfarenhet av att bli diskriminerad och utestängd, det sker ständigt och då genom otillgänglighet. Kan man verkligen jämföra det? Kan man jämföra ett byggfel med att någon inte vill ha en i sin restaurang? Jag hävdar det. Det är visserligen två olika former av diskriminering, men de bygger på samma idéer och synsätt, på en världsbild där personer med funktionsnedsättning inte är välkomna på samma villkor. Vare sig det är i byggprocessen eller i verksamhetsdriften besluten som leder till utestängning fattas. Besluten om att strunta i byggreglerna, strunta i kraven på ljudmiljö och på teleslinga, strunta i kraven på möjlighet att orientera sig, strunta i överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och allergiförbundet om ledarhundar – eller som här en bartender som försöker stänga ute den han inte ser som önskvärd, så är det samma sak. I vardagen möts jag och många med mig ständigt av en rad tillgänglighetbrister varav det stora flertalet inte borde finnas där om lagar och regler efterlevdes. Bakom de hindren finns också någon som haft ett val och som då valt att utestänga, valt att diskriminera.

Skillnaden är att den diskrimineringen ofta sker bakom ett skrivbord eller i ett beslutsärende. Den som diskriminerar står inte ansikte mot ansikte med de som hen med sitt pennstreck, sin namnteckning eller sin beställning bestämmer sig för ska utestängas.
Skillnaden var att vid detta tillfälle stod jag öga mot öga med den som ville utestänga mig.

Jag hoppas,
för alla de som ständigt känner oro för om de ska bli serverade eller ej,
för alla de som oroas för om de ska avvisas eller ej,
för alla de som är vana vid att mötas av nekande med hänvisning till att de är onyktra när de bara råkar ha en funktionsnedsättning och inte vill annat än leva sina liv som andra,
för att frågan skall synliggöras och diskrimineringen uppmärksammas,
– att DO tar upp fallet och driver det.

Dela gärna denna text.
Hjälp gärna till att skapa uppmärksamhet och opinion i frågan.
Tillsammans förändrar vi.
Om inte vi gör det, vem ska då?
Tack!

Maria Johansson
Ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen – Till minne och för framtiden

Syntolkning: Jag, klädd i svart och grått, ställer ned en grön lysande glaslykta bland många andra, på de svarta stenkonstverken på torget, tidig kväll, i bakgrunden syns polisavspärrning.

Jag, klädd i svart och grått, ställer ned en grön lysande glaslykta bland många andra, på de svarta stenkonstverken på torget, tidig kväll, i bakgrunden syns polisavspärrning.

För att hedra förintelsens offer, för att hedra de som överlevde, för att påminna om vad som kan ske när vi graderar människor. I lördags eftermiddag, på förintelsens minnesdag, tände jag en ljuslykta vid minnesceremonin på Raoul Wallenbergs torg.

När jag står där, bland hundratals andra svartklädda i den kalla och mörka januarieftermiddagen som lyses upp av de färgglada ljuslyktorna som placerats av oss, en och en, på de svarta stenkonstverken på torget, är tankarna många.

Jag tänker på att denna minnesdag, som utropades av FN år 2005, fortfarande är relativt ung och förundras över att den inte instiftades tidigare. Jag tänker på vilken tur det är att den ändå kom då den kom, de senaste åren har vi sett en skrämmande förändring av hur förintelseförnekare och hatare åter tagit plats i det offentliga rummet på ett sätt i alla fall jag inte kunde föreställa mig skulle ske igen. Samtidigt påminner jag mig om att vi andra, vi är så många gånger fler.

Jag tänker på de överlevande som fortfarande är i livet, på plats framför scenen denna dag som alltid, gråhåriga, värdiga. Jag tänker på hur jag i slutet av sommaren, i samband med en filmvisning i riksdagen, fick tillfälle att lyssna till, hälsa på och byta några ord med Hédi Fried, ett möte och ett minne jag alltid kommer bära med mig. Jag tänker på samtalet i Nyhetsmorgon samma förmiddag, om porträttserien Witnesses av fotografen Mikael Jansson som kommer visas i höst på Kulturhuset. Svartvita foton av kvinnor och män som överlevde förintelsen och koncentrationslägren.

