Etikettarkiv: FN

FN-dagen 2016 värd att fira!

FNS målmaria fncrpd bild

Tre bilder som var och ett får ge en illustration om varför årets FN-dag, idag den 24 oktober, är viktig för Lika Unika. Bilderna visar FN:s utvecklingsmål i Agenda 2030, Lika Unikas ordförande Maria Johansson som talar i FN-högkvarteret i New York sommaren 2016 och så en bild som symboliserar CRPD, FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

”Lika Unika är en federation som vill öka respekten för mänskliga rättigheter i svensk politik, att alla ska få delta och bidra i samhället. Vår vision är att alla människor ska ses som de resurser de är.  Lika Unika verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, i olika sammanhang utifrån mänskliga rättigheter och ett funktionshinderperspektiv”. Det är tveklöst så att FN:s olika konventioner, beslut och engagemang som rör mänskliga rättigheter förbättrar  möjligheterna att stärka människors rättigheter. Det gäller, precis som utvecklingsmålen i Agenda 2030, lika mycket för Sverige som för andra länder.

Sverige har ställt sig bakom en rad FN-konventioner som ska säkra rättigheter exempelvis Barnkonventionen , FN:s kvinnokonvention och CRPD; FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Att man sluter upp bakom en internationell konvention ska förstås göras för att man vill stå upp för de värderingar och de rättigheter som konventionen ger uttryck för. Men att ratificera FN-konventioner får inte handla om internationell plakatpolitik utan måste vara tydliga åtaganden för att inte minst på hemmaplan göra praktiskt politik för att stärka rättigheter. Både på nationell och regional/lokal nivå…

Sverige har en historia av internationellt engagemang i MR-arbete. Sverige har nu plats i säkerhetsrådet. Det ställer också krav på att vi på hemmaplan agerar som goda exempel och föredömen. Annars försvagas rösten internationellt. En svensk underskrift av en FN-konvention handlar också om att ge sig själv en politisk att-göra-lista därför att politiken har ambitioner också här hemma. Därför måste Sverige ta allvarligare på de resultat som kommer ut från exempelvis FN:s granskningar av hur vi lever upp till FN-konventioner. FN:s kommitté som arbetar med CRPD gav våren 2014 konkreta rekommendationer till Sverige. Det är två och ett halvt år sedan och även om det i en del fall finns hänvisningar till FN:s rapport så saknas ändå system med tidsplanering och budgethänsyn av hur Sverige hanterar de brister i mänskliga rättigheter som påtalas av FN-kommittéer. Det gäller säkert fler konventioner…

Och så finns nu FN-mål och deklaration i Agenda 2030….
För funktionshinderrörelsen blev Agenda 2030 en stor framgång. Till skillnad från de tidigare millenniemålen har världssamfundets stater enats om en utvecklingsdagordning som i både i sin deklaration och i konkreta mål och delmål lyfter fram funktionshinderperspektivet, exempelvis när det gäller rätten till utbildning och arbete. Att det var en framgång har också fått den svenska regeringens stöd. I sitt tal inför FNs statspartskonferens i New York om konventionen rättigheter för personer med funktionsnedsättning sa statsrådet Åsa Regnér[1]:

“I truly welcome the clear references in the new agenda 2030 to gender equality and the empowerment of women and girls and the clear references to people with disabilities. This is a break through.

Man får hoppas att det här vägleder arbetet med FN:s mål i Agenda  2030 i Sverige, på alla nivåer. I agendans deklaration talar punkt 23 om att ge egenmakt till människor. De vars behov återspeglas i agendan inbegriper alla barn, ungdomar, personer med funktionsnedsättning…”.

Så kom ett tydligt funktionshinderperspektiv in. Så skrevs detta in också under målen för bland annat utbildning och arbete. Så, hoppas jag på FN-dagen, kommer detta ”genombrott” att avspeglas också i det svenska arbetet när den sittande delegationen lägger förslag, när kommuner och landsting planerar Agenda 2030-insatser, när kraften i civilsamhället visar sig i allt engagemang och när företag, myndigheter och enskilda bidrar till att Sverige lever upp till FN:s mål. FN-dagen är värd att fira!   

