Kategoriarkiv: Rätt till jobb och utbildning

Ordförandebloggen – Tillbaka till skolan

Kanske såg du precis som jag filmen En man som heter Ove, som gick på SVT under julhelgen?

En scen som fortfarande berör mig starkt, trots att det nog var tredje gången jag såg filmen, är scenen där Ove mitt i natten åker till skolan där hans hustru sökt jobb. I mörkret snickrar han ihop en ramp, i vinkel och med med vilplan, för att hans älskade Sonja som blivit rullstolsanvändare efter en bussolycka under utlandssemestern ska kunna komma in och ut ur byggnaden. En berättarröst säger samtidigt: – ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade. De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”
Min bedömning är att ”den här tiden” i detta fall är sjuttiotalet.

Filmruta. Skolgård, trappa till huvudentrén, nedanför trappan sitter Sonja i rullstol, hon pratar med man som står. Speakerröst/textremsa ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade.”

Filmruta. Skolgård, entrétrappa. Ove måttar med armarna hur en ramp skulle gå, tre män står med armarna i kors och tittar på. Speakerröst/textremsa ”De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”

Filmruta. Mörk natt, regn, brädhögar och en framväxande ramp som Ove snickrar.

I dag börjar vårterminen efter jullovet 2017/2018 och landets skolor fylls åter av elever, lärare och annan skolpersonal. Det heter att vi har fritt skolval i Sverige. Men det stämmer inte i verkligheten. Alla barn och ungdomar kan inte fritt välja skola utifrån kriterier som var kompisar och syskon går, specialinriktning som man själv är intresserad av, goda resultat och hög kvalitet eller närhet till hemmet.

Därför skrev också Skolverket i rapporten ”Tillgängliga lärmiljöer” från 2016 att skolhuvudmän och skolor skiljer sig så mycket åt vad gäller hur man agerar för att åstadkomma en tillgänglig lärmiljö för elever med funktionsnedsättning att det i realiteten inte kan sägas vara fråga om ett lika fritt skolval för elever med funktionsnedsättning som för elever i allmänhet. Och, betonade Skolverket: ”Detta trots att skolförfattningarnas regleringar gäller alla huvudmän för grundskolor.”

Vi har fortfarande en stor andel skolor i Sverige som rent fysiskt utestänger med exempelvis exkluderande trappor och de ”som inte vill bygga ramper”.

Dagen för julafton publicerade Mitt i en artikel om Maja som går i sexan i Kungsängen. Än så länge fungerar det hjälpligt genom att hon kan komma in genom en sidoingång istället för genom den otillgängliga huvudentrén och genom att toalettbesök förläggs till lågstadiets byggnad på andra sidan skolgården. Efter sommarlovet, när Maja börjar högstadiet, kommer det dock bli problem om inte huvudentréns fyra trappsteg åtgärdas och den trasiga trapphissen upp till högstadiets våningsplan lagas.

I Specialpedagogiska skolmyndighetens enkätundersökning hösten 2013 instämde endast hälften av de drygt 600 tillfrågade rektorerna helt i påståendet att de erbjöd en tillgänglig förskola eller skola. Uppskattningen, att ungefär hälften av landets grund- och gymnasieskolor utestänger genom att inte ha ens grundläggande tillgänglighet återkommer och har så gjort i flera undersökningar, det verkar vara en nivå som kommit för att stanna om inte krafttag tas. Det är alltså inte endast ett problem som hör hemma i filmens 70-tal, eller i min egen skoltid under 70- och 80-talen, utan något som fortfarande är högaktuellt, nästan fyra decennier senare.

När vi pratar om tillgänglighet i skolan handlar det bland annat om den fysiska miljön, att kunna ta sig fram, att kunna orientera sig, att det är bra ljudmiljö, att man får tillgång till tillgängliga och användbara läromedel och hjälpmedel som behövs för att man ska kunna vara delaktig under sin skoldag, i så väl undervisning som mellan lektionerna.

