Etikettarkiv: handisam

En angelägen debatt i Sveriges riksdag

riksdagen

Fredagen den 13 december är inte bara Lucia utan också en dag då den svenska riksdagen ska debattera FNs granskning av Sveriges funktionshinderspolitik och hur vi i vårt land förverkligar innehållet i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Detta efter att en interpellation ställts i frågan av Lennart Axelsson (S) till statsrådet Maria Larsson. FN-kommittén i Geneve har, som bloggen skrivit om förut, ställt 46 frågor till regeringen om utvecklingen av politiken på olika områden.

Det är naturligtvis omöjligt att på förhand avgöra hur bred eller djup, hur lång eller kort debatten kommer att bli. Däremot finns i frågorna underlag till många viktiga diskussioner som förhoppningsvis engagerar ledamöterna. I interpellationstexten berör Lennart Axelsson den beskrivning av läget som presenteras i Handisams rapport ”Hur är läget 2013”. I texten står det:

”Först noterar man att ”inom alla de prioriterade politikområdena har grupper av personer med funktionsnedsättning sämre förutsättningar och lägre grad av delaktighet jämfört med övrig befolkning”. Sedan dras slutsatsen om hur politiken inte förefaller vara tillräckligt offensiv. ”Uppföljningen visar att utvecklingen mot de beslutade inriktningsmålen och delmålen går för långsamt”, skriver man. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att uppmärksamma såväl FN:s frågor till Sverige som regeringens kommande svar.”

De konkreta frågorna handlar om bland annat jobben, skolan och tillgängligheten:

1. Vilken kommer inriktningen vara i regeringens svar till FN på frågorna om den besvärande situationen på arbetsmarknaden för många personer med funktionsnedsättning?

2. Vilka signaler avser regeringen att sända till FN-kommittén med anledning av frågorna till Sverige på utbildningsområdet?

3. Vad svarar regeringen FN-kommittén när det gäller arbetet med att förbättra tillgängligheten och att undanröja hinder? Avser regeringen att i det svaret tydliggöra frågan om en skarpare diskrimineringslagstiftning där bristande tillgänglighet förs in som en diskrimineringsgrund?

4. Vilket blir den svenska regeringens svar till FN på frågan om inrättande av en fristående övervakningsmekanism/MR-institution i Sverige?

5. Vilket svar avser regeringen att ge FN på frågan om delaktighet för personer med funktionsnedsättning som för detta behöver individuellt stöd i form av personlig assistans?

Debatten hålls i det pass av interpellationssvar som startar klockan 09.00 på fredag. Lyssna!

Läs mer om Lika Unikas arbete med FNs granskning av Sverige

Dags att utveckla svensk syn på mänskliga rättigheter!

130530 torsdagsaktion XL

Torsdagsaktionen – handlar om mänskliga rättigheter

Det är planeringstider inför den Internationella Handikappdagen den 3 december. Jag hoppas att du håller koll på det seminarium som Diskrimineringsombudsmannen kommer att genomföra tillsammans med oss i funktionshindersrörelsen den dagen. (info kommer bland annat på vår hemsida, www.likaunika.org) För visst känns det oerhört viktigt att mer än vad vi kanske gör idag, ta upp rättviseperspektiv och mänskliga rättigheter. Även i Sverige!

Vi har länge haft en tradition i ”Välfärds-Sverige” där politiken och dess beslut har setts som tillräckligt för att alla ska få del av den samlade välfärdskakan, få sina rättigheter tillgodosedda. Till skillnad från en del andra länder såg vi inte fastslagna, mänskliga och överklagningsbara rättigheter som vägen till detta goda land för alla. Det har på många områden varit en klok väg men den har onekligen visat sina brister. Ja, vägen idag på funktionshinderspolitikens område går delvis bakåt. Det berättar många medlemmar i våra förbund. Det belyser också Handisam i sin årsrapport ”Hur är läget” och det är också något som nu granskas av FN som ställer skarpa frågor till Sverige.