[1] http://www.regeringen.se/tal/2016/06/tal-av-asa-regner-vid-statspartsmote-om-funktionshinder-i-new-york/

 

Lika Unika-seminarium i Almedalen om konsten att förändra värderingar

almedalenVisst. Det händer att jag känner uppgivenhet. Men jag måste som många andra helt enkelt ta nya tag och fånga ny energi för att kunna orka kämpa vidare med det som är så oerhört viktigt för många: att få en ny inriktning på samhällsutvecklingen som ger förutsättningar för alla att delta och vara med på lika villkor. Alla ÄR Lika Unika och har självklara rättigheter som idag inte kommer alla till del.

För personer med funktionsnedsättning finns det till och med en särskild konvention antagen av FN och undertecknad av Sverige som ska säkra dessa rättigheter. Men ibland känns det som om utvecklingen går i fel riktning. Att lagtexter om att bristande tillgänglighet är diskriminerande dröjer är bara en av många områden. Byggregler ses över för att kanske försämra kraven på tillgänglighet. Arbetslösheten är fortfarande högre för människor med funktionsnedsättning än genomsnittligt. Utbildningssystemet är inte tillräckligt tillgängligt. Det får konsekvenser också för hälsa och människors hushållsekonomi.

Att förändringar går alltför långsamt beror nog på att vi inte tillräckligt har förstått perspektivet om mänskliga rättigheter. Att dessa också måste återvinnas och utvecklas i vårt land. Samhället ÄR inte ”färdigbyggt”. En positiv utveckling på olika samhällsområden kräver politiska beslut som leder i rätt riktning. Det finns tveklöst ett behov att förbättra hela den grund som politiken och andra beslutsfattare utgår från: Sina värderingar.

Som ett sätt att bidra till en värderingsinriktad diskussion i samhället ordnar Lika Unika ett seminarium under årets politikervecka i Almedalen, Visby. Rubriken är ”Konsten att förändra värderingar- hur gjorde de framgångsrika?”. Här får vi möjlighet att lära mer och lyssna till de som verkar ha lyckats, i alla fall delvis, med att få till stånd förändringar av värderingar, bland annat HBT-rörelsen. I panelen medverkar Ulrika Westerlund, Förbundsordförande, RFSL, Anna Kain Wyatt, Ordförande Unga Hörselskadade, Birger Östberg, konsult på Westander och Agnetha Vikenger, Ordförande, Lika Unika under ”ledning” av vår moderator Anna Bergholtz.

Det här känns som ett avstamp för något som kan bli riktigt viktigt. En banbrytare för konstruktiva beslut som förändrar människors vardag i positiv riktning. Välkommen på seminariet om du är på plats i Visby den första juli kl 14-15.

Läs mer om seminariet här:
Lika Unikas hemsida
– Facebook

Sverige behöver göra mer – inte mindre – för mänskliga rättigheter

Kampephoton för mänskliga rättigheter? Gäller det också Sverige? Vårt eget så ”förträffliga” välfärdsland? En tanke som någon möjligen slås av är att de mänskliga rättigheterna är fast förankrade och utvecklade i vårt land. FN:s deklarationer skulle med den världsbilden bara handla om andra länder och deras befolkning. Inget kan vara mer fel. Det finns tydliga tecken på att vi behöver göra mer för mänskliga rättigheter i Sverige.