I Majas fall tvistar kommunen och friskolan om vem som skall betala för att skapa den tillgänglighet, som enligt mig borde funnits där från början. Vi behöver en ändring av skollagen, det ska inte vara möjligt att starta och bedriva undervisning i otillgängliga lokaler.

Barnombudsmannen menade i sin rapport Respekt (2016) att då barn med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att välja skola som andra barn är det diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är respekten för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning en av de inledande allmänna principerna. Staterna ska vidare, enligt artikel 7 vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn och i artikel 24, om utbildning, fastslås att staterna ska säkerställa att skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov.

Även om barn med just nedsatt rörelseförmåga endast haft skolplikt sedan 1962 i Sverige borde vi utifrån såväl funktionshinderpolitiska mål, skollagen, konventioner och plan- och bygglagen ha kommit så mycket längre när det gäller tillgängligheten.

Tills vi nått dit att det är så självklart som det borde vara tycker jag att skolan i Kungsängen borde anmälas för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När det gäller skolor, alla undervisningsformer, och arbetsplatser finns ett särskilt stort ansvar enligt diskrimineringslagen. Detta är inskrivet som ett varaktighetsrekvisit. Det vill säga, när det finns en varaktig relation mellan den som blivit diskriminerad och den som diskriminerar har den som bedriver verksamheten högre skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller Maja kan jag inte tolka annat än att det är just så. Maja har gått på skolan sedan andra klass så man har dessutom haft många år på sig, inte enbart att bygga den varaktiga relation som lagen talar om, utan också att planera för hennes fortsatta skolgång genom de olika stadierna.

I somras yttrade vi oss från Lika Unika över de två remisserna från Skolkommissionen om Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).

Trots ett gediget arbete, trots statistik och politiskt satta mål som visar på skevheten så saknades ett funktionshinderperspektiv i kommissionens arbete och insikten om att tillgänglighet och användbarhet lägger grunden och förutsättningarna för skoltiden och för skolresultaten uteblev. På vår webb kan du läsa Lika Unikas skolplattform och våra yttranden över just Samling för skolan.

Själv var jag för några vintrar sedan tillbaka på min gamla landsortsskola där jag gick i mellanstadiet, för jubileumsfest. Förutom att träffa alla gamla klasskompisar och återuppliva minnen från skoltiden var det en fantastisk känsla att denna gång, 30 år senare, kunna gå in samma entré som de andra och använda hiss, istället för att som då det begav sig med hjälp av min elevassistent använda varurampen och gå genom skolköket. Den känslan borde varenda elev i Sverige som har en funktionsnedsättning ha rätt att få uppleva, under sin skoltid.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

En inkluderande arbetsmarknad där vi ser förmågan?

amarkn dagar

Strax före sommaren presenterade Lika Unika rapporten Se förmågan, bland annat genom en debattartikel i Arbetet. Författaren Jan-Erik Nyberg beskriver läget på arbetsmarknaden utifrån de villkor och svårigheter som personer med funktionsnedsättning ofta har. I rapporten finns några konkreta rekommendationer om hur den mörka bilden kan bli lite ljusare. Ett starkt fokus är parterna på arbetsmarknaden och deras idag ganska kompakta tystnad när det gäller funktionshinderperspektiv och jobben.

Men rapporten och inte minst dess titel har också värderingsmässiga budskap som i grunden handlar om jämlikhet och delaktighet, om att ta tillvara mångfaldens stora kraft och att göra allvar av devisen om allas rätt till delaktighet i samhället. Då behövs också ett skifte i fokus, i rapporten illustrerat med förslaget att avskaffa begreppet nedsatt arbetsförmåga som idag politik och myndigheter nästan alltid använder efter ”funktionsnedsättning”.