Ett många gånger otillgängligt Sverige. Försämringar i stödet till många med en funktionsnedsättning som behöver assistans för att kunna leva sitt liv på lika villkor som andra. Många elever med funktionsnedsättning som får känna av ett sämre stöd i sin undervisning. Tal om återgång till institutioner och en fortsatt hög arbetslöshet hos många med en funktionsnedsättning. Dessa brister mitt i ett Sverige som har skrivit under FN:s konvention som ska säkra rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Vi har länge varit mycket duktiga i Sverige på att tala människors rättigheter, både politiska, sociala och ekonomiska. Men inte sällan har MR-perspektiv använts när vi talat om omvärlden. Rättigheterna har på något sätt setts som givna i Sverige. Där behöver vi mer vara mer självkritiska, ompröva vår egen förträfflighet och verkligen lyfta MR-perspektiv och FN-konventionen i den svenska debatten. Lika Unika tänker göra allt vi kan för att bidra till det.

Skarp kritik och mastodont underkännande!

regeringenDet är ett skarpt kritiskt och samtidigt ett mastodont underkännande av myndigheternas arbete med tillgänglighet som Handisams Generaldirektör Carl Älfvåg ger de svenska myndigheterna i dagens debattinlägg i Nya Wermlands Tidning. Kritiken förs fram efter den granskning som Handisam nyligen berättade om. Där redovisas att endast 12 av 289 myndigheter uppfyller Handisams kriterier för tillgänglighet. 54 myndigheter har sedan ifjol backat i det grundläggande tillgänglighetsarbetet och nästan hälften har inte tagit ett enda steg framåt, berättar myndigheten som själv tillhör de som får full poäng i granskningen.

Av de myndigheter som kan betecknas som föredömen på det här området finns också bland annat Boverket,  Diskrimineringsombudsmannen, Högskolan i Borås och Riksdagsförvaltningen. Men även om Handisam noterar att en majoritet av myndigheterna går framåt i arbetet är rapporten mycket oroväckande. När inte ens de myndigheter i staten som borde gå före gör sitt, hur ska då insikten komma till fler ansvariga och få dem att agera? Som framhålls i artikeln är tillgänglighet en bärande princip i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige ställt sig bakom. Samma vikt får frågan i regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken. ”Staten har ett stort ansvar att vara ett föredöme för andra”, påpekar Handisam.

Dessvärre är inte den här granskningen den enda som pekar på en utveckling bakåt. Nyligen kom Handisams lägesrapport för 2013 som drog slutsatsen att det knappast går att hitta någon utveckling framåt i funktionshinderpolitiken som helhet. I företaget Humanas tillgänglighetsbarometer för i år som kom nyligen visas på samma dystra läge. Den visade att en av tre kommuner inte har utvärderat arbetet med att förbättra tillgängligheten de senaste åren. Hälften av kommunerna avstår från att ställa krav på tillgänglighet när de ger anslag till kulturverksamhet. I pressmeddelandet skriver företaget: ”Undersökningen pekar på att arbetet med att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning har avstannat i kommunerna”.

I det läget vore det guld värt om det i diskrimineringslagen slogs fast att bristande tillgänglighet ÄR en diskrimineringsgrund. Det kravet ställs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen. Samma krav har de flesta av riksdagspartierna och riksdagen har till och med begärt ett lagförslag av regeringen. När ännu en torsdagsaktion genomförs denna vecka har vi väntat 972 dagar på regeringen, räknat från den dag när rapporten ”Bortom fagert tal” presenterades.

Som en trist illustration på senfärdigheten, dålig tillgänglighet och oviljan till initiativ för bättre tillgänglighet kommer jag inte åt regeringens hemsida för närvarande utan får felmeddelande. Det gör att jag inte kan länka till ”Bortom fagert tal” ,men det kan du som bloggläsare möjligen leva med.

Men det skarpa ”felmeddelande” till statens myndigheter som Handisam skriver om i dagens artikel kan inte förbises så enkelt. Bristande tillgänglighet utestänger men verkar tyvärr accepteras allt mer som en realitet, något vi måste leva med. Det är inte okey!

Därför måste värderingar förändras!

en stärkt röst dans almedalen 2013Bilden är från Almedalen 2013. På Donners plats dansar unga från ”En stärkt röst” för bättre tillgänglighet under parollen ”Jag är inte jobbig. Jag är viktig”.

