Etikettarkiv: barnkonventionen

Ordförandebloggen – Tillbaka till skolan

Kanske såg du precis som jag filmen En man som heter Ove, som gick på SVT under julhelgen?

En scen som fortfarande berör mig starkt, trots att det nog var tredje gången jag såg filmen, är scenen där Ove mitt i natten åker till skolan där hans hustru sökt jobb. I mörkret snickrar han ihop en ramp, i vinkel och med med vilplan, för att hans älskade Sonja som blivit rullstolsanvändare efter en bussolycka under utlandssemestern ska kunna komma in och ut ur byggnaden. En berättarröst säger samtidigt: – ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade. De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”
Min bedömning är att ”den här tiden” i detta fall är sjuttiotalet.

Filmruta. Skolgård, trappa till huvudentrén, nedanför trappan sitter Sonja i rullstol, hon pratar med man som står. Speakerröst/textremsa ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade.”

Filmruta. Skolgård, entrétrappa. Ove måttar med armarna hur en ramp skulle gå, tre män står med armarna i kors och tittar på. Speakerröst/textremsa ”De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”

Filmruta. Mörk natt, regn, brädhögar och en framväxande ramp som Ove snickrar.

I dag börjar vårterminen efter jullovet 2017/2018 och landets skolor fylls åter av elever, lärare och annan skolpersonal. Det heter att vi har fritt skolval i Sverige. Men det stämmer inte i verkligheten. Alla barn och ungdomar kan inte fritt välja skola utifrån kriterier som var kompisar och syskon går, specialinriktning som man själv är intresserad av, goda resultat och hög kvalitet eller närhet till hemmet.

Därför skrev också Skolverket i rapporten ”Tillgängliga lärmiljöer” från 2016 att skolhuvudmän och skolor skiljer sig så mycket åt vad gäller hur man agerar för att åstadkomma en tillgänglig lärmiljö för elever med funktionsnedsättning att det i realiteten inte kan sägas vara fråga om ett lika fritt skolval för elever med funktionsnedsättning som för elever i allmänhet. Och, betonade Skolverket: ”Detta trots att skolförfattningarnas regleringar gäller alla huvudmän för grundskolor.”

Vi har fortfarande en stor andel skolor i Sverige som rent fysiskt utestänger med exempelvis exkluderande trappor och de ”som inte vill bygga ramper”.

Dagen för julafton publicerade Mitt i en artikel om Maja som går i sexan i Kungsängen. Än så länge fungerar det hjälpligt genom att hon kan komma in genom en sidoingång istället för genom den otillgängliga huvudentrén och genom att toalettbesök förläggs till lågstadiets byggnad på andra sidan skolgården. Efter sommarlovet, när Maja börjar högstadiet, kommer det dock bli problem om inte huvudentréns fyra trappsteg åtgärdas och den trasiga trapphissen upp till högstadiets våningsplan lagas.

I Specialpedagogiska skolmyndighetens enkätundersökning hösten 2013 instämde endast hälften av de drygt 600 tillfrågade rektorerna helt i påståendet att de erbjöd en tillgänglig förskola eller skola. Uppskattningen, att ungefär hälften av landets grund- och gymnasieskolor utestänger genom att inte ha ens grundläggande tillgänglighet återkommer och har så gjort i flera undersökningar, det verkar vara en nivå som kommit för att stanna om inte krafttag tas. Det är alltså inte endast ett problem som hör hemma i filmens 70-tal, eller i min egen skoltid under 70- och 80-talen, utan något som fortfarande är högaktuellt, nästan fyra decennier senare.

När vi pratar om tillgänglighet i skolan handlar det bland annat om den fysiska miljön, att kunna ta sig fram, att kunna orientera sig, att det är bra ljudmiljö, att man får tillgång till tillgängliga och användbara läromedel och hjälpmedel som behövs för att man ska kunna vara delaktig under sin skoldag, i så väl undervisning som mellan lektionerna.

