Etikettarkiv: kommuner

Mänskliga rättigheter och ovärdiga påhopp på en frihetsreform

I Lika Unika talar vi ofta om behovet av att förändra värderingar när det gäller synen på personer med funktionsnedsättning. Det behövs ett verkligt ”paradigmskifte” där ett Mänskliga Rättighets-perspektiv ersätter det patient- och vård/omsorgsfokus som nu råder. I helgen fick vi ännu ett kallt och upprörande exempel på behovet av förändrade värderingar.

När svenska kommuner prövar människors rätt till assistans är det uppenbart att behovet av hjälp hos den enskilde inte alltid kommer först. Ekonomi, budgethållning och uppdraget att pressa ned antalet assistanstimmar för behövande kommuninvånare verkar vara första uppdraget. Svenska kommuner, berättar Kalla Fakta, anlitar därför dyra konsulter vars främsta uppdrag är att tipsa sina anställda handläggare om vägar för att dra in på människors assistans. Inslaget i Kalla Fakta har självklart upprört många. Den som inte själv har drabbats eller har någon i närheten som fått känna av verkligheten kanske minns Emmy Skarps öppna brev i Aftonbladet nyligen. Rubriken ”Klockar ni era egna toabesök

Ett rikt välfärdsland som vårt måste kunna ge stöd och assistans till den som behöver det för att få livet att gå ihop. Det ÄR inte en bara en ”social insats” utan en frihetsreform som gör friheten möjlig för många och omvänt inskränker friheten om hjälpen minskar. Det ÄR ovärdigt redan med de många absurda ”tidsstudier” som människor tvingas gå igenom för att få sin assistans. Det ÄR som skådespelaren Jonas Fransson säger i sin avslutning i TV4 Nyhetsmorgon: ”Rättigheterna måste väga tyngre än det kommunala självstyret”.

I debattens efter programmet berättar många om den samhällsnytta det ligger i att öka människors möjligheter till ett bra liv genom assistans efter behov. Det är bra och det är riktigt. Det GÅR tveklöst att kalkylera och sifferexercera om nytta och samhällsplus. Men egentligen borde det räcka med ett enkelt faktum att människor har rätt till ett självständigt och fritt liv och med insikten att assistansen för många är det som avgör graden av frihet. Så långt borde välfärdssamhället Sverige ha kommit år 2013. Tyvärr verkar vi ha ha lång väg kvar till det samhällsklimatet.

Mer att läsa om reportaget: SRF:s ordförande Håkan Thomsson kommenterar på SRFs hemsida. – RBUs förbundsjurist Henrik Petrén kommenterar frågan i Föräldrakraft Kalla Faktas inslag om konsulternas råd till kommunerna DHR-bloggen, Rasmus Isaksson, om LSS och Kalla Fakta-inslaget. Nyhetsmorgon med Jonas Franksson Nyheterna med förre socialminster Bengt Westerberg

Skarp kritik och mastodont underkännande!

regeringenDet är ett skarpt kritiskt och samtidigt ett mastodont underkännande av myndigheternas arbete med tillgänglighet som Handisams Generaldirektör Carl Älfvåg ger de svenska myndigheterna i dagens debattinlägg i Nya Wermlands Tidning. Kritiken förs fram efter den granskning som Handisam nyligen berättade om. Där redovisas att endast 12 av 289 myndigheter uppfyller Handisams kriterier för tillgänglighet. 54 myndigheter har sedan ifjol backat i det grundläggande tillgänglighetsarbetet och nästan hälften har inte tagit ett enda steg framåt, berättar myndigheten som själv tillhör de som får full poäng i granskningen.

Av de myndigheter som kan betecknas som föredömen på det här området finns också bland annat Boverket,  Diskrimineringsombudsmannen, Högskolan i Borås och Riksdagsförvaltningen. Men även om Handisam noterar att en majoritet av myndigheterna går framåt i arbetet är rapporten mycket oroväckande. När inte ens de myndigheter i staten som borde gå före gör sitt, hur ska då insikten komma till fler ansvariga och få dem att agera? Som framhålls i artikeln är tillgänglighet en bärande princip i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige ställt sig bakom. Samma vikt får frågan i regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken. ”Staten har ett stort ansvar att vara ett föredöme för andra”, påpekar Handisam.

Dessvärre är inte den här granskningen den enda som pekar på en utveckling bakåt. Nyligen kom Handisams lägesrapport för 2013 som drog slutsatsen att det knappast går att hitta någon utveckling framåt i funktionshinderpolitiken som helhet. I företaget Humanas tillgänglighetsbarometer för i år som kom nyligen visas på samma dystra läge. Den visade att en av tre kommuner inte har utvärderat arbetet med att förbättra tillgängligheten de senaste åren. Hälften av kommunerna avstår från att ställa krav på tillgänglighet när de ger anslag till kulturverksamhet. I pressmeddelandet skriver företaget: ”Undersökningen pekar på att arbetet med att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning har avstannat i kommunerna”.