Jag tänker på det gemensamma ansvar vi har att minnas, att berätta vidare, att vara vaksamma mot samhällsförändringar och att stå upp för alla människors lika värde, på riktigt. Oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck.

Det går aldrig att säga att hat mot någon annan inte angår en själv. Historien – och med skrämmande tydlighet också vår samtid – visar att det är samma mekanismer som sorterar, hatar och förintar – oavsett utifrån vilka kriterier.

För funktionshinderrörelsen är minnet av förintelsen naturligtvis starkt kopplat till de fasansfulla försöken att utrota människor med funktionsnedsättning som Nazityskland iscensatte. Jag tror kunskapen om utrotningarna behöver nå fler och bredare.

”När det inte finns kraft kvar att kämpa för den egna hälsan, finns inte längre rätten att leva!” Det skrev Hitler 1924-25 i självbiografin Mein Kampf. Bollen var i rullning, gränserna förflyttades och sedan kunde utrotningen av personer med funktionsnedsättning ta sin början.

1939 års Kinderaktion skulle ta ihjäl barn som förklarades icke livsdugliga eller livsovärdiga. Aktion T4 som skedde 1940 till 1941 riktades mot vuxna personer med funktionsnedsättning. Under åren 1939 till 1945 mördades mellan 120 000 och 200 000 människor med olika funktionsnedsättningar av nazisterna. På Forum för Levande Historia kan du läsa mer om Aktion T4.

På Hörselskadades Riksförbunds Facebook-sida delas ett svartvitt suddigt fotografi av Horst Engelhardt, med uppmaningen: Glöm honom inte. ”Han var sju år när han mördades på en anstalt för ”defekta” i Nazityskland. Idag, på #Förintelsensminnesdag, tänker vi på Horst och alla andra hörselskadade och döva som föll offer för den systematiska utrotningen av människor som ansågs ”livsodugliga” – såväl barn som vuxna med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Av Horst finns bara ett suddigt foto kvar, men han påminner oss om att respekten för människovärdet måste värnas igen och igen. Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.”

Det är smärtsamt och gör nästan fysiskt ont att ta del av historiens skeenden och av berättelserna. Men vi måste. Vi får inte blunda för det som skett och vi får inte blunda för det som sker i dag. Paralleller till dagens samhällsdebatt om människors lönsamhet kontra kostnader, om att dela in och anklaga utifrån grupptillhörighet, om att dra in rättigheter, finns det allt för många. Både här i Sverige och internationellt och utifrån flera indelningar, kategoriseringar och stämplar. Jag tror det är viktigt att känna till sin historia för att förstå sin samtid och kunna möta och arbeta för en bättre framtid.

Jag upprepar orden från HRF: Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen …starting with the man in the mirror

#metoo Ljusrosa bakgrund och #metoo skrivet flera gånger över varandra, i vitt respektive ljusare rosa.

Vi är mitt i en samhällsomvälvande förändring. Kvinnors utsatthet, den utbredda sexismen och den kollektiva gemensamma kunskapen om många mäns beteende är på väg upp till ytan, den håller på att bli allmän. Tillsammans säger vi kvinnor i Sverige och världen nej, nu är det nog. Jag tror vi ser något historiskt hända. Ingen kommer åter kunna säga att hen inte visste, inte anade, inte förstod.

Det här skapar självklart oro, det väcker känslor, det väcker minnen hos den som blivit utsatt. Många har kommit ut offentligt med sin berättelse. Det finns också de som delar sina erfarenheter i de slutna och trygga rum som skapats i olika grupper i sociala medier, kanske är det första gången man sätter ord på vad man varit med om. Jag finns i några av dessa slutna grupper och det är smärtsam läsning, hur är det då inte för den som beskriver sin egen upplevelse, som levt med den och kommer fortsätta leva med sina minnen. Det finns också de som inte vågar ge sig till känna, inte ens i de sammanhangen, som är rädda för att det ska komma ut, som är rädda för repressalier.

Och det handlar inte enbart om våldtäkt. Vägen dit kan vara lång, kantad av överskridna och förskjutna gränser. Jag tror vi är många, som liksom jag, under de senaste månaderna haft anledning att fundera ordentligt över vårt eget agerande. Var sätter jag mina gränser? Hur gör jag om jag ser eller misstänker något? Hur agerar jag som vän, medmänniska, kollega, medresenär? Jag säger inte att jag alltid gjort eller gör rätt. En avart i spåren av berättelserna är när de inte blir trodda eller förminskade. ”Det var väl inte så farligt, han har ju bett om ursäkt, det blev ju ingen fällande dom.” Varje sådan ansats att bagatellisera någons upplevelse är ett övergrepp i sig. Det måste vi påminna varandra om. Vi ska stötta, inte stjälpa. Vi ska ha förändring, inte sopa under mattan.

Vid Lika Unikas sammanträde i november antog styrelsen ett uttalande om att bryta tystnadskulturen. Vi har alla ett ansvar att reagera och agera. Självklart förekommer sexuella trakasserier också inom vår rörelse. Självklart är kvinnor med funktionsnedsättning utsatta, i sin vardag och både utom och inom rörelsen. Det vet vi och vi ska inte tysta ned det.

Som förtroendevalda företrädare i en rörelse där vi arbetar med mänskliga rättigheter och värderingar har vi ett särskilt ansvar. Bland våra medlemsgrupper finns kvinnor, och också män, som många gånger och i så väl vardagliga som speciella situationer, befinner sig i underordning och beroende. Därför är det extra viktigt att vi är tydliga, att vi lever som vi lär.

Eller som Linnéa Claeson skriver i en kommentar på Instagram, under @assholesonline:
”98% av alla sexuella övergrepp begås av pojkar och män. Sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor återfinns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper och typ i alla åldrar. Vi måste ta tag i det lilla och i det stora, vi måste sopa framför vår egen dörr först. I’m starting with the man in the mirror osv…”

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Låt inte riksdagen hamna ohjälpligt efter i arbetet med Agenda 2030


Så är 2017 års allmänna motionstid avklarad i riksdagen. Ledamöterna har producerat 3.848 enskilda motioner om de mest skiftande ämnena. Positivt är att runt 200 motioner innehåller ordet ”funktionsnedsättning” och det finns också motioner med begreppet ”funktionsvariation”. Förslagen handlar om FN-konventionen som lag, om, funktionshinderperspektivet i alla politikområden, om personlig assistans, om arbetsmarknaden och om en rad andra angelägna frågor.

Om ledamöterna får godkänt för att ha lagt många bra motioner om rättigheter för personer med funktionsnedsättning så ser det sämre ut, till med och illa ut, på ett annat område:

De globala målen, FN:s ”Agenda 2030” som också gäller Sverige, behandlas ytterst sparsamt. (se motioner som sökts med ordet ”Agenda 2030”)

Missförstå nu inte: Det är tveklöst så att de ämnen som tas upp med Agenda 2030  som utgångspunkt är viktiga. Några av rubrikerna är ”Biståndspolitik, ”OS i Stockholm, Frihet fred och utveckling i världen, Afrika söder om Sahara, Latinamerika , Nordafrika och Mellanöstern , Europa och dess förflutna och Utrikes- och säkerhetspolitik.

Men det som är mycket slående är att det nästan helt saknas förslag och initiativ om hur Sverige ska jobba med Agenda 2030 utifrån ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. I Sverige! Med utgångspunkt från de konkreta målen och delmålen. Det verkar, i alla fall så som det framträder i motionsfloran, saknas ett parlamentariskt engagemang när det gäller det nationella arbetet med de globala målen.

Jag tror egentligen inte att det är så. Vill inte tro. Vet att många ledamöter ÄR djupt och brett engagerade. I grunden handlar det nog om att det brister i hur processen har förankrats och i en riksdagsorganisation som försvårar ledamöternas delaktighet i frågor som är utskotts-övergripande.