Du minns kanske temat för Lika Unikas seminarium som vi hade i Almedalen i år? Rubriken var ”Konsten att förändra värderingar – hur gjorde de framgångsrika”. Det låter kanske som en stor och svår uppgift. Många gånger sitter värderingar och föreställningar djupt rotade i oss människor. Men det är helt nödvändigt om politiken ska kunna vridas i en annan riktning, en väg som verkligen förbättrar levnadsförhållanden för alla. En väg som gör att den som har en funktionsnedsättning i praktiken får samma villkor och möjligheter som andra. Gång på gång kommer ”bevis” på hur viktig den omställningen är. Gång på gång kommer bevis på att vi har mycket mer att göra för att nå målet om ett samhälle med lika förutsättningar för alla.

I nyhetsflödet ser jag att Kanal 5 nu ändrar namnet på sin TV-produktion ”De odejtbara”, efter en kraftig kritik mot det temat. Utgångspunkten var alltså från början, i Sverige år 2013, att den som har en funktionsnedsättning är ”Odejtbar”. Vilka värderingar har funnits i redaktionsrummet där kanalens program har skapats?

Men även om avarter av det slaget förtjänar skarp kritik är kanske den stora utmaningen ändå det som handlar om hur betydligt fler beslutsfattare tänker. En illustration av det fick jag när jag såg en lokal partihemsida för ett stort parti i en mindre ort i landet. Där fanns några rader om funktionshinder och några politiska förslag på det området. De hade placerats under rubriken ”En hjälpande hand”. Så ser det ofta ut i kommunalpolitiska program där, som jag brukar säga, funktionshinderpolitiken inte sällan är placerad under Socialnämndens avsnitt, och där någonstans mellan frågor om ”äldreboende” och ”missbruksvård”. Säkert vackra tankar om att ”ta omhand” men ack så tydligt det blir att det behövs ett verkligt paradigmskifte. Från ”patient till medborgare”, kanske?

När värderingarna biter sig kvar i gamla hjulspår blir den konkreta politiken fel eller alltför svag. Vi ser det i uppföljningarna av funktionshinderpolitiken. När myndigheten Handisam publicerar sin uppföljning av strategin för funktionshinderspolitiken 2011–2016 skriver man: ”Uppföljningen visar att det knappast går att se någon utveckling än så länge”.

Så länge gamla värderingar har fäste blir det som det blir. Funktionshinderfrågor blir en politisk icke-fråga, som det talades tyst om i Almedalen. Det leder till ett bristande politiskt tryck som bromsar utvecklingen. Till det, en bristande medial uppmärksamhet som gör att frågorna knappast ”finns” i det politiska Sverige. Och kanske en brist på konflikt. Ingen säger emot, i alla fall inte högt. Ingen argumenterar tydligt för nej till reformer men ojar sig samtidigt över budgetunderskott och som i fallet diskrimineringslagen också stoppar Torsdagsaktionens krav på en lagförstärkning där det slås fast att brister i tillgänglighet är diskriminerande.

Om perspektivet mänskliga rättigheter skulle styra fullt ut så hade vi inte accepterat att människor stängs ute på det sätt som görs idag. Ingen skulle komma på tanken att med hänvisning till ”det är för dyrt” dra in rösträtten för människor som bor i glest befolkade trakter i Sverige. Att rösta är rättighet och precis på samma sätt borde vi se på andra samhällsfrågor. Också för personer som lever med en funktionsnedsättning. Precis det som FN:s Konvention handlar om och som hela det politiska Sverige borde arbeta hårt för att förverkliga.

Läs mer:
Unga Hörselskadade om ”VI ska normaliseras”
DHR-bloggen, Maria Johansson om #funkpol i Almedalen

Alltför usel takt i funktionshinderspolitiken!

hur är läget 2013Det går för långsamt. Mer behöver göras av fler. Det behövs mer systematik i arbetet för ökad delaktighet och bättre tillgänglighet. Lagar som redan finns måste följas. Det är dags att sätta högre fart! Det är några slutsatser som Myndigheten Handisam drar i dagens lägesbeskrivning och uppföljning av funktionshinderspolitiken som presenteras på deras hemsida och i en debattartikel på SvD Brännpunkt där också ansvarigt statsråd Maria Larsson är undertecknare. Handisams egen sammanfattning av så kallade ”flaskhalsar” inom funktionshinderspolitiken beskrivs så här i korta punkter:

–  Arbetsgivare vågar fortfarande inte anställa personer med funktionsnedsättning.
–  Inom rättsväsendet känner många domare inte ens till FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning.
–  Hälften vet inte vilka stöd personer med funktionsnedsättning har rätt till under en rättegång.
–  Mer än två tredjedelar av de granskade skolorna fick under 2012 kritik när det gäller arbetet med särskilt stöd.
–  Kraven på att ta bort enkelt avhjälpta hinder i den fysiska miljön har funnits sedan 2003. Trots det återstår fortfarande många hinder att åtgärda.
–  Målen för när kollektivtrafiken ska vara tillgänglig flyttas hela tiden framåt. Nu anges att målen ska uppnås först år 2021, men i den takt som åtgärder sker blir inte heller det rimligt.
–  Ohälsa är tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning. Det har inte förändrats sedan första mätningen 2007.
–  Utvecklingen för att nå delmål och inriktningsmål i strategin för funktionshinderspolitiken går för långsamt. Om det fortsätter i samma takt som det gjort hittills kommer delmål och inriktningsmål inte vara uppnådda år 2016.

I debattinlägget i SvD beskrivs den trista följd som diskrimineringen, arbetslösheten och bristen på delaktighet leder till: Ett sämre hälsoläget och större isolering.

”På område efter område är levnadsförhållandena sämre för människor med funktionsnedsättning. I Handisams lägesrapport som presenteras i dag vittnar personer om den frustration de känner och hur de skulle vilja kunna leva som alla andra. Var fjärde person har svår ängslan, oro eller ångest.”

Lika Unika-bloggen kommer att återkomma till en del särskilt angelägna punkter i dagens rapport från Handisam. Det gäller bland annat utbildningen, jobben och tillgängligheten. Bland annat rapporterar Arbetsförmedlingen om hur läget faktiskt försämras för personer med funktionsnedsättning. Man klarar inte målet att öka andelen som går till jobb av de inskrivna.

Och fortfarande ser vi det absurda i att arbetet med att förbättra tillgängligheten går på tok för långsamt samtidigt som regeringen konsekvent förhalar den förstärkning av diskrimineringslagen som skulle kunna vara en viktig ”eld i baken”- lag på alla dem som har ansvaret för att Sverige på många områden fortfarande är otillgängligt och utestängande.

Läs mer:
–  Aftonbladets ledare om Torsdagsaktionen och kampen för ett tillgängligt Sverige
– Se inslaget i SvT:s Godmorgon Sverige om Handisams rapport

Trist, missat mål i svensk funktionshinderspolitik

hur är lägetSå har tiden kommit. De så kallade ”strategiska myndigheterna”, som har ansvaret för att genomföra den svenska strategin för funktionshinderspolitiken, ska redovisa hur man lyckats med sina mål under det år som gått. Den statliga myndigheten som håller ihop arbetet med regeringens strategi, Handisam, har nu fått in myndigheternas återrapportering. (finns samlade här) Tillsammans kommer de 22 uppföljningarna av mål och av arbetet hos våra myndigheter ge en god bild av hur det ser ut i Sverige och hur framgångsrikt genomförandet har varit så här långt. Det kommer att redovisas samlat till regeringen i mitten av maj.

Den svenska strategin berör viktiga myndigheter men framför allt handlar det om samhällsområden som konkret och handfast påverkar människors vardag. Ett område är arbetsmarknaden där Arbetsförmedlingen redovisar sitt resultat. Utgångspunkten redovisas i rapporten: ”Antalet personer med funktionsnedsättning som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen har ökat snabbare än de någonsin gjort i svensk arbetsmarknadshistoria”. I rapporten sägs att orsakerna är flera, som att många förlorat jobbet efter rationaliseringar, att människor har ”förts” från sjukförsäkringen till förmedlingen och att förmedlingen själv har blivit ”än mer grundlig” att kartlägga arbetssökande.

Arbetsförmedlingen likställer sina insatser för personer med funktionsnedsättning med begreppet ”nedsatt arbetsförmåga”. För att kunna ge stöd och hjälp krävs en särskild kod. I genomsnitt tog det 270 dagar för en arbetssökande att 2012 få en sådan ”klassning” av sin funktionsnedsättning. Förmedlingen har som delmål att minska tiden med 10 dagar per år 2011-2016. Resultatet som nu redovisas är dock dystert: man missar delmålet och i stället har den genomsnittliga tiden ökat med två dagar. Positivt är att tiden minskar för unga men å andra sidan blir det längre väntan för personer med utländsk bakgrund. En förklaring till försämringen sägs bland annat vara att man ibland får vänta på att vården ska få fram underlag för bedömningar.

Förmedlingen har som ett ytterligare delmål att andelen med en funktionsnedsättning (”som medför nedsatt arbetsförmåga”) som får jobb eller utbildning ska öka årligen. Utfallet av det målet mäts från ett ”nollvärde” med i snitt 5,4 procent per månad, en siffra som i årets redovisning uppvisar ett minus på 0,2 procent. Färre har således mätt som andel kommit i jobb. Däremot är antalet som gått till jobb eller utbildning positivt ökande men så är ju inte målet utformat.

Jag kommer att återkomma flera gånger med tankar och reflektioner om myndigheternas rapporter. Inte minst om jobbpolitiken som är så central för människors liv och där Lika Unika har ett särskilt starkt engagemang, inte minst genom vårt Banbrytarprogram. Det är inte heller myndigheterna som har det yttersta ansvaret. Det ligger på politiken. Därifrån kommer nu utspelen, med satsningar i regeringens vårproposition som mötte ett av S-kongressens beslut om sysselsättningsmål.

En sak är glasklar: Tar man inte på allvar att en så stor andel av de arbetslösa är personer med en funktionsnedsättning som kräver mer insatser än idag, så kommer jobbpolitiken som helhet inte lyckas. Det är hög tid för alla politiska partier att inse det. 

Ett tillgängligt kungligt hov? Hur är läget?

slottetHur står det till med tillgängligheten till våra myndigheter för personer med funktionsnedsättning? Sköter man sig? Om inte, vilka är ”syndarna”? Tillgänglighet handlar i grunden om mänskliga rättigheter och om allas möjligheter att delta i samhället. Det omvända, brister i tillgängligheten, utestänger människor. Otillgängliga samhällsinstitutioner och myndigheter borde därför inte förekomma. Det gör det. I dagarna sänder myndigheten Handisam en enkät till svenska myndigheter för att ta reda på hur det går med arbetet att förbättra tillgängligheten.

Den öppna jämförelsen mellan myndigheterna från förra året, 2012, är intressant på många sätt. I enkäten får våra myndigheter berätta hur det ser ut med några grundläggande tillgänglighetsfrågor som om man har handlingsplan, har inventerat lokalerna, åtgärdat publika utrymmen och personalutrymmen. Frågorna omfattar också områden som information och kommunikation: Hur ser det ut med webbsidor, med taltjänst eller med inspelningar på teckenspråk? Enkäten frågar också hur det ser ut på huvudkontoret: framkomligt med rullstol, allergiframkallande växter, parkeringsmöjligheter eller röstfunktion i hissen?

2012 toppade några myndigheter sammanställningen som ett slags föredöme: Diskrimineringsombudsmannen, Handisam själva och Post- och Telestyrelsen tillhörde dessa. DO har positiva svar på det mesta men brister när det gäller entré-nära P-plats och om exempelvis växter som inte framkallar allergier. På topplats finns också riksdagen och Regeringskansliet.

Av 301 myndigheter svarade 275 på enkäten förra året. De myndigheter som inte har svarat finns med i listan och har markerats med streck. Till ”syndarna” som inte besvarat Handisams enkät fanns bland andra Brottsförebyggande rådet, Försvarsmakten, Operahögskolan, Sameskolstyrelsen, några länsstyrelser och ett antal tingsrätter. Till dessa hör också ”Kungens” myndighet” Hovstaterna som enligt sammanställningen inte har redovisat något år under de tre som sammanställningen omfattar.