I det läget vore det guld värt om det i diskrimineringslagen slogs fast att bristande tillgänglighet ÄR en diskrimineringsgrund. Det kravet ställs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen. Samma krav har de flesta av riksdagspartierna och riksdagen har till och med begärt ett lagförslag av regeringen. När ännu en torsdagsaktion genomförs denna vecka har vi väntat 972 dagar på regeringen, räknat från den dag när rapporten ”Bortom fagert tal” presenterades.

Som en trist illustration på senfärdigheten, dålig tillgänglighet och oviljan till initiativ för bättre tillgänglighet kommer jag inte åt regeringens hemsida för närvarande utan får felmeddelande. Det gör att jag inte kan länka till ”Bortom fagert tal” ,men det kan du som bloggläsare möjligen leva med.

Men det skarpa ”felmeddelande” till statens myndigheter som Handisam skriver om i dagens artikel kan inte förbises så enkelt. Bristande tillgänglighet utestänger men verkar tyvärr accepteras allt mer som en realitet, något vi måste leva med. Det är inte okey!

Därför måste värderingar förändras!

en stärkt röst dans almedalen 2013Bilden är från Almedalen 2013. På Donners plats dansar unga från ”En stärkt röst” för bättre tillgänglighet under parollen ”Jag är inte jobbig. Jag är viktig”.

Du minns kanske temat för Lika Unikas seminarium som vi hade i Almedalen i år? Rubriken var ”Konsten att förändra värderingar – hur gjorde de framgångsrika”. Det låter kanske som en stor och svår uppgift. Många gånger sitter värderingar och föreställningar djupt rotade i oss människor. Men det är helt nödvändigt om politiken ska kunna vridas i en annan riktning, en väg som verkligen förbättrar levnadsförhållanden för alla. En väg som gör att den som har en funktionsnedsättning i praktiken får samma villkor och möjligheter som andra. Gång på gång kommer ”bevis” på hur viktig den omställningen är. Gång på gång kommer bevis på att vi har mycket mer att göra för att nå målet om ett samhälle med lika förutsättningar för alla.

I nyhetsflödet ser jag att Kanal 5 nu ändrar namnet på sin TV-produktion ”De odejtbara”, efter en kraftig kritik mot det temat. Utgångspunkten var alltså från början, i Sverige år 2013, att den som har en funktionsnedsättning är ”Odejtbar”. Vilka värderingar har funnits i redaktionsrummet där kanalens program har skapats?

Men även om avarter av det slaget förtjänar skarp kritik är kanske den stora utmaningen ändå det som handlar om hur betydligt fler beslutsfattare tänker. En illustration av det fick jag när jag såg en lokal partihemsida för ett stort parti i en mindre ort i landet. Där fanns några rader om funktionshinder och några politiska förslag på det området. De hade placerats under rubriken ”En hjälpande hand”. Så ser det ofta ut i kommunalpolitiska program där, som jag brukar säga, funktionshinderpolitiken inte sällan är placerad under Socialnämndens avsnitt, och där någonstans mellan frågor om ”äldreboende” och ”missbruksvård”. Säkert vackra tankar om att ”ta omhand” men ack så tydligt det blir att det behövs ett verkligt paradigmskifte. Från ”patient till medborgare”, kanske?

När värderingarna biter sig kvar i gamla hjulspår blir den konkreta politiken fel eller alltför svag. Vi ser det i uppföljningarna av funktionshinderpolitiken. När myndigheten Handisam publicerar sin uppföljning av strategin för funktionshinderspolitiken 2011–2016 skriver man: ”Uppföljningen visar att det knappast går att se någon utveckling än så länge”.

Så länge gamla värderingar har fäste blir det som det blir. Funktionshinderfrågor blir en politisk icke-fråga, som det talades tyst om i Almedalen. Det leder till ett bristande politiskt tryck som bromsar utvecklingen. Till det, en bristande medial uppmärksamhet som gör att frågorna knappast ”finns” i det politiska Sverige. Och kanske en brist på konflikt. Ingen säger emot, i alla fall inte högt. Ingen argumenterar tydligt för nej till reformer men ojar sig samtidigt över budgetunderskott och som i fallet diskrimineringslagen också stoppar Torsdagsaktionens krav på en lagförstärkning där det slås fast att brister i tillgänglighet är diskriminerande.

