En statsrådsartikel med luckor

Samhället har svikit – nu lovar vi bättring. Den rubriken andas viss ånger, viss insikt och ger vissa förhoppningar om framtiden. Tre statsråd på Socialdepartementet skriver debattinlägg i Aftonbladet den 8 februari. Budskapet är att vi har en ”fantastisk välfärd” men att det trots allt finns oro i det svenska folkdjupet och därmed behov av reformer. Artikeln erkänner att samhället delvis har svikit men å andra sidan tillhör sådana felsteg en tidigare regerings tillkortakommanden.

Eller?

De tre statsrådens artikel publiceras inför en färd med Stockholms tunnelbana. En markering av hur klyftorna finns kvar mellan folk och stadsdelar. En markering av välfärdspolitikens behov av upprustning. Och samtidigt. En tunnelbaneresa som möts av protester. Det är bland andra Unga Rörelsehindrade som vill markera mot statsråden att försämringarna i personlig assistans slår hårt mot många i dagens Sverige. De upplevelserna av försämrade levnadsvillkor får ingen uppmärksamhet i debattinlägget. Det är illa.

Så är det tyvärr också med funktionshinder- och rättighetsperspektiven i stort. Det är mycket anmärkningsvärt med tanke på att samma departement nu bereder förslag till en ny funktionshinderpolitik för Sverige. Ett viktigt underlag i det arbetet är en uppföljning av de gångna årens politik. Den beskriver på olika områden hur välfärd och trygghet behöver förbättras. Den pekar på den högre arbetslösheten och den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning. Den redovisar bristerna i skolan som ofta drabbar elever med funktionsnedsättning som inte får det stöd som krävs. Listan kan göras betydligt längre än så.

Det vore befriande med ett nytt debattinlägg som erkänner att politiken aldrig kan leda till ett hållbart samhälle om stora grupper av befolkningen saknas i problembeskrivningar, reformlistor och inte minst när man gör budgetförstärkningar. Hållbart blir det bara om vi garanterar lika rättigheter för alla i landet, när vi gör rätt från början och inte väntar med insatser tills ännu högre kostnader uppstår . Ska politiken blir hållbar på riktigt kräver det att , som Agenda 2030:s ledord lyder, ”Leaving no one behind ”. Det i sin tur gör det helt nödvändigt med ett tydligt funktionshinder- och rättighetsperspektiv integrerat i alla politikområden.

Visst har samhället svikit! Men hur ser den konkreta planen ut för bättring? För alla!