Läge att fråga när MR-institution kommer!

Onsdag. Det är eftermiddag och därmed närmar vi oss ännu en torsdag. Förra veckan var det ingen frågestund i riksdagen. Lika Unika-bloggens nya tradition med tips till riksdagsledamöterna uteblev därför. Men nu en ny vecka, en ny frågestund och det med närvaro av bland andra kulturminister Alice Bah Kuhnke. Det ger i alla fall en tydlig idé till fråga. Om Sveriges inrättande av en oberoende MR-institution.

Varför behövs en sådan? Ja, det finns många skäl, inte minst att Sverige faktiskt har åtagit sig att inrätta en sådan i och med att vi har ratificerat FN-konventionen CRPD om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är en viktig utgångspunkt. Men fler angelägna uppgifter för institutionen fanns nämnda i den kommentar som Lika Unikas ordförande Maria Johansson gav när regeringen skrev debattartikel om MR-arbetet:

– Vi ser gärna ett starkt fokus i MR-institutionens arbete när det gäller att främja arbetet med mänskliga rättigheter. Det våra medlemmar upplever i sin vardag är inte sällan stora brister på många samhällsområden där rättigheter idag åsidosätts i Sverige. Som FN i sin granskning har pekat på behöver MR-arbetet och förverkligandet av FN-konventioner stärkas i kommunerna. En ny institution kan bli en viktig motor i det arbetet.

Regeringen har alltså lovat en sådan. Men det räcker tyvärr inte att lova det på debattsidor. Texterna man presenterar där måste omsättas till verkstad, till konkreta propositioner och till pengar för att bedriva verksamheter.

När budgetpropositionen lades fram tidigare i höst så framkom glädjande nog att MR-institutionen omnämns. Däremot saknades konkreta pengar till inrättande. I stället skriver regeringen att man ska lyfta frågan i en kommande skrivelse om hela MR-arbetet i Sverige. Vad det betyder för starten av en viktig MR-institution är oklart och därför kan en bra fråga till statsrådet Alice Bah Kuhnke vara:

– När bedömer statsrådet att en högtidlig invigning av en oberoende MR-institution i Sverige kan hållas?

– Läs mer om MR-institution på Lika Unikas hemsida
– Lika Unikas ordförande Maria Johansson kommenterar MR-institution
– Regeringens debattartikel i DN om MR-institution 4/7 2015.
Riksdagsmotion av Désirée Pethrus, KD, om MR-institution.

Tips till riksdagen inför frågestund 1 oktober

rosenbad o riksdagenNy vecka och ny frågestund i riksdagen. Inför den, och som starten på en liten Lika Unika-bloggtradition, kommer här tips till ledamöterna på TRE bra frågor att ställa till statsråden. Vår förhoppning med det här återkommande blogginlägget är förstås att funktionshinderperspektiven får ett starkare fokus i politiken och att viktiga och aktuella politiska frågor diskuteras.

Vid riksdagens frågestund på torsdag den 1 oktober medverkar följande statsråd: Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP), Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), Inrikesminister Anders Ygeman (S), Folkhälso-, sjukvårds- och idrotts­minister Gabriel Wikström (S), Gymnasie- och kunskapslyfts­minister Aida Hadzialic (S)

Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde. Not: Även om det tyvärr saknas i hennes statsrådstitel så är Åsa Regnér också ansvarigt statsråd för funktionshinderpolitiken. En utmärkt vecka att starta med frågestundstips, alltså.

Lika Unika-bloggens förslag till frågor:

* Till statsrådet Åsa Regnér
Om Sveriges åtgärder med anledning av  FN:s granskningsrapport 2014…

I maj förra året kom FNs kommitté med sin granskning av hur Sverige lever upp till sina åtaganden enligt FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I rapporten finns rekommendationer och en rad angelägna områden belysta där det idag finns stora brister och behov av politiska initiativ. Det handlar om viktiga samhällsområden som tillgänglighet, skola och arbete men också om övergripande frågor som brister i hur FN-konventionen följs i exempelvis kommuner och landsting.

Det finns ett stort behov av att FN-rekommendationerna omsätts till politiska förslag och beslut. I ett svar i riksdagen av Maria Larsson om regeringens beredning av FN-rekommendationer den 18 juni 2014 till Lennart Axelsson, (S), gav förre statsrådet Maria Larsson beskedet att det skulle göras en ”noggrann prövning av rekommendationerna innan slutligt ställningstagande görs till kommitténs rekommendationer”.