Om perspektivet mänskliga rättigheter skulle styra fullt ut så hade vi inte accepterat att människor stängs ute på det sätt som görs idag. Ingen skulle komma på tanken att med hänvisning till ”det är för dyrt” dra in rösträtten för människor som bor i glest befolkade trakter i Sverige. Att rösta är rättighet och precis på samma sätt borde vi se på andra samhällsfrågor. Också för personer som lever med en funktionsnedsättning. Precis det som FN:s Konvention handlar om och som hela det politiska Sverige borde arbeta hårt för att förverkliga.

Läs mer:
Unga Hörselskadade om ”VI ska normaliseras”
DHR-bloggen, Maria Johansson om #funkpol i Almedalen

Ett debattinlägg om jobben värt att ta på allvar

dn kd utspelÅr 2013 startade dystert, om man tänker på den tystnad som präglade partiledardebatten i riksdagen om arbetslösheten i den stora gruppen personer med funktionsnedsättning. Tyvärr förblev det tyst om den frågan, trots våra försök att få frågan uppmärksammad av partiledarna. Utgångspunkten är ganska enkel.

Har man inte en jobbpolitik som inkluderar de många med funktionsnedsättning som går arbetslösa och ofta gör det länge, så har man ingen heltäckande jobbpolitik. Det är värt att påminna om under ett kommande valår.

Men i ett tidigare inlägg har Lika Unika-bloggen lyft fram några utspel som kanske signalerar en positiv svängning i debatten. Det var Sveriges Kommuner och landsting som skrev debattartikel med rubriken ”Fler funktionsnedsatta måste få arbete”. Det var alliansregeringens lansering av praktikplatser i statliga myndigheter. Där fanns också (S) och Stefan Löfvens utspel om att använda offentlig upphandling som ett sätt att driva på jobbskapandet, inte minst för personer med funktionsnedsättning.

Idag ser jag ett nytt utspel på DN Debatt. Det är kristdemokratiska kommunföreträdare från Stockholms län som lyfter frågan med rubriken ”Utnyttja kompetensen hos funktionsnedsatta”. Som andra också har uppmärksammat noterar debattörerna att ”Bland personer med funktionsnedsättning är statistiken nedslående.  Antalet öppet arbetslösa och sökande i program med aktivitetsstöd är 76 598 personer, en ökning med 8,2 procent sedan december 2011”.

Precis som Lika Unika gjorde i sitt ”Banbrytarprogram” pekar KD-företrädarna på att de mindre privata företagen är bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning än offentliga aktörer. ”En stor orsak till de dystra siffrorna är att offentlig sektor och de stora företagen i näringslivet inte är tillräckligt bra på att anställa personer med funktionsnedsättning. Här krävs en attitydförändring”.

Som lösning på problemen upprepar man ett par av Lika Unika-punkterna om bland annat att använda offentlig upphandling och agera föredöme som offentlig arbetsgivare. Stimulans av sociala företag och fler i daglig verksamhet är andra krav som förs fram.

Varje tillfälle som tas till att lyfta jobbpolitik, arbetslinjen och åtgärder mot arbetslösheten och att göra det med utgångspunkt från där situationen är särskilt allvarlig är välkommet. Det räcker inte med fagert tal eller ”åtgärdspaket” som ska subventionera fram jobb till många gånger mycket kompetenta, duktiga och dugliga personer som är väl så kvalificerade för den ”vanliga arbetsmarknaden”, om man får chansen. Ofta räcker det med samma villkor som gäller för andra. Ibland kan det krävas någon slags anpassning eller arbetshjälpmedel. Grunden måste vara allas rätt till jobb och utveckling efter sin förmåga. Alla vill bidra och måste få chansen till det.

Därför är dagens utspel av Kristdemokraterna alldeles utmärkt och får gärna följas av många andra i samma anda.

Sverige behöver storsatsa på utbildning om FN-konventionen!

konv mrFN:s konvention rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN 2006 och skrevs under av Sverige 2008. Därmed är det en konvention som förpliktigar. Sveriges åtagande som undertecknande nation är enligt konventionstexten klockrent tydligt:

”Med avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete, för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet”.

Det förtjänar att upprepas: ”Till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser”. Det ska göras utifrån ett antal allmänna principer: ”Respekt för människors inneboende värde och självbestämmande. Icke-diskriminering och ett fullständigt och faktiskt deltagande i samhälle. Respekt för olikheter och accepterande av att personer med funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. Lika möjligheter. Tillgänglighet. Jämställdhet mellan män och kvinnor. Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning”. Det är konventionens utgångspunkter.