Hur arbetet går med att förbättra tillgängligheten hos statschefens myndighet är således inte möjligt i den här angelägna redovisningen. En förhoppning är väl att den nya förfrågan som nu har gått ut kommer att besvaras av alla myndigheter, inklusive Hovstaterna. Vi behöver verkligen jobba vidare med att göra tillgängligheten bättre i hela samhället.

Sverige behöver storsatsa på utbildning om FN-konventionen!

konv mrFN:s konvention rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN 2006 och skrevs under av Sverige 2008. Därmed är det en konvention som förpliktigar. Sveriges åtagande som undertecknande nation är enligt konventionstexten klockrent tydligt:

”Med avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete, för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet”.

Det förtjänar att upprepas: ”Till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser”. Det ska göras utifrån ett antal allmänna principer: ”Respekt för människors inneboende värde och självbestämmande. Icke-diskriminering och ett fullständigt och faktiskt deltagande i samhälle. Respekt för olikheter och accepterande av att personer med funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. Lika möjligheter. Tillgänglighet. Jämställdhet mellan män och kvinnor. Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning”. Det är konventionens utgångspunkter.

Grundprinciperna ska vägleda reformer och samhällsförändringar som förbättrar villkoren för människor. Konventionen går igenom områden som handlar både om politiska och mänskliga rättigheter och det som rör ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Visst händer det saker på en del områden, inte minst därför att Sverige har en nationell strategi för funktionshinderpolitiken. Den kommer löpande att följas upp, bland annat nu under våren. Redan förra årets rapport visade att mycket återstår att göra, bland annat inom jobbpolitiken och när det gäller tillgänglighet.

I kommunuppföljningen redovisade Handisam att bara hälften av landets kommuner har mål för arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionsnedsättning. Det finns stora skillnader i tillgänglighet i landet. Bara 14 procent har inventerat både kommunala och friskolor utifrån fysisk tillgänglighet. Knappt 11 procent har inventerat sitt bostadsbestånd. Fler brister än så redovisas i uppföljningen.

I ett inlägg tidigare i år skrev Lika Unika-bloggen att det behövs mer, inte mindre, av mänskliga rättigheter i Sverige. Uppföljningarna visar att mycket släpar efter, trots politiska ambitioner och löften. Ibland drar kallare opinionsvindar in över landet som talar om personer med funktionsnedsättning som en ”kostnad”, ”budgetbelastning” eller argumenterar för återskapad institutionsvård. Ibland verkar det till och med ligga en hämsko på samhällsdebatten där mänskliga rättighetsperspektiv inte tillåts höras. Det borde leda till en offensiv från politiken och engagerade tjänstemän i stat och kommun.

Sverige borde få uppleva en storsatsning på kunskapsförmedling av innehållet i FN:s konvention rättigheter för personer med funktionssättning. Den borde bland annat rikta sig till lokala och regionala beslutsfattare i kommun och landsting. Kunskap är makt och kraft att förändra. Den beslutsfattare som förstår värderingarna som konventionen bygger på, förstår sitt eget ansvar och som agerar utifrån det, kan verkligen göra skillnad.

Lika Unikas budskap till regeringen i Rosenbad

Agnetha Mbuyamba Lika Unikas ordförandeIdag genomförde myndigheten Handisam en resultatkonferens om funktionshinderspolitiken. Alla regeringens myndigheter deltog tillsammans med en rad företrädare för funktionshindersrörelsen. Från Lika Unika medverkade vår ordförande Agnetha Mbuyamba som talare under ett pass med rubriken ”Funktionshindersrörelsens syn på regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderspolitiken”.   (Läs talet nedan eller direkt på vårt konto på Slideshare), Agnetha Mbuyamba menade att mycket har gjorts men att det idag finns andra, mer negativa tecken:

”Visst har det hänt en del, men ibland får jag en isande känsla av att pendeln har börjat svänga tillbaka. Kostnader tas upp i debatten så ofta, så utförligt och så högljutt. Det talas om återskapade institutioner för att vi inte har råd med LSS. Det talas om sämre tillgänglighetskrav vid byggande. Det talas om alltför stora samhällskostnader att slå fast att brister i tillgänglighet är grund för diskriminering.  Tänk om vi med samma engagemang kunde beskriva människors rättigheter och behov”,

En del konkreta punkter fanns med i budskapet som utgick från FN:s konvention rättigheter för personer med funktionsnedsättning och de värderingar som var grunden för bildandet av Lika Unika. Agnetha Mbuyamba tog upp jobben och förslag om att personer med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter som andra att komma in på arbetsmarknaden. Där fanns en nyhet från regeringen ”dagen till ära”, som påminner om förslagen om tranieeprogram i Lika Unikas ”Banbrytarprogram”: En satsning på praktikprogram inom statliga myndigheter.