Min fråga till statsrådet är: När avser regeringen presentera resultat och politiska förslag till riksdagen med anledning av FN:s kritik och rekommendationer från 2014?

* Till statsrådet Gabriel Wikström
Om funktionshinderperspektiv i arbetet med kommissionen för jämlik hälsa..

Regeringen har tillsatt en särskild kommission som ska arbeta fram åtgärder som leder till minskade ohälsoklyftor. Inom en generation ska hälsoklyftorna vara borta. I direktiven till arbetet pekar regeringen på att det främst handlar om socio-ekonomiska skillnader men också ett jämställdhetsperspektiv. Att personer med funktionsnedsättning tillhör de grupper som drabbats svårast av ohälsan är i direktiven närmast en parentes.

I ”Hur är läget” för 2015 skriver Myndigheten för delaktighet att ”endast 42 procent bland personer med funktionsnedsättning uppger att hälsan är god i jämförelse med övriga befolkningen, där andelen ligger på 82 procent”. Man visar också att ”det är tio gånger vanligare att personer med funktionsnedsättning upplever sin hälsa som dålig, 20 procent jämfört med 2 procent bland övriga”.

Min fråga till statsrådet är: Hur avser regeringen säkerställa att den omfattande ohälsan hos personer med funktionsnedsättning får ett starkt fokus i kommissionens arbete?

 *  Till statsrådet Åsa Romson
Om brister i Arbetsförmedlingens målformuleringar…

Den så kallade ”samarbetsregeringen” har i många sammanhang uttryckt höga mål om sysselsättningen. Den ska, enligt regeringsförklaringen 2014 pressas ner till den lägsta i EU år 2020. Det säger sig självt att om det målet ska uppnås så måste en ökning av sysselsättningen komma inte minst i grupper som idag har störst svårigheter att få jobb. Idag är var fjärde inskriven på Arbetsförmedlingen en arbetssökande som har en funktionsnedsättning.

Trots detta har regeringen inte i årets regleringsbrev till Arbetsförmedlingen 2015 tagit med gruppen personer med funktionsnedsättning i den formulering av målområden som finns på dess förstasida. Det är uppseendeväckande och är närapå en garanti för att målet inte uppnås.

Jag vill fråga statsrådet Åsa Romson: Vad avser regeringen vidta för åtgärder för att ett starkare fokus ska läggas inom arbetsmarknadspolitiken så att människors resurser och vilja att arbeta tas till vara, också för dem som har en funktionsnedsättning?

Bakgrund:
Varje torsdag klockan 14 samlas våra parlamentariker till frågestund i riksdagen. Där medverkar fem statsråd som svarar på frågor inom sina ansvarsområden. Ett statsråd har också till uppgift att varje frågestund svara på övergripande frågor. En gång i månaden ”omvandlas” frågestunden till en sådan med statsministern som svarande.

Länk till frågestundernas protokoll / webb-TV-sändningar på riksdagens hemsida.
Läs mer om FN-granskningen på Lika Unikas hemsida.
Intervju i Föräldrakraft med Gabriel Wikström om regeringens kommission för jämlik hälsa

Nya FN-mål – också svenska mål!

FNS mål

”By 2030, achieve full and productive employment and decent work for all women and men, including for young people and persons with disabilities, and equal pay for work of equal value”

Världssamfundet i FNs skepnad har i helgen antagit 17 universella mål och 169 delmål i en ny agenda för hållbar utveckling. På svenska heter dokumentet ”Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling.” Målen kommer att gälla de närmaste 15 åren och ska förverkligas i alla världens länder. De är universella, något som innebär att också Sverige ska arbeta för att nå upp till de uttalade ambitionerna som utvecklingsmålet är ett uttryck för.

När nu utvecklingsmålen har ersatt FNs tidigare millenniemål innebär det också ett betydelsefullt synliggörande av den omkring miljard människor (cirka 15 procent av världens befolkning) som lever med en funktionsnedsättning. De var helt bortglömda i tidigare dokument men finns nu omnämnda såväl i delmål som i många indikatorer som ska användas för att följa utvecklingen. De är viktigt för alla med en funktionsnedsättning men också för att åstadkomma den hållbara utveckling som är en förutsättning för oss alla.

Eller som FN:s experter, bland andra FNs rapportör som arbetar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning Catalina Devandas, har uttryckt det:

”The inclusion of persons with disabilities in the SDGs is fundamental if we are to achieve sustainable development that is genuinely rights-based.”

I en kommentar till sluttexterna säger MyRights ordförande (och tidigare Lika Unika-ordföranden) Tiina Nummi-Södergren:

”Millenniemålens resultatuppföljning visar att personer med funktionsnedsättning har exkluderats från de senaste årens positiva utveckling. Till exempel saknar 90 procent av barn med funktionsnedsättning fortfarande tillgång till utbildning. I den nya utvecklingsagendan har detta tagits på allvar, vilket bland annat har resulterat i att det nya utbildningsmålet betonar vikten av en inkluderande skola med hög kvalité.”

FN-mål nummer åtta lyfter fram rätten till arbete för alla och är tydligt med att det också omfattar personer med funktionsnedsättning. Den som råkade leva i tron att målen egentligen handlade om fattiga länder och deras utveckling borde här se att också Sverige omfattas. I vårt land är arbetslösheten hög bland personer med funktionsnedsättning som utgör ungefär en fjärdedel av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Trots att människor vill och kan arbeta förnekas många den rätten i Sverige år 2015. Men som FN-målen uttrycker det så ska allas vilja att bidra med sin arbetsinsats tas tillvara.

Därför är de nyligen beslutade målen något som Sverige och svenska beslutsfattare måste leva upp till. I arbetet med målen har ansvarigt statsråd varit biståndsminister Isabella Lövin men de gäller i hög grad också statsråd som Ylva Johansson i uppdraget som arbetsmarknadsminister. Här kan FN-målen kanske till och med leda till att regeringen i sitt Regleringsbrev till Arbetsförmedlingen skriver in rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på förstasidans angivna mål för förmedlingens verksamhet. Idag saknas det tyvärr.

Läs mer:
Dagens Nyheter om utvecklingsmålen.
MyRighs hemsida om utvecklingsmålen.
FN -nyheter: FN-experter om vikten av funktionshinderperspektiv

En #funkpol -rivstart på den politiska hösten? Nej!

Riksdagen bild
Så har årets Regeringsförklaring 2015 offentliggjorts av statsministern i samband med gårdagens högtidliga öppnande av riksdagsåret. Samma händelse förra året, det var efter valet och regeringsskiftet, framkallade positiva ”halvjubel” från funktionshinderrörelsen. Där fanns viktiga värderingsuttryck som att ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet”.

Där fanns skarpa löften om införande av flexjobb, om nationellt regelverk för hjälpmedel och om översyn och breddning av diskrimineringslagen. Dessa löften följdes i budgetförslaget upp av fler åtgärder som en informationssatsning om FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och av FNs kritik mot Sverige att förverkligandet av konventionens innehåll går alltför sakta. Den politiska initiativkraften, i alla fall på papper, kryddades i början av detta års sommar med löften om en oberoende institution för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige.

Gårdagens regeringsförklaring hade förvisso några konkreta saker. Inom arbetsmarknad där lönestöden nämndes som något att höja, om Samhall som viktigt att satsa vidare på och så ett förbättrat stöd till funktionshinderrörelsen. Men den framkallade knappast applåder som motsvarande dokument gjorde förra året. Och fortfarande återstår det att se vad budgeten innehåller när den presenteras nästa vecka.

Nu ska inte regeringsförklaringar i första hand bedömas genom att de jämförs med varandra. Det är den fastlagda politikens förmåga uttryckt i regeringsförklaringens text att ta sig an verkligheten och människors vardagsproblem som måste vara utgångspunkten. Är det tillräckligt? Driver det på? Ta politiken människors situation på allvar i tillräckligt hög utsträckning?

När Myndigheten för delaktighet skriver om Hur är läget 2015 anger man om tre punkter som var och en hade kunnat få sina politiska lösningar i regeringsförklaringen:

* Personer med funktionsnedsättning ( ”som medför nedsatt arbetsförmåga” ) står fortfarande för mer än en fjärdedel av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen.

* Skolorna brister fortsatt i att ge elever det särskilda stöd som de har rätt till och en stor del av lärarna har inte möjlighet att ge det stöd som behövs. Det är också vanligare att elever med funktionsnedsättning upplever att de har för mycket skolarbete, att det är svårt och att de känner sig stressade

* Den upplevda hälsan är mycket sämre bland personer med funktionsnedsättning och många fler med funktionsnedsättning har ekonomiska svårigheter jämfört med övriga befolkningen.

Det finns förstås fler områden där Löfvens regeringsförklaring kunde ha innehållit konkreta förslag. Men inte ens på de här tre punkterna är politiken tillräckligt skarp. Lönestöd och Samhall får och kan inte vara ”den enda vägen” till jobb för den som har en funktionsnedsättning. Det är nödvändigt ibland men politiken måste mycket mer än idag se till de barriärer av diskriminering, rädsla hos arbetsgivare för kostnader och lägre produktivitet, avsaknad av kompetens och oförmåga att se mångfald som en tillgång som utestänger människor från arbetsmarknaden.

Kort och gott: Rubriken till det här inlägget blev tyvärr en riktig beskrivning av starten på den politiska hösten. Någon #funkpol -rivstart kom inte med regeringsförklaringen i går. Verkligheten i Sverige år 2015 hade behövt det!

En alltför svag barometer om tillgänglighet

Humana2015Ett tillgängligt samhälle är avgörande för att alla ska kunna vara delaktiga. Ännu i Sverige år 2015 har vi mycket mer att göra innan det självklara målet blir verklighet. Ännu i Sverige år 2015 ställs människor utanför därför att det brister i tillgänglighet.

De allra viktigaste ”bevisen” för att samhällsbristerna består är förstås människors egna upplevelser av otillgänglighet i vardagen. Men också granskningar och olika uppföljningar av funktionshinderpolitiken visar samma brister. Idag kom företaget Humana med sin årliga tillgänglighetsbarometer. En övergripande analys i barometern är att det händer alldeles för lite i landets kommuner och att utvecklingen inte går framåt på många områden. Humana konstaterar också att det i många kommuner uteblir anpassningar som är ganska enkla att genomföra.

Av rapporten framgår bland annat att:
* Sex av tio kommuner saknar tillgänglighetsmål i sin översiktsplan.
* Nära var femte kommun har inte kartlagt lokalers tillgänglighet
* 40 procent av kommunerna har inte utvärderat sitt tillgänglighetsarbete
* Hälften av kommunerna har inga planer på att göra skolgårdar tillgängliga
* Var tredje kommun erbjuder inte tillgänglighetsanpassade sommarjobb till unga med funktionsnedsättning
* Sex av tio kommuner saknar strategi för att anställa personer med funktionsnedsättning
* Hälften av kommunerna ställer inga tillgänglighetskrav på kulturverksamhet
* Enbart hälften av kommunerna använder krav på tillgänglighet i bidragstilldelning.

Det här innebär att Sverige – kommuner, landsting och stat – inte har gjort tillräckligt för att leva upp till den FN-konvention som vi har ratificerat och som handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är som FN:s kommitté skriver i sina rekommendationer till Sverige:
Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens politik och kommunernas politik när det gäller att genomföra konventionen”.

Dagens Tillgänglighetsbarometer om bristande tillgänglighet har förhoppningsvis helt andra och ljusare resultat nästa år. Inte minst borde tillgänglighetsarbetet ta fart sedan diskrimineringslagen vid årsskiftet – trots sina brister – slår fast att otillgänglighet ÄR diskriminering. Men där är vi ännu inte. Därför blir sluttexten i detta inlägg ett citat från Lika Unikas ordförande Bengt Olsson som i en debattartikel i Dagens Samhälle slog fast: ”Det ibland nästan heligförklarade kommunala självstyret får inte leda till platt fall i arbetet med de åtaganden Sverige har gjort internationellt.”. Det handlar i det här fallet om allas rätt till delaktighet.

Oroväckande tyst om #funkpol – perspektiv på arbetslösheten

alöshetsbild
–  ”Andelen sysselsatta i befolkningen 16–64 år (sysselsättningsgraden) är 77 procent 2014. Bland personer med funktionsnedsättning är andelen lägre, 62 procent, och bland personer med nedsatt arbetsförmåga är sysselsättningsgraden 55 procent.

– Arbetslösheten i befolkningen 16–64 år är 8 procent 2014, jämfört med 10 procent bland personer med funktionsnedsättning. Bland personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är andelen arbetslösa närmare 13 procent.

Två fakta i ännu en dyster rapport om läget för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Citaten är hämtade ur Arbetsförmedlingens årliga lägesrapport till regeringen. Den kommer bara ett par veckor efter förmedlingens återrapporteringen om funktionshinderpolitiken där samma ”mörker” beskrivs.

När en så stor andel av dem som drabbats av arbetslöshetens gissel är personer med funktionsnedsättning så kan man tycka, tänka och till och med förvänta sig att  det perspektivet hörs i samhällsdebatten. Man borde kunna se och höra fler politiker i exempelvis den svenska riksdagen som tar upp detta stora samhällsproblem. Men tyvärr råder i stort sett tystnad. En illustration: Det var länge sedan någon av våra riksdagsledamöter tog upp arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning i en interpellation eller fråga i riksdagen.

De förslag som finns och som skulle kunna förbättra läget verkar ha svårt att komma fram till beslutsborden. Det handlar bland annat om förslagen i den så kallade Funkautredningen som bland annat föreslår höjda tak när det gäller lönebidrag.

I regeringsförklaringen deklarerade statsministern hösten 2014: ”Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020”. Visst är det en bra ambition. Den kommer inte att kunna förverkligas om det inte finns en politik som också handlar om hur utanförskapet ska kunna brytas för den som går utan jobb och har en funktionsnedsättning.

Politiska förslag brukar födas genom debatt, diskussion och analys av samhällsproblem. Just därför är tystnaden på det här området så oroväckande.

En skola som missar ett viktigt uppdrag

Att 37 procent av grundskolorna får kritik för sin hantering av särskilt stöd är en oroande hög siffra, en siffra som ligger still 2011 och framåt. Det betyder att förutsättningarna för de elever som har behov av särskilt stöd inte är tillräckliga. Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.

De strategiska myndigheternas återrapportering till regeringen om hur man arbetar med funktionshinderpolitiken finns nu samlade på Myndigheten för delaktighets webbplats. En av de rapporter som jag kastar mig över med särskilt stort intresse (och inte utan oroskänslor) är skolmyndigheternas samlade rapport. Hur går det för elever med funktionsnedsättning? Förbättras deras skolsituation? Börjar de äntligen få samma chanser som andra elever att skaffa sig den där livsavgörande kunskapsgrunden för livet?

Citatet ovan är inte oväntat men fortfarande oacceptabelt. Skolmyndigheterna konstaterar också detta år: ”Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.  Man skriver också om ett viktigt stöd och nödvändiga anpassningar som många gånger kommer för sent. Elevers behov av stöd utreds inte tillräckligt snabbt.

Det verkar också som stödet till de elever som så behöver får ett obegripligt avbrott mellan årskurser. När eleven lämnar sexan så händer något som gör att många elever inte får det stöd de har rätt till. När han/hon sen närmar sig slutet av sin grundskoleutbildning verkar skolan åter upptäcka behovet av stöd. Men är det inte för sent då?

Det finns mycket att uppmärksamma i årets rapport och inte minst en hel del för våra beslutsfattare att göra något åt. Ett förhållande jag särskilt noterade och som måste uppmärksammas mer handlar om elever som drabbas av kränkande behandling. I rapporten framgår att 61 procent av de brister som upptäcks vid Skolinspektionens granskningar av grundskolan ( 70 procent för gymnasiet) handlar om att man brister i att förebygga kränkningar.

En rad rapporter och undersökningar, som exempelvis Ungdomsstyrelsens Fokus 12, berättar att elever med funktionsnedsättning drabbas särskilt hårt av kränkningar och mobbning. Att en så stor andel av de brister som upptäcks vid inspektioner handlar om kränkningar borde innebära att det här finns väldigt mycket att göra om alla elever ska kunna gå till skolan med nyfikenhet och fokus på att lära sig, i stället för att tappa sin utbildningsbas därför att skolan inte är trygg.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast rätten till utbildning och till stöd så att elever med funktionsnedsättning kan få samma kunskapsbas inför arbets- och vuxenliv som andra unga. Det är ett dystert men sant konstaterande att det är något som den svenska skolan inte kan leva upp till idag.

Ohälsan som inte behövde finnas

ljus i mörker”…den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning skulle kunna förbättras genom samhälleliga insatser såsom att förbättra ekonomiska villkor genom till exempel att skapa bättre förutsättningar för ökat deltagande på arbetsmarknaden, främja tillgänglighet och stöd för fysisk aktivitet och socialt deltagande samt genom förebyggande arbete mot kränkande bemötande”.

 

 

Så formulerar sig Folkhälsomyndigheten i ett avsnitt i årets återrapportering till regeringen om arbetet med funktionshinderpolitiken. I stora delar är uppföljningens analyser och slutsatser kända sen länge och från många rapporter, utredningar och folkhälsokartläggningar. Hälsan är sämre hos personer med funktionsnedsättning. På flera områden finns också en helt orimlig skillnad mellan män och kvinnor där ojämställdheten också på det här området blir uppenbar.

Orsakerna är flera och handlar om ett större utanförskap i ett samhälle där högre arbetslöshet och bristande tillgänglighet leder till utestängning. I arbetslöshetens spår följer också sociala och ekonomiska problem som är större hos personer med funktionsnedsättning än generellt.

Citatet ovan ingår i ett avsnitt som handlar om ”åtgärdbar hälsa”. På ett sätt är detta nya avsnitt i rapporteringen om folkhälsoläget upprörande och mycket sorglig. Det handlar nämligen om ohälsa och utanförskap som vårt samhälle och våra beslutsfattare skulle kunna göra något åt men inte lägger tillräckligt med resurser på att möta. Folkhälsomyndigheten skriver:

”Analysen visar att den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning inte skulle behöva vara så dålig som den är . Det finns områden som skulle kunna belysas och mer insatser skulle kunna göras, till exempel att förbättra ekonomiska villkor genom att skapa bättre förutsättningar för ökat deltagande på arbetsmarknaden, främja tillgänglighet och stöd för fysisk aktivitet och socialt deltagande samt genom förebyggande arbete mot kränkande bemötande”

Regeringen tog dock ett viktigt initiativ i regeringsförklaringen när man aviserade en kommission för insatser mot ohälsan. Målet formulerades som ”att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation”.

Det här har vi från Lika Unikas sida stött och tyckt är bra och viktigt. Däremot har vi bland annat i regeringens funktionshindersdelegation tagit upp att det helt enkelt måste finnas med ett tydligt uppdrag till folkhälsokommissionen att ha ett starkt funktionshinderperspektiv i sitt arbete.

Årets rapport från Folkhälsomyndigheten till regeringen understryker hur viktigt det är. Som på många andra områden gäller sanningen att man aldrig kommer att lyckas med sina mål om man inte lägger fokus på de områden där problemen och utmaningarna är som svårast och störst. De gäller inte minst inom samhällsområdet ”Folkhälsa”.

Dyster rapport om jobben – igen!

alöshetsbildI dagarna ska 22 av statens myndigheter rapportera till regeringen om hur arbetet med att genomföra Sveriges strategi för funktionshinderspolitiken har bedrivits under 2014. En av dessa myndigheter är Arbetsförmedlingen som nu har sin rapport utlagd på hemsidan.

Det som ska följas upp handlar om de två inriktningsmål som Arbetsförmedlingen har formulerat för politiken:
* Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga ska öka.  
* Matchningen mellan arbetssökande personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och lediga arbeten ska vara effektiv.

Målen har brutits ner till fyra delmål: att öka andelen personer med funktionsnedsättning som går till arbete eller utbildning. Att öka andelen unga med funktionsnedsättning som får vara med om samma positiva livsförändring. De två övriga målen handlar om att korta tiderna för att få den kod som ger rätt till förmedlingens hjälp och om att i upphandlingar inom Arbetsförmedlingen ställa krav på tillgänglighet.

Resultatet i stort är verkligen ingenting som kan firas med jubel och fest: I rapporten konstateras tvärtom att ”personer med funktionsnedsättning….hade…en fortsatt besvärlig arbetsmarknadssituation 2014”. Fortfarande redovisar man att 28,1 procent av de inskrivna på förmedlingen har en funktionsnedsättning, en något högre andel än föregående år. Det finns, noterar man, en positiv utveckling generellt på arbetsmarknaden under 2014 med stigande sysselsättningsgrad. Det är, konstaterar man samtidigt, en positiv utveckling som främst underlättar för dem med kortare arbetslöshetsperioder.

Att något fler har gått från arbetslöshet till jobb/utbildning är förstås positivt men det finns ingenting i rapporten som pekar på några avgörande förändringar i positiv riktning och som bryter det många upplever: Arbetslöshet för den som har en funktionsnedsättning tenderar att bli kvar oavsett konjunkturer. Samtidigt skriver man att en försvårande faktor för att nå framgångar med politiken är att viktiga förslag som finns – exempelvis Funkautredningen – inte har realiserats ännu.

Arbetsförmedlingen når delmålet om att förkorta tiden för att få sin kod med 10 dagar per år men fortfarande tar det i genomsnitt 250 dagar innan detta ”kvitto” på rätten till speciellt stöd kommer. När det gäller förmedlingens egna avtal och upphandlingar skriver man att målet har nåtts, det vill säga alla sådana innehåller tillgänglighetskrav.

Återrapporteringen visar också andra oroande inslag i den svenska ”jobbpolitiken”. Det handlar om en liten nedgång i hur många som får arbetshjälpmedel. Det handlar också om den orimliga skillnad som finns i hur insatserna fördelas mellan män och kvinnor. Av rapportens siffror framgår att det är något så när jämställt när det gäller antalet män respektive kvinnor som går från Arbetsförmedlingen till ett arbete utan stöd. Ser man däremot till motsvarande förhållande när det gäller ”Arbete med stöd” är skillnaderna påfallande: 2014 var det 10.458 kvinnor jämför med 16.501 män som fick ta del av arbete med stöd. Motsvarande skevhet gäller också föregående år.

Det saknas alltså inte uppgifter för våra beslutsfattare om jobbpolitiken ska kunna utvecklas så att den på allvar möter den höga arbetslösheten som drabbar personer med funktionsnedsättning hårdare än andra. Riksdagen ska på torsdag debattera förslag som har väckts i motioner och en rad av dessa skulle verkligen kunna göra nytta och exempelvis handlar det om att höja taken i lönebidragen som bland annat föreslogs av Lika Unika och Handikappförbunden i en debattartikel nyligen. Kan man hoppas på något sådant när riksdagen beslutar om motionsbetänkandet på torsdag?

Skärp diskrimineringslagen!

Det är inte varje dag som frågor om delaktighet och icke-diskriminering av personer med funktionsnedsättning uppmärksammas i medierna. Men ett par viktiga nyhetsinslag har det blivit denna vecka som förtjänar uppmärksamhet.I tisdags berättade SVT Rapport om läget på arbetsmarknaden och prognoser inför framtiden. Fanny Davidsson intervjuas i inslaget om sina försök att få jobb. Det går kärvt trots att hon har en hög utbildning. Själv är hon övertygad om att hennes synskada gör att hon har svårt att få jobb.  Fanny blir på så sätt en av de många som Arbetsförmedlingen tror kan ha fortsatt  mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Om Lika Unikas förslag för att underlätta för personer med funktionsnedsättning att få arbete kan du läsa i många inlägg på denna blogg och inte minst i vårt Banbrytarprogram som finns på Lika Unikas hemsida.

Dagens nyhet med ”#funkpol”-perspektiv handlar om att regeringen vill skärpa diskrimineringslagen. Redan i regeringsförklaringen i höstas lovade man att göra något åt de mycket olyckliga undantagen som fanns med i riksdagsbeslutet och som bland annat undantar företag med färre än 10 anställda från lagens krav. Det är bra att regeringen nu går vidare med frågan. Men tyvärr: I nyhetsinslaget från Sveriges Radios Ekoredaktion blir frågan om bristande tillgänglighet och lagens syfte att öka delaktigheten för människor belyst på ett alltför begränsat sätt. Som ofta talar man om att ”trösklar ska bort och ramper ska upp”.

Läs mer i vår kommentar på facebook, som också finns inbäddad nedan i det här inlägget. Kortfattat är Lika Unikas budskap att tillgänglighet är avsevärt mer än fysisk tillgänglighet, ramper eller trösklar. Det handlar i grunden om att i hela samhället förverkliga delaktighet och icke-diskriminering och om rätten för personer med funktionsnedsättning att delta på likvärdiga villkor som andra. Ska det uppnås är en skarpare diskrimineringslag om bristande tillgänglighet ett värdefullt verktyg. Men våra beslutsfattare måste på alla samhällsområden bidra till allas rätt att delta och till ett tillgängligt samhälle.