Det är den arbetssökandes kompetens, erfarenheter och kunskaper som ska lyftas fram, inte begränsningar. Hur det ser ut med ”arbetsförmågan” avgörs också av vilka arbetsuppgifter det handlar om och om arbetet anpassas till den enskildes förutsättningar. Och ibland handlar hindren i stället om brister i åtgärder när det gäller tillgänglighet, kunskaper om funktionshinder och funktionsnedsättning och kanske till och med om bristande vilja att ta mångfald på allvar. Rapporten har en redogörelse för den norska arbetsmarknadspolitiken och beskriver en motvikt till det individuella begreppet ”nedsatt arbetsförmåga”:

Fyra yttre barriärer försvårar för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden:

* Diskrimineringsbarriären – ogrundade föreställningar om personer med nedsatt funktionsförmåga;
*  Kostnadsbarriären – kan reduceras genom stöd till nödvändiga anpassningar av arbetsplatsen och liknande;
* Produktivitetsbarriären – den ekonomiska risken för den enskilde arbetsgivaren att  anställa någon som kan visa sig ha “nedsatt arbetsförmåga” i sin uppgift kan också mötas med insatser av det allmänna;
* Informations- och attitydbarriären – felaktiga föreställningar om personer med funktionsnedsättning kan vara ett hinder för anställning.

”En välfungerande och inkluderande arbetsmarknad” är namnet på en idékonferens i Stockholm i morgon, fredagen den 30 september 2016. Då anordnar Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med Arbetsförmedlingen sin årliga konferens om jobben. Deltagarlistan till denna första av två består av femton och en tredjedels liggande A4-sidor namn, en bred närvaro från viktiga aktörer från hela landet. Inte minst kommuner, landsting och Arbetsförmedlingen finns på plats, men också regeringen, näringslivet och några företrädare för civilsamhället. (bland andra Lika Unika).

En dag som blir till en kraftsamling för att få fart på jobben och få ned den så nedbrytande arbetslösheten? En dag med tydliga ambitioner att inkludera, ta tillvara mångfald och människors kompetens? Därför en dag med också ett tydligt funktionshinderperspektiv?

Tre programpunkter inger förhoppningar. Det handlar om att ”Tillvarata kompetensen…” hos bland annat personer med funktionsnedsättning. Det handlar om matchningen på arbetsmarknaden. Det handlar om ”Sociala krav i upphandlingar” som i sig har stor potential som dörröppnare till jobb. Inte självklart att just funktionshinderperspektivet kommer med där men i högsta grad rimligt att det gör det, både i form av krav på tillgänglighet och att leverantörer ska ha en viss andel anställda som har funktionsnedsättning. En fjärde punkt tar upp sociala företag som vägen för jobb för personer med funktionsnedsättning.

Det är mycket rimligt att också den inledande genomgången av arbetsmarknadsläget och av ”aktuella utmaningar” för arbetsmarknadspolitiken belyser den fjärdedel av Arbetsförmedlingens inskrivna som är arbetslösa, arbetssökande och har en funktionsnedsättning. Som framgår av den utvärdering av funktionshinderspolitiken 2011-2016 som Myndigheten för delaktighet har gjort är arbetslösheten högre bland personer med funktionsnedsättning.

För dem med ”nedsatt arbetsförmåga” är den 12,8%, utan detta 7,3 % och för övriga 5,1%. MFD anger att det finns en tendens till ökning av arbetslösheten hos den som har en ”nedsatt arbetsförmåga”. Så kallade svaga grupper, inbegripet personer med funktionsnedsättning, ställs allt längre från arbetsmarknaden framhåller man, inte minst vad gäller möjligheten till ett osubventionerat jobb.

Över morgonens konferens sveper förhoppningsvis in en ”Se förmågan”-vind som inspirerar och ger kraft att förändra och göra allvar av vackra politiska ord om ”arbete till alla” och ”EUs lägsta arbetslöshet”. Men inte minst är konferensen en bred samling av anställda i kommuner och landsting som idag sysselsätter nära en miljon anställda. Skulle de i sin roll som arbetsgivare visa vägen, gå före och anställa fler med funktionsnedsättning i sina ordinarie verksamheter så skulle det ha mycket stor betydelse på sysselsättningen. Där är kanske inte ”idékonferens” den avgörande insatsen utan att i praktiskt och faktisk mening anställa och utifrån en bestämd plan om mångfald alla arbetsplatser.