Andra avsnitt i talet handlade om att satsa på utbildning av myndigheter och inte minst av politiker om FN-konventionen. Där fanns en uppmaning till regeringen att markera betydelsen av funktionshinderspolitiken genom att placera ansvar och samordning i statsrådsberedningen. Och självklart tog Agnetha också upp frågan om att Sverige i diskrimineringslagen ska slå fast att brister i tillgängligheten är diskriminering.

”Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en självklarhet för den som erkänner alla människors lika värde. Tillgänglighet lönar sig, dessutom för alla”, påminde Agnetha Mbuyamba.

Hon utvecklade också Lika Unikas syn på samråd och samverkan men hade också förväntningar på politiken:
–  En ärlig vilja att lyssna och ta till sig
–  En genuin avsikt att de kunskaper som vi tillför också får påverka politiken och besluten
–  En respekt för varje organisations prioriteringar och engagemangsområden.
–  En bestämd vilja att se resultat.

”Eviga dialoger som inte leder till verkliga förändringar är inte optimalt Det är inte okey”, som Agnetha Mbuyamba formulerade det.

Ett brev till riksdagen om jobben

Ett brev betyder så mycket”. Så hette det i den gamla Postreklamen. Förhoppningsvis gäller den tesen också idag då Lika Unikas ordförande Agnetha Mbuyamba skriver ett brev direkt till partiledarna i riksdagen. På onsdag nästa vecka väntar partiledardebatt. Sannolikt kommer jobben och den höga arbetslösheten att prägla debatten.

Med brevet vill Lika Unika lyfta fram arbetslösheten och utanförskapet hos medlemsgrupperna som ett central debattämne i politiken. Personer med en funktionsnedsättning har högre arbetslöshet än genomsnittligt i befolkningen. Många tvingas gå långtidsarbetslösa. Var fjärde inskriven på arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning och därutöver finns ett mörkertal. Många ger helt enkelt upp arbetssökandet när man får ”nej tack” på sina jobbansökningar. Redan valet 2006 talades det om ”arbetslinjen” och om att ”bryta utanförskapet”. När det gäller de arbetssökande som har en funktionsnedsättning går utvecklingen i stället i fel riktning.

Lika Unika pekar i brevet till partiledarna på att man inte kan hävda att det finns en hel och fungerande jobbpolitik så länge inte mer görs för att möta det svåra läget. Agnetha Mbuyamba skriver:

Det finns ingen hel och fullt utvecklad politik som kan kallas arbetslinje om inte det perspektivet finns med. Varje påstående om att utanförskapet har brutits måste ses som falsk varudeklaration och oavslutad arbetsuppgift så länge så stora grupper går arbetslösa som är fallet.

Förhoppningen är att brevet ger en ”kick” till partiledarna att ta upp frågan. Men gärna, skriver Agnetha Mbuyamba, också lyfta fram Lika Unikas Banbrytarprogram med konkreta förslag för att få fler i arbete.

Det finns en del signaler i samhällsdebatten som ger hopp inför framtiden. I slutet av förra året skrev Ingela Gardner Sundström från Sveriges Kommuner och Landsting ett debattinlägg där det andades högre ambitioner från den offentliga sektorns sida att anställa personer med funktionsnedsättning. Uppföljningar visar dock att kommunerna har höga ambitioner men är betydligt sämre när det handlar om att genomföra det i praktiken. Handisams uppföljning visar samma brister i statens myndigheter. Eftersom erfarenheterna är att arbetsgivare som har tagit ett första steg och anställt personer med funktionsnedsättning blir mer positiva att göra det igen, skulle en sådan utveckling kunna leda framåt.

Lika Unika-bloggen återkommer efter debatten nästa vecka och rapporterar om partiledarnas eventuella reaktioner på dagens brev.