I Majas fall tvistar kommunen och friskolan om vem som skall betala för att skapa den tillgänglighet, som enligt mig borde funnits där från början. Vi behöver en ändring av skollagen, det ska inte vara möjligt att starta och bedriva undervisning i otillgängliga lokaler.

Barnombudsmannen menade i sin rapport Respekt (2016) att då barn med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att välja skola som andra barn är det diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är respekten för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning en av de inledande allmänna principerna. Staterna ska vidare, enligt artikel 7 vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn och i artikel 24, om utbildning, fastslås att staterna ska säkerställa att skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov.

Även om barn med just nedsatt rörelseförmåga endast haft skolplikt sedan 1962 i Sverige borde vi utifrån såväl funktionshinderpolitiska mål, skollagen, konventioner och plan- och bygglagen ha kommit så mycket längre när det gäller tillgängligheten.

Tills vi nått dit att det är så självklart som det borde vara tycker jag att skolan i Kungsängen borde anmälas för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När det gäller skolor, alla undervisningsformer, och arbetsplatser finns ett särskilt stort ansvar enligt diskrimineringslagen. Detta är inskrivet som ett varaktighetsrekvisit. Det vill säga, när det finns en varaktig relation mellan den som blivit diskriminerad och den som diskriminerar har den som bedriver verksamheten högre skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller Maja kan jag inte tolka annat än att det är just så. Maja har gått på skolan sedan andra klass så man har dessutom haft många år på sig, inte enbart att bygga den varaktiga relation som lagen talar om, utan också att planera för hennes fortsatta skolgång genom de olika stadierna.

I somras yttrade vi oss från Lika Unika över de två remisserna från Skolkommissionen om Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).

Trots ett gediget arbete, trots statistik och politiskt satta mål som visar på skevheten så saknades ett funktionshinderperspektiv i kommissionens arbete och insikten om att tillgänglighet och användbarhet lägger grunden och förutsättningarna för skoltiden och för skolresultaten uteblev. På vår webb kan du läsa Lika Unikas skolplattform och våra yttranden över just Samling för skolan.

Själv var jag för några vintrar sedan tillbaka på min gamla landsortsskola där jag gick i mellanstadiet, för jubileumsfest. Förutom att träffa alla gamla klasskompisar och återuppliva minnen från skoltiden var det en fantastisk känsla att denna gång, 30 år senare, kunna gå in samma entré som de andra och använda hiss, istället för att som då det begav sig med hjälp av min elevassistent använda varurampen och gå genom skolköket. Den känslan borde varenda elev i Sverige som har en funktionsnedsättning ha rätt att få uppleva, under sin skoltid.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Sverige behöver göra mer – inte mindre – för mänskliga rättigheter

Kampephoton för mänskliga rättigheter? Gäller det också Sverige? Vårt eget så ”förträffliga” välfärdsland? En tanke som någon möjligen slås av är att de mänskliga rättigheterna är fast förankrade och utvecklade i vårt land. FN:s deklarationer skulle med den världsbilden bara handla om andra länder och deras befolkning. Inget kan vara mer fel. Det finns tydliga tecken på att vi behöver göra mer för mänskliga rättigheter i Sverige.

Man kan med rätta ta ett principiellt och övergripande avstamp i diskussionen. Det gjordes i slutet av förra året då Dagens Arena uppmärksammade tankesmedjan Freedom Right Project och menade att det där förs en diskussion om alltför långtgående och alltför många rättigheter. Dagens Arena fick ett snabbt svar av Paulina Neuding som förvisso bekräftade att ”I verksamheten ingår bland annat forskning kring inflation av rättighetsbegreppet”. Men Neuding pekade också på att det i svensk välfärdstradition har funnits en utbredd skepsis mot att definiera ”mänskliga rättigheter”. Det ”goda samhället” och den goda staten garanterade ju detta och att göra juridik av välfärdspolitik kändes främmande. Om detta mer principiella resonemang skriver Lars Lindberg ett inlägg på sin blogg. Det vore en sak om allt stannade där. Men på det mer konkreta planet förs debatten i vissa kanaler i en ton som oroar. Det handlar inte minst om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det finns en särskild FN-deklaration om det. Skälet är att FN:s medlemsstater har sett att personer med funktionsnedsättning i praktiken inte har samma möjligheter till ett gott liv som andra. På område efter område krävs insatser för att skapa bättre levnadsvillkor, skapa lika rättigheter för dem som för andra och slå tillbaka diskriminering och utanförskap. Utgångspunkten för Sverige och andra undertecknande stater är att man ”bekräftar åter att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är universella, odelbara och inbördes beroende av och relaterade till varandra samt bekräftar behovet av att garantera att personer med funktionsnedsättning får åtnjuta dem utan diskriminering”. FN-staterna menar att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en ”kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa”. Det ligger sedan till grund för att på punkt efter punkt slå fast rättigheterna på olika områden. Det handlar om rätt till jobb, om utbildning, om politiska rättigheter och mycket annat.

Tolv år efter handikappolitikens ”perspektivskifte” i propositionen ”Från patient till medborgare och fyra år efter FN-konventionens ratificering förs en debatt som rimligen går i helt motsatt riktning jämfört med andemeningen i denna. På tidningen Expressens ledarsida drivs tesen att krav på tillgänglighet i bostäder inte är så angeläget. Det borde, menar tidningen, räcka med sådana byggkrav på var tionde bostad. Samma tongångar om att vända tillbaka till förr hade krönikören Anna Dahlberg i ett inlägg som möttes av en skarp befogad replik. Debattören Gunnar Wetterberg hade tidigare haft en krönika i samma tidning. Personlig assistans håller på att för dyrt. De ”goda institutionerna” borde i stället vara ett alternativ, menar Wetterberg.

I samma text nämns också det krav på lagstiftning att brister i tillgänglighet är diskriminering som krävs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen och av en majoritet i riksdagen. Det kravet utgår från FN-konventionen och från människors praktiska erfarenheter av hur utestängning och diskriminering blir en vardaglig plåga i Sverige 2013. I Wetterbergs och i andras världsbild verkar det mer handla om att pressa kostnader och förhindra att budgetar överskrids. Budgetposter som inte förefaller anpassade till behov och rimliga krav på deltagande, tillgänglighet och inkludering. Men också ett gammalt budgettänkande som inte tar hänsyn till de mervärden för hela samhället som god tillgänglighet är och som till och med gör det lönsamt.

Men nej! Mänskliga rättigheter handlar inte, när det gäller funktionsnedsättning, bara eller ens mest om ”vård och omvårdnad” eller ens tillgänglighet. Det måste vara mycket bredare än så och täcka alla samhällets områden. Det handlar också om exempelvis jobben där var fjärde inskriven på arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning och där långtidsarbetslöshet, utanförskap och utestängning drabbar några grupper hårdare än andra. De mycket dystra jobbkurvorna hos personer med funktionsnedsättning borde attackeras med samma glöd och engagemang som arbetslösheten i stort förefaller väcka hos våra folkvalda. Om detta skriver Lika Unika till partiledarna inför nästa veckas partiledardebatt.

Sverige har under lång tid, på olika samhällsnivåer, haft ett ambitiöst arbete för att leva upp till FN:s barnkonvention. Det vore önskvärt om stat, kommun och landsting ”kastade sig över” konventionen som gäller personer med funktionsnedsättning med samma engagemang, glöd och bestämda vilja att förändra samhället till det bättre. Verkligheten i dagens Sverige år 2013 präglas sannerligen inte av någon inflation i mänskliga rättigheter utan tvärtom brister som bör rättas till om konventionens andemening ska förverkligas. Det har Sverige som stat åtagit sig att fixa!