Agenda 2030-delegationen lämnade före sommaren förslag till regeringen om det svenska arbetet med agendan. Delegationen markerar i sin rapport ”I riktning mot en hållbar välfärd hur viktigt detta är med en jämförelse.

Riksdag och regering behöver säkerställa att hållbar utveckling ses som ett övergripande mål med samma tyngd som t.ex. det finanspolitiska ramverket.

Delegationen bedömde att ”i dagsläget har genomförandet av agendan i begränsad utsträckning förankrats i riksdagen”. Därför var det också naturligt att detta är delegationens första punkt på åtgärdslistan i förslaget till regeringen. Den parlamentariska förankringen.

Så, det är glasklart att regeringen och Ardalan Shekarabi, ansvarigt statsråd för det svenska arbetet med Agenda 2030, behöver ta många initiativ. Nu gäller det att ordna en starkare förankring i parlamentet och väcka ett livligare engagemang bland våra folkvalda om hur målen ska nås och om hur Sverige ska bli ett hållbart land; ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

I civilsamhället, i svenska kommuner, landsting och regioner och bland många myndigheter är arbetet i full gång. Låt inte riksdagen hamna ohjälpligt efter i arbetet med Agenda 2030.

Läs mer: Lika Unikas hemsida Agenda 2030 och om ett nödvändigt funktionshinderperspektiv.

En statsrådsartikel med luckor

Samhället har svikit – nu lovar vi bättring. Den rubriken andas viss ånger, viss insikt och ger vissa förhoppningar om framtiden. Tre statsråd på Socialdepartementet skriver debattinlägg i Aftonbladet den 8 februari. Budskapet är att vi har en ”fantastisk välfärd” men att det trots allt finns oro i det svenska folkdjupet och därmed behov av reformer. Artikeln erkänner att samhället delvis har svikit men å andra sidan tillhör sådana felsteg en tidigare regerings tillkortakommanden.

Eller?

De tre statsrådens artikel publiceras inför en färd med Stockholms tunnelbana. En markering av hur klyftorna finns kvar mellan folk och stadsdelar. En markering av välfärdspolitikens behov av upprustning. Och samtidigt. En tunnelbaneresa som möts av protester. Det är bland andra Unga Rörelsehindrade som vill markera mot statsråden att försämringarna i personlig assistans slår hårt mot många i dagens Sverige. De upplevelserna av försämrade levnadsvillkor får ingen uppmärksamhet i debattinlägget. Det är illa.

Så är det tyvärr också med funktionshinder- och rättighetsperspektiven i stort. Det är mycket anmärkningsvärt med tanke på att samma departement nu bereder förslag till en ny funktionshinderpolitik för Sverige. Ett viktigt underlag i det arbetet är en uppföljning av de gångna årens politik. Den beskriver på olika områden hur välfärd och trygghet behöver förbättras. Den pekar på den högre arbetslösheten och den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning. Den redovisar bristerna i skolan som ofta drabbar elever med funktionsnedsättning som inte får det stöd som krävs. Listan kan göras betydligt längre än så.

Det vore befriande med ett nytt debattinlägg som erkänner att politiken aldrig kan leda till ett hållbart samhälle om stora grupper av befolkningen saknas i problembeskrivningar, reformlistor och inte minst när man gör budgetförstärkningar. Hållbart blir det bara om vi garanterar lika rättigheter för alla i landet, när vi gör rätt från början och inte väntar med insatser tills ännu högre kostnader uppstår . Ska politiken blir hållbar på riktigt kräver det att , som Agenda 2030:s ledord lyder, ”Leaving no one behind ”. Det i sin tur gör det helt nödvändigt med ett tydligt funktionshinder- och rättighetsperspektiv integrerat i alla politikområden.

Visst har samhället svikit! Men hur ser den konkreta planen ut för bättring? För alla!

Ett helt hus fullt med mänskliga rättigheter

palais wilson
Palais Wilson i Genève byggdes 1873-75 och var från början Hôtel National. Uppkallad efter USA-presidenten Woodrow Wilson hade byggnaden under många år en rad olika funktioner med bland annat myndigheter på plats, återgick till att bli hotell, genomgick ett trist förfall men så i upprustat tillstånd, åren 1993 till 1998, blev Palais Wilson vad det är idag: Högkvarter för FN:s arbete med mänskliga rättigheter i den schweiziska staden.

Om det är ett helt hus – eller palats – fyllt av olika aktiviteter för att stärka de svenska mänskliga rättigheterna som nu är på gång är inte känt. Men på gång är dock en svensk och från regeringen oberoende MR-institution. Det är i alla fall vad regeringen skriver i sin nyligen presenterade strategi om det nationella arbetet med MR-frågorna som fått formen av en skrivelse till riksdagen. ”En eventuell fortsatt  beredning av frågan om inrättandet av en institution för mänskliga rättigheter, med  riksdagen som huvudman, helt ankommer på riksdagen själv”. Det är det formellt korrekta. Man kan om man vill och önskar utgå från att det i det ”tysta” finns en deal mellan parlament och regering om att så faktiskt blir fallet.

Vi är många som önskar oss en oberoende granskare av de mänskliga rättigheter som förr oftast var en begrepp som användes när man talade om andra och gärna fattigare länder. Diktaturer, kanske. Det var som att det fanns ett medfött tankemönster om ”här är allt så bra”. Därför hade vi inte något behov av att granska hur det ser ut i Sverige med rättigheterna och dess förverkligande. Men tiderna förändras och att det brister med rättigheter och att det finns åtskilligt att göra för att förbättra för människor kan många vittna om. Det kunde också FN i sin granskningsrapport till Sverige om hur arbetet går här med förverkligande av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Ett nätverk inom civilsamhället som är engagerade i MR-frågor skrev i våras ett brev till Riksdagen. Där erbjuds Konstitutionsutskottet som ansvarar för frågan en dialog med civilsamhället och att få ta del av civilsamhällets värdefulla kompetenser. I brevet skriver man:

”Utformningen av den viktiga MR-institutionen ser vi som central i det nationella MR- arbetet. För att den nya institutionen ska bli effektiv måste den  ges tillräckliga finansiella och personella resurser, ett brett mandat grundat i Sveriges människorättsåtaganden, ett tydligt oberoende skyddat i lagstiftning, samt möjlighet att verka både granskande och främjande.”

Det finns alltså förhoppningar och förväntningar på den nya MR-aktören i Sverige. Det gäller självklart också från aktiva i funktionshinderrörelsen. Där handlar det förstås om befogade krav på positiva samhällsförändringar som förbättrar människors levnadsvillkor! Det handlar också om att Sverige gör det Sverige har lovat när man ratificerade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, och där också artikel 33: ”Att inrätta en oberoende ”mekanism” som ska främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen”.

Mot den bakgrunden är det angeläget att den där ”mekanismen” som nu är på gång, den oberoende MR-institutionen, som enligt regeringens skrivelse ska ”främja och skydda” mänskliga rättigheter får en styrka och samlad kompetens som gör att den också kan ”främja, skydda och övervaka” de rättigheter som personer med funktionsnedsättning ska garanteras enligt FN-konventionen CRPD. Åtagandet har funnits alltsedan FN-konventionen ratificerades. Därefter har riksdagen lagt fast ett MR-mål för Sverige som ska säkerställa full respekt för internationella åtaganden. ”Sveriges  internationella åtaganden efterlevs i alla delar av landet, i alla delar av offentlig sektor och såväl nationellt som regionalt och kommunalt som det står i MR-skrivelsen.

Genève har sitt Palais Wilson. Möjligen får lämplig svensk lokaliseringsplats sitt motsvarande nav eller högkvarter för en MR-institution där arbetet med mänskliga rättigheter får kraft, näring och kunskaper.  Palats eller inte – det är en mycket angelägen sak för Sverige.

Här är en bra checklista för jobben, Annie Lööf!

annie och checklista

Bild på Centerledaren Annie Lööf (klipp från DN) och bild på funktionshinderrörelsens checklista om jobben

Det tillhör sannerligen inte vardagen att svenska partiledare lyfter fram det så viktiga funktionshinderperspektivet. Och det händer alltför sällan i debatten om jobben trots den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning. Tystnaden blir ännu mer obegriplig om man ser till de åtaganden Sverige har som ratificerande stat av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, där rätten till arbete är central.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa debattinlägget av Centerpartiets Annie Lööf i dagens DN. ”Tillsätt kriskommission för arbetsmarknadsreformer” är rubriken och i texten lyfter centerledaren fram personer med funktionsnedsättning där hon skriver att ”Personer med en funktionsnedsättning har nästan 70 procent högre arbetslöshet än andra”.

Så långt är det utmärkt, när det gäller det första, viktiga steget att beskriva verkligheten och samhällsproblemen som de ser ut. Men det krävs mer när det sedan kommer till de konkreta förslagen. Partiet tar retorikens tretal i förslagsställandet med tre utpekade åtgärder: Ökad trygghet, anpassa regelverken till småföretag och ”sänkta trösklar”.

Ska rätten till arbete tillförsäkras också de många arbetslösa som har en funktionsnedsättning behövs mer än så. Därför tar Lika Unika-bloggen gärna det här tillfället till att tipsa om den checklista för jobbpolitiken som Lika Unika, Handikappförbunden och NUFT, ”Unga för tillgänglighet”, lämnade över till regeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid regeringens Funktionshinderdelegation den 23 november 2015.

Checklistan tar upp tio olika områden som funktionshinderrörelsen bedömer som mycket viktiga om rätten till arbete ska gälla alla i Sverige. Det handlar bland annat om att offentliga arbetsgivare ska vara förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning, att begreppet ”nedsatt arbetsförmåga” skrotas och om att verkligen korta tiden på Arbetsförmedlingen för att få en så kallad funktionshinderskod som ger rätt till förmedlingens stöd.

Centerledarens utspel idag tar upp ett välkommet, nästan bortglömt men oerhört viktigt perspektiv i jobbdebatten. Det är också helt nödvändigt om de höga mål som våra partier talar om när det gäller jobben ska kunna uppnås. Annie Lööfs förslag till kriskommission för arbetsmarknadsreformer kan stärkas om den tilltänkta kommissionen använder sig av funktionshinderrörelsens checklista för jobben. Det gäller en fråga som berör väldigt många människors levnadsvillkor: Rätten till arbete.

Bruten bloggtystnad och en förklaring

likaunika-blogg-header

Så, sent omsider, ett första blogginlägg år 2016. Det fordrar en förklaring. Varje tystnad som lägger sig över frågor som handlar om mänskliga rättigheter och hur de ska stärkas för personer med funktionsnedsättning är olycklig, så också om bloggtexter uteblir.

I det här fallet finns det förklaringar som nog är acceptabla och en huvudanledning är tid.
Lika Unika har under en tid haft ett riktigt högtryck när det gäller andra skrivuppgifter. Vår förhoppning är att vi nu kan återgå till ett bättre flöde på bloggen och berätta om vad som händer och kanske minst lika viktigt om vad som borde hända i politiken men dessvärre inte händer. Och kanske framför allt hur Lika Unika ser på frågorna. Det handlar under detta år inte minst om den funktionshinderpolitik som ska sjösättas och gälla från 2017.

Här är länkar till några skrivelser som till en del har tagit tiden i anspråk och därmed prioriterats före nya bloggposter.

* 2017 ska en ny funktionshinderpolitik gälla för Sverige. 
I en skrivelse till Myndigheten för delaktighet som har uppdrag att arbeta med den nya strategin har Lika Unika lagt fram en rad förslag för att få en mer offensiv funktionshinderpolitik. Just nu arbetar Myndigheten för delaktighet med underlag till regeringen som ska lämnas till halvårsskiftet. Från 2017 är tanken att en ny politisk inriktning ska ersätta den nuvarande strategin.