Eller med ord lånade av Heléne Fritzon, ordförande i SKLs förhandlingsdelegation som intervjuades för en tid sedan i en Dagens Samhälle-bilaga från Lika Unika och DHR:

Det behövs fler tydliga politiska ställningstaganden i kommuner och landsting. Det finns kommuner och landsting där det saknas politiska beslut eller riktlinjer som ökar möjligheterna för  personer med funktionsnedsättning  att bli anställda – detta måste förändras.

Så rätt. Gör så!

Här är en bra checklista för jobben, Annie Lööf!

annie och checklista

Bild på Centerledaren Annie Lööf (klipp från DN) och bild på funktionshinderrörelsens checklista om jobben

Det tillhör sannerligen inte vardagen att svenska partiledare lyfter fram det så viktiga funktionshinderperspektivet. Och det händer alltför sällan i debatten om jobben trots den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning. Tystnaden blir ännu mer obegriplig om man ser till de åtaganden Sverige har som ratificerande stat av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, där rätten till arbete är central.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa debattinlägget av Centerpartiets Annie Lööf i dagens DN. ”Tillsätt kriskommission för arbetsmarknadsreformer” är rubriken och i texten lyfter centerledaren fram personer med funktionsnedsättning där hon skriver att ”Personer med en funktionsnedsättning har nästan 70 procent högre arbetslöshet än andra”.

Så långt är det utmärkt, när det gäller det första, viktiga steget att beskriva verkligheten och samhällsproblemen som de ser ut. Men det krävs mer när det sedan kommer till de konkreta förslagen. Partiet tar retorikens tretal i förslagsställandet med tre utpekade åtgärder: Ökad trygghet, anpassa regelverken till småföretag och ”sänkta trösklar”.

Ska rätten till arbete tillförsäkras också de många arbetslösa som har en funktionsnedsättning behövs mer än så. Därför tar Lika Unika-bloggen gärna det här tillfället till att tipsa om den checklista för jobbpolitiken som Lika Unika, Handikappförbunden och NUFT, ”Unga för tillgänglighet”, lämnade över till regeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid regeringens Funktionshinderdelegation den 23 november 2015.

Checklistan tar upp tio olika områden som funktionshinderrörelsen bedömer som mycket viktiga om rätten till arbete ska gälla alla i Sverige. Det handlar bland annat om att offentliga arbetsgivare ska vara förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning, att begreppet ”nedsatt arbetsförmåga” skrotas och om att verkligen korta tiden på Arbetsförmedlingen för att få en så kallad funktionshinderskod som ger rätt till förmedlingens stöd.

Centerledarens utspel idag tar upp ett välkommet, nästan bortglömt men oerhört viktigt perspektiv i jobbdebatten. Det är också helt nödvändigt om de höga mål som våra partier talar om när det gäller jobben ska kunna uppnås. Annie Lööfs förslag till kriskommission för arbetsmarknadsreformer kan stärkas om den tilltänkta kommissionen använder sig av funktionshinderrörelsens checklista för jobben. Det gäller en fråga som berör väldigt många människors levnadsvillkor: Rätten till arbete.

Dags att pressa Löfven om jobb och funktionsnedsättning!

löfven1-179x300Idag är det statsministerns frågestund i riksdagen. Stefan Löfven ska under en timmes tid besvara frågor från riksdagsledamöter. En inte alltför vågad gissning är att i alla fall något kommer upp om regeringens jobbpolitik och kanske om målet att pressa ner arbetslösheten till Europas lägsta.

Samme Stefan Löfven, då i opposition, som idag står i riksdagens talarstol blev ”smygfotograferad” av Lika Unika för 2,5 år sedan. Platsen var också då riksdagen och ett seminarium om hjälpmedel. Löfven bläddrade i Lika Unikas ”Banbrytarprogram” om jobben och vi tyckte att det vara mycket värdefullt. Men frågan är om Löfven och därefter den regering han leder tog till sig av idéerna?

Den som idag jämför hur verkligheten ser ut, hur den politiska debatten låter och hur regeringens konkreta politik för jobben ser ut inser att det här finns stora brister! Arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning är hög, Var fjärde inskriven vid Arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning. Människor som skulle kunna göra viktiga insatser på arbetsmarknaden ställs utanför och får inte chansen, trots att deras kompetens behövs. Samtidigt talar politiken nästan tyst om detta.

Det borde kunna erkännas som en självklar sanning: Den som inte tar med funktionshinder-perspektiven i jobbpolitiken kommer att misslyckas. Den som bortser från en så stor andel arbetslösa i sin politik kommer inte att klara mål om ”Europas lägsta arbetslöshet”: Den som tror att ”Samhall” och ”lönestöd” är tillräcklig politik mot arbetslösheten har i praktiken en mycket svag politik som inte bryter de barriärer av diskriminering, förutfattade meningar och kompetensbrister som idag ställer människor utanför arbetsmarknaden.

Det vore utmärkt om statsminister Stefan Löfven idag fick berätta om en mer heltäckande arbetsmarknadspolitik där också personer med funktionsnedsättning inkluderas på ett seriöst sätt. De vore utmärkt om regeringen inte deklarerade sig som enbart ”feministisk” utan också som en regeringen med ambitioner att vara föredöme genom att anställa fler med funktionsnedsättning i myndigheter, stat, kommun och landsting. Det vore oerhört viktigt om Löfvens läsning av vårt Banbrytarprogram hade gett inspiration och insikter som sen översattes till konkreta politiska förslag och åtgärder. Får vi de beskeden idag?

Oroväckande tyst om #funkpol – perspektiv på arbetslösheten

alöshetsbild
–  ”Andelen sysselsatta i befolkningen 16–64 år (sysselsättningsgraden) är 77 procent 2014. Bland personer med funktionsnedsättning är andelen lägre, 62 procent, och bland personer med nedsatt arbetsförmåga är sysselsättningsgraden 55 procent.

– Arbetslösheten i befolkningen 16–64 år är 8 procent 2014, jämfört med 10 procent bland personer med funktionsnedsättning. Bland personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är andelen arbetslösa närmare 13 procent.

Två fakta i ännu en dyster rapport om läget för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Citaten är hämtade ur Arbetsförmedlingens årliga lägesrapport till regeringen. Den kommer bara ett par veckor efter förmedlingens återrapporteringen om funktionshinderpolitiken där samma ”mörker” beskrivs.

När en så stor andel av dem som drabbats av arbetslöshetens gissel är personer med funktionsnedsättning så kan man tycka, tänka och till och med förvänta sig att  det perspektivet hörs i samhällsdebatten. Man borde kunna se och höra fler politiker i exempelvis den svenska riksdagen som tar upp detta stora samhällsproblem. Men tyvärr råder i stort sett tystnad. En illustration: Det var länge sedan någon av våra riksdagsledamöter tog upp arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning i en interpellation eller fråga i riksdagen.

De förslag som finns och som skulle kunna förbättra läget verkar ha svårt att komma fram till beslutsborden. Det handlar bland annat om förslagen i den så kallade Funkautredningen som bland annat föreslår höjda tak när det gäller lönebidrag.

I regeringsförklaringen deklarerade statsministern hösten 2014: ”Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020”. Visst är det en bra ambition. Den kommer inte att kunna förverkligas om det inte finns en politik som också handlar om hur utanförskapet ska kunna brytas för den som går utan jobb och har en funktionsnedsättning.

Politiska förslag brukar födas genom debatt, diskussion och analys av samhällsproblem. Just därför är tystnaden på det här området så oroväckande.

En skola som missar ett viktigt uppdrag

Att 37 procent av grundskolorna får kritik för sin hantering av särskilt stöd är en oroande hög siffra, en siffra som ligger still 2011 och framåt. Det betyder att förutsättningarna för de elever som har behov av särskilt stöd inte är tillräckliga. Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.

De strategiska myndigheternas återrapportering till regeringen om hur man arbetar med funktionshinderpolitiken finns nu samlade på Myndigheten för delaktighets webbplats. En av de rapporter som jag kastar mig över med särskilt stort intresse (och inte utan oroskänslor) är skolmyndigheternas samlade rapport. Hur går det för elever med funktionsnedsättning? Förbättras deras skolsituation? Börjar de äntligen få samma chanser som andra elever att skaffa sig den där livsavgörande kunskapsgrunden för livet?

Citatet ovan är inte oväntat men fortfarande oacceptabelt. Skolmyndigheterna konstaterar också detta år: ”Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.  Man skriver också om ett viktigt stöd och nödvändiga anpassningar som många gånger kommer för sent. Elevers behov av stöd utreds inte tillräckligt snabbt.

Det verkar också som stödet till de elever som så behöver får ett obegripligt avbrott mellan årskurser. När eleven lämnar sexan så händer något som gör att många elever inte får det stöd de har rätt till. När han/hon sen närmar sig slutet av sin grundskoleutbildning verkar skolan åter upptäcka behovet av stöd. Men är det inte för sent då?

Det finns mycket att uppmärksamma i årets rapport och inte minst en hel del för våra beslutsfattare att göra något åt. Ett förhållande jag särskilt noterade och som måste uppmärksammas mer handlar om elever som drabbas av kränkande behandling. I rapporten framgår att 61 procent av de brister som upptäcks vid Skolinspektionens granskningar av grundskolan ( 70 procent för gymnasiet) handlar om att man brister i att förebygga kränkningar.

En rad rapporter och undersökningar, som exempelvis Ungdomsstyrelsens Fokus 12, berättar att elever med funktionsnedsättning drabbas särskilt hårt av kränkningar och mobbning. Att en så stor andel av de brister som upptäcks vid inspektioner handlar om kränkningar borde innebära att det här finns väldigt mycket att göra om alla elever ska kunna gå till skolan med nyfikenhet och fokus på att lära sig, i stället för att tappa sin utbildningsbas därför att skolan inte är trygg.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast rätten till utbildning och till stöd så att elever med funktionsnedsättning kan få samma kunskapsbas inför arbets- och vuxenliv som andra unga. Det är ett dystert men sant konstaterande att det är något som den svenska skolan inte kan leva upp till idag.

Tips till regeringen om proposition för fler jobb

Så här såg pressmeddelandet ut från riksdagens Arbetsmarknadsutskott i höstas. Det är ett dokument värt att publicera idag med tanke på att medier uppmärksammar att regeringens presenterade lista över propositioner inte innehåller några förslag på arbetsmarknadsområdet. Funka-utredningens förslag var mycket angelägna om grupper som drabbas hårdare än andra av arbetslösheten ska kunna få en plats på arbetsmarknaden. Var fjärde inskriven vid Arbetsförmedlingen är en person med funktionsnedsättning och därför behövs fler insatser. En proposition baserad på Funka och riksdagens uttalande hade verkligen behövts!

Pressmeddelande torsdag 5 december 2013

Arbetsmarknadsutskottet vill skynda på insatser för personer med funktionsnedsättning

Den så kallade FunkA-utredningen har lämnat förslag på arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionsnedsättning. Regeringen har genomfört vissa delar, men ytterligare insatser behövs, konstaterar arbetsmarknadsutskottet. Ett enigt utskott föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att skyndsamt återkomma med förslag.

Utskottet föreslog tillkännagivandet i samband med att man på torsdagen ställde sig bakom regeringens förslag i budgetpropositionen om pengar till arbetsmarknad och arbetsliv för 2014. Ställningstagandet gjordes med anledning av en motion från Vänsterpartiet.

FunkA-utredningen lämnade i maj 2012 förslag till förstärkning och förändring av de arbetsmarknadspolitiska insatserna för personer med funktionsnedsättning. I januari 2013 lämnade utredningen förslag om arbetsmarknadsförsäkringar och arbetshjälpmedel.

Utskottet anser att det finns många bra initiativ i FunkA-utredningens betänkanden. Det har nu dröjt mer än ett och ett halvt år sedan det första betänkandet lämnades och nästan ett år sedan det sista betänkandet lämnades. Regeringen har genomfört vissa delar, men ytterligare insatser behövs, menar utskottet. Regeringen bör därför skyndsamt återkomma med förslag som tar sin utgångspunkt i FunkA-utredningens förslag. Regeringen bör också ta hänsyn till de remissvar som lämnats på utredningens förslag.

Mer att läsa:
Länk till riksdagens hemsida.
– SvD om brist på arbetsmarknadspolitiska förslag.
Handisams ”Hur är läget”- Uppföljning av läget på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.
Arbetsförmedlingens /SCBs specialrapport om situationen för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden.
– Regeringens hemsida om Funkautredningens förslag

Grattis till lyckat motstånd för rätten till åtgärdsprogram i skolan

skola

Segrar är alltid viktiga! I det här fallet kom det en sådan efter en opinionsbildande insats av bland annat Lika Unikas medlemsförbund. Protester har också kommit från de nationella skolmyndigheterna. Frågan handlade om att en arbetsgrupp inom regeringskansliet ville ta bort kravet att skolan ska skriva ner i ett åtgärdsprogram om hur det särskilda stödet till elever som så behöver ska ges. Man ville också ta bort skolornas skyldigheter att utreda behov hos elever.

I en artikel i UNT skrev företrädare för funktionshinderrörelsen:

”Försvinner kravet på dokumentation ser vi stora risker i att insatser inte genomförs och att beslut inte följs upp. Rektorns lagreglerade skyldighet att utreda behovet hos en elev som kan behöva särskilt stöd, vill man också ta bort. Risken blir då att man aldrig går till botten med den problematik som finns, med förödande konsekvenser för eleven.”

Nu meddelar utbildningsminister Jan Björklund i ett uttalande som citeras av bland annat Ekot att man ska skriva om förslaget. Så långt verkar en första seger vara uppnådd om det nu innebär att alla sådana tankar läggs i papperskorgen. Men Björklunds besked är samtidigt att ”huvudinriktningen att kraftigt minska på byråkratin kring stödundervisningen i skolan ligger fast.”

Säkert en lovvärd ambition men återkom inte med förslag som, om de genomförs, äventyrar många elevers möjligheter att nå sina viktiga kunskapsmål. Sverige behöver faktiskt avsätta mer, inte mindre, resurser till elever med särskilda behov av stöd, om de ska kunna få del av undervisningen på samma villkor som andra.

Läs mer:
Norrköpings Tidningar om protester från skolmyndigheter

En arbetslöshet som ökat med 350 procent

almedalen alöshet 350 procentTvå saker sätts ihop till en helhet när Svenska Dagbladet idag skriver om arbetslösheten hos unga med funktionsnedsättning. 1). En skrämmande uppgift om att arbetslösheten har ökat med 350 procent hos unga i åldern 18 till 24 år och som har en funktionsnedsättning. Ökningen har skett under hösten 2007 till våren 2013.

2) En koppling till hur detta samhällsproblem, den viktigaste av valfrågorna, helt lyser med sin frånvaro när partiledarna i Almedalen berättar om sina politiska förslag. I SvD:s artikel citeras DHR:s viktiga analys av hur frågorna uteblev från talarstolarna under veckan, något som väckte hela den samlade funktionshinderrörelsen. Ilskan och besvikelsen över att så totalt nonchaleras i Almedalstalen gjorde att #funkpol ”trendade” och blev hett på Twitter.

Det var först i det sista talet, Stefan Löfvens som hölls på Almedalsveckans sista dag, som perspektivet funktionsnedsättning nämndes. I en mening sa Löfven:

”..stället för att vara det land där klyftorna ökar snabbast, ska Sverige bli bäst på ge alla, oavsett kön eller bakgrund, hälsa eller funktionsnedsättning, samma möjligheter i livet.”

Det var bra, det var rätt och det var viktigt. Den som vill kan med detta övergripande perspektiv läsa in en utvecklad funktionshinderpolitik på många områden. Framför allt står det för en värdering som handlar om involvering, lika rättigheter och allas rätt. Men man kan med bästa vilja i världen inte kalla det för en utvecklad och tydligt politik på funktionshinderområdet. En annan jämförelse kan vara att Löfvens mening är på 29 ord. När Annie Lööf talade var enbart avsnittet om vargjakt på det dubbla, 60 ord.

Lika Unika har satt frågan om jobb för personer med funktionsnedsättning som en av de viktigaste frågorna för oss. I ett särskilt Banbrytarprogram tar vi upp konkreta förslag till hur samhället kan stärka politiken för att fler ska få jobb. Det handlar om hjälpmedel. Det handlar om att kommuner och landsting blir verkliga förebilder. Det handlar om mentorskap och om offentlig upphandling. Det handlar nog också om att börja förändra synen på personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att mönstra ut begreppet ”Nedsatt arbetsförmåga” som det första som nämns när frågor om detta kommer upp och som är utgångspunkten för samhällets insatser.

Partiledarnas tal i Almedalen 2013 gav verkligen inte några besked om politikens aktörer tydligare kommer att involvera perspektivet funktionsnedsättning i politiken för jobb. En tröst och förhoppning kanske kan vara att det återstår en Almedalsvecka före valdagen i september 2014. Då!

Brutal nyhet om ohälsa och självmord

I veckans lägesrapport från Handisam, som jag också bloggade om, fanns en uppgift som väcker stor oro. Hos personer med funktionsnedsättning är ohälsan nästan tio gånger så vanlig jämfört med övrig befolkning. Idag kommer ytterligare en nedslående och i det närmaste brutal rapport som berättar om en kraftig ökning av självmord hos unga med funktionsnedsättning. Det är den statliga Socialförsäkringsutredningen som har beställt rapporten av Karolinska Institutet. Ekot har läst rapporten och lyfter det tragiska innehållet i sitt nyhetsflöde.

I gruppen unga i åldern 19 till 23 år mer än fördubblades antalet unga förtidspensionärer – från 5 000 till 12 000 under åren 1995 till 2010. Samtidigt fyrdubblades antalet svåra självmordsförsök,  från 115 till 460. ”Antalet som lyckades ta sina liv ökade från 10 till 45, bland dessa 19-23 åringarna som fick aktivitetsersättning”, berättar Ekot.

Det är ingen alltför vågad gissning att det här är en yttersta effekt i en lång kedja som hänger ihop och som särskilt drabbar personer med funktionsnedsättning. En kedjereaktion som inte sällan börjar i förskola och skola där vi i välfärdslandet Sverige inte anser oss ha råd att ge tillräckligt stöd till många elever med funktionsnedsättning. Det ger i sin tur en svagare utbildningsbakgrund, leder till lägre betalda jobb eller till inget jobb alls, påverkar socialt kontaktnät negativt och slår ibland hål på den egna hushållsekonomin.

Jag läser att Urban Fernquist från Synskadades Riksförbund hann samtala med ett statsråd om Handisams lägesrapport under dagens torsdagsaktion. Repotaget på SRF:s hemsida berättar om svaret från statsrådet på frågan om vad som nu händer med Handisams lägesrapport. Det lär, fritt återgivet, ha blivit: ”Vi har det bättre här än i andra länder”.

Måhända det är korrekt men knappast något acceptabelt skäl att inte göra allt vi kan för att nå mål om ett jämlikt och rättvist Sverige där alla, efter sina förmågor och förutsättningar, får komma till sin rätt. Tvekar vi om det målet är det riktigt, riktigt illa.