Man kan med rätta ta ett principiellt och övergripande avstamp i diskussionen. Det gjordes i slutet av förra året då Dagens Arena uppmärksammade tankesmedjan Freedom Right Project och menade att det där förs en diskussion om alltför långtgående och alltför många rättigheter. Dagens Arena fick ett snabbt svar av Paulina Neuding som förvisso bekräftade att ”I verksamheten ingår bland annat forskning kring inflation av rättighetsbegreppet”. Men Neuding pekade också på att det i svensk välfärdstradition har funnits en utbredd skepsis mot att definiera ”mänskliga rättigheter”. Det ”goda samhället” och den goda staten garanterade ju detta och att göra juridik av välfärdspolitik kändes främmande. Om detta mer principiella resonemang skriver Lars Lindberg ett inlägg på sin blogg. Det vore en sak om allt stannade där. Men på det mer konkreta planet förs debatten i vissa kanaler i en ton som oroar. Det handlar inte minst om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det finns en särskild FN-deklaration om det. Skälet är att FN:s medlemsstater har sett att personer med funktionsnedsättning i praktiken inte har samma möjligheter till ett gott liv som andra. På område efter område krävs insatser för att skapa bättre levnadsvillkor, skapa lika rättigheter för dem som för andra och slå tillbaka diskriminering och utanförskap. Utgångspunkten för Sverige och andra undertecknande stater är att man ”bekräftar åter att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är universella, odelbara och inbördes beroende av och relaterade till varandra samt bekräftar behovet av att garantera att personer med funktionsnedsättning får åtnjuta dem utan diskriminering”. FN-staterna menar att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en ”kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa”. Det ligger sedan till grund för att på punkt efter punkt slå fast rättigheterna på olika områden. Det handlar om rätt till jobb, om utbildning, om politiska rättigheter och mycket annat.

Tolv år efter handikappolitikens ”perspektivskifte” i propositionen ”Från patient till medborgare och fyra år efter FN-konventionens ratificering förs en debatt som rimligen går i helt motsatt riktning jämfört med andemeningen i denna. På tidningen Expressens ledarsida drivs tesen att krav på tillgänglighet i bostäder inte är så angeläget. Det borde, menar tidningen, räcka med sådana byggkrav på var tionde bostad. Samma tongångar om att vända tillbaka till förr hade krönikören Anna Dahlberg i ett inlägg som möttes av en skarp befogad replik. Debattören Gunnar Wetterberg hade tidigare haft en krönika i samma tidning. Personlig assistans håller på att för dyrt. De ”goda institutionerna” borde i stället vara ett alternativ, menar Wetterberg.

I samma text nämns också det krav på lagstiftning att brister i tillgänglighet är diskriminering som krävs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen och av en majoritet i riksdagen. Det kravet utgår från FN-konventionen och från människors praktiska erfarenheter av hur utestängning och diskriminering blir en vardaglig plåga i Sverige 2013. I Wetterbergs och i andras världsbild verkar det mer handla om att pressa kostnader och förhindra att budgetar överskrids. Budgetposter som inte förefaller anpassade till behov och rimliga krav på deltagande, tillgänglighet och inkludering. Men också ett gammalt budgettänkande som inte tar hänsyn till de mervärden för hela samhället som god tillgänglighet är och som till och med gör det lönsamt.

Men nej! Mänskliga rättigheter handlar inte, när det gäller funktionsnedsättning, bara eller ens mest om ”vård och omvårdnad” eller ens tillgänglighet. Det måste vara mycket bredare än så och täcka alla samhällets områden. Det handlar också om exempelvis jobben där var fjärde inskriven på arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning och där långtidsarbetslöshet, utanförskap och utestängning drabbar några grupper hårdare än andra. De mycket dystra jobbkurvorna hos personer med funktionsnedsättning borde attackeras med samma glöd och engagemang som arbetslösheten i stort förefaller väcka hos våra folkvalda. Om detta skriver Lika Unika till partiledarna inför nästa veckas partiledardebatt.

Sverige har under lång tid, på olika samhällsnivåer, haft ett ambitiöst arbete för att leva upp till FN:s barnkonvention. Det vore önskvärt om stat, kommun och landsting ”kastade sig över” konventionen som gäller personer med funktionsnedsättning med samma engagemang, glöd och bestämda vilja att förändra samhället till det bättre. Verkligheten i dagens Sverige år 2013 präglas sannerligen inte av någon inflation i mänskliga rättigheter utan tvärtom brister som bör rättas till om konventionens andemening ska förverkligas. Det har Sverige som stat åtagit sig att fixa!