FN-konventionen måste vara grunden i denna ”post-strategi”, tillsammans med FN:s Agenda 2030-mål. Sverige ska leva efter riksdagsmålet som antogs i december 2015 om full respekt för internationella åtaganden. Paradigmskiftet ”Från patient till medborgare” måste bli verklighet. Skillnader mellan kommunerna måste minska och alla myndigheter måste arbeta aktivt med funktionshinderpolitiken. Det är några punkter i Lika Unikas förslag. Läs mer om skrivelsen och Lika Unikas förslag här.

* En ny skrivelse om arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige
I oktober 2015 ordnade Kulturdepartementet ett möte med civilsamhällets organisationer om den MR-skrivelse som ska ta upp det samlade arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Samtidigt bad man om synpunkter som underlag inför den skrivelsen och som skulle vara departementet tillhanda vid årsskiftet. Lika Unika har skickat in en rad förslag till departementet som du kan ta del av på vår hemsida under ”remissvar”.  Regeringen anger i sin propositionsförteckning för våren att skrivelsen om mänskliga rättigheter kommer till riksdagen i maj.

I skrivelsen tar Lika Unika upp en rad frågor som vi tror är angelägna för att stärka rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Visa viljan till ett verkligt paradigmskifte ”Från patient till medborgare” genom att flytta ansvaret för funktionshinderpolitiken till det departement som har hand om MR-frågor. Ta FN:s rekommendationer om brister i rättigheterna för personer med funktionsnedsättning på allvar. Dessa kom våren 2014 men fortfarande saknar vi ”att göra-listan” och budget för att komma tillrätta med bristerna! Rättigheter gäller alla i Sverige, även om vi har ett långtgående kommunalt självstyre. När man nu ser över kommunallagen borde kommunernas skyldighet att följa FN-konventioner arbetas in i den lagen. Och Lika Unika har självklart med ett långt stycke om den så angelägna MR-institutionen…

* Sverige ska äntligen få en oberoende MR-institution!
Det utlovade regeringen förra sommaren på DN Debatt. Nu handlar det om att formera den viktiga institutionen, något som riksdagens Konstitutionsutskott kommer att ansvara för. Tillsammans med övriga MR-aktiva organisationer i civilsamhället arbetar Lika Unika nu för att få en dialog med riksdagen om den nya MR-institutionen, bland annat genom ett seminarium senare i vår. Läs mer om Lika Unikas syn på MR-institutionen på vår hemsida. (klicka här)

* Nya mått för att mäta livskvalitet
En rad kartläggningar visar att personer med funktionsnedsättning många gånger har sämre levnadsvillkor än andra. Därför är funktionshinderperspektivet så viktigt att ha med när staten nu utvecklar alternativa sätt till BNP för att mäta livskvalitet. Det skrev Lika Unika med en rad exemplifieringar som svar på Finansdepartementets remiss ”Får vi det bättre”. Läs mer på hemsidan under remissvar.

* Ett reviderat Lika Unika-program för jobben (”Banbrytarprogrammet”)
Sedan bildandet av Lika Unika har federationen vid sidan av mänskliga rättigheter och FN-konventionen haft ett starkt fokus på frågor om arbete. ”Banbrytarprogrammet” är grunden för detta och handlar om att föreslå lösningar som kan bryta barriärer, få arbetsgivare att bli ”banbrytare” när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning och om det särskilda ansvar att vara förebilder som offentliga arbetsgivare har. Läs Lika Unikas uppdaterade program för jobben på vår hemsida.

Några fler skrivelser:
* Funktionshinderperspektiv när Sveriges arbete med FN:s kvinnokonvention CEDAW granskas
Länk till alternativrapporten där Lika Unika är en av undertecknarna.

* Funktionshinderperspektiv när Sveriges arbete med med FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter CCPR granskas. Lika Unika skrev ett inspel till det MR-nätverk som jobbat fram en alternativrapport.

* En ”Tillgänglighetslag” i EU som sätter press på Sverige?
EU-kommissonen har lagt förslag om ett direktiv som gäller varor och tjänster som Lika Unika hoppas blir en press på Sverige att öka tempot i tillgänglighetsarbetet. Läs remissvaret till EU-kommissionen på vår hemsida.