Grundprinciperna ska vägleda reformer och samhällsförändringar som förbättrar villkoren för människor. Konventionen går igenom områden som handlar både om politiska och mänskliga rättigheter och det som rör ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Visst händer det saker på en del områden, inte minst därför att Sverige har en nationell strategi för funktionshinderpolitiken. Den kommer löpande att följas upp, bland annat nu under våren. Redan förra årets rapport visade att mycket återstår att göra, bland annat inom jobbpolitiken och när det gäller tillgänglighet.

I kommunuppföljningen redovisade Handisam att bara hälften av landets kommuner har mål för arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionsnedsättning. Det finns stora skillnader i tillgänglighet i landet. Bara 14 procent har inventerat både kommunala och friskolor utifrån fysisk tillgänglighet. Knappt 11 procent har inventerat sitt bostadsbestånd. Fler brister än så redovisas i uppföljningen.

I ett inlägg tidigare i år skrev Lika Unika-bloggen att det behövs mer, inte mindre, av mänskliga rättigheter i Sverige. Uppföljningarna visar att mycket släpar efter, trots politiska ambitioner och löften. Ibland drar kallare opinionsvindar in över landet som talar om personer med funktionsnedsättning som en ”kostnad”, ”budgetbelastning” eller argumenterar för återskapad institutionsvård. Ibland verkar det till och med ligga en hämsko på samhällsdebatten där mänskliga rättighetsperspektiv inte tillåts höras. Det borde leda till en offensiv från politiken och engagerade tjänstemän i stat och kommun.

Sverige borde få uppleva en storsatsning på kunskapsförmedling av innehållet i FN:s konvention rättigheter för personer med funktionssättning. Den borde bland annat rikta sig till lokala och regionala beslutsfattare i kommun och landsting. Kunskap är makt och kraft att förändra. Den beslutsfattare som förstår värderingarna som konventionen bygger på, förstår sitt eget ansvar och som agerar utifrån det, kan verkligen göra skillnad.

Lika Unika-krav i jobbdebattens fokus

”Vi vill göra rätt för oss.  Det har vi rätt till!”

Det är det tydliga budskapet i Lika Unikas program, ”Banbrytarprogrammet”, för jobb till personer med funktionsnedsättning. Alla människors kompetens och resurser måste tas tillvara. Rätten till arbete gäller också den som har en funktionsnedsättning. Det handlar verkligen inte bara om att erbjuda den som har en ”nedsatt arbetsförmåga” en sysselsättning, som debattens fokus ibland kan tolkas. Där ska stöd och insatser självklart finnas och bli ännu bättre. Men ofta är arbetsförmågan inte alls ”nedsatt”, bara rätt anpassningar görs och bara arbetshjälpmedel finns tillgängliga. Vi måste helt enkelt se enskilda personers kraft och potential utan att ”stämpla ut” människor på grund av en funktionsnedsättning.

För att nå visionen om allas rätt till ett arbete och om att bryta utanförskapet ger Lika Unika några konkreta förslag. Det handlar om hjälpmedel, om offentlig upphandling, om traineeprogram och om resurser till personalavdelningarna i offentlig verksamhet med utgångspunkten att offentlig verksamhet måste bli förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning.

Den som lyssnade på partiledardebatten i riksdagen i mitten av januari hörde inte ett knyst om de här frågorna, trots förhoppningar om det. Eftersom en fjärdedel av de arbetslösa har en funktionsnedsättning och arbetslösheten är dubbelt så hög i den gruppen jämfört med andra, är slutsatsen tydlig:

Har man ingen politik för jobben till personer med funktionsnedsättning så saknar man en hel jobbpolitik. Det bör verkligen sättas i fokus inför kommande valdebatt.

Trots tystnaden i riksdagskammaren finns det ändå positiva tecken i skyn. Idag gör (S)-ledaren Stefan Löfven ett utspel i DN där han bland annat berättar om krav från sitt parti om jobbperspektiv i den offentliga upphandlingen. ”Ett villkor för att få ett offentligt kontrakt ska vara att en viss procent av de anställda ska komma från en särskild pool hos Arbetsförmedlingen med långtidsarbetslösa, funktionshindrade eller andra personer med speciella förutsättningar”.

Tidigare har alliansregeringen aviserat ett program för arbetspraktik hos myndigheter. På SKL har ledande företrädare höjt tonläget gentemot medlemskommunerna om att bli bättre på att se möjligheterna med mångfald på arbetsplatser och vara föredömen när det gäller anställda med en funktionsnedsättning. Rubriken på det inlägget av Ingela Gardner Sundström (m) var ”Fler funktionsnedsatta måste få arbete”. Tydligare än så kan det knappast sägas.

I Lika Unikas program sätts kvotering som något att pröva ”om inget annat hjälper”. Det ska handla om offentlig sektor, vara begränsat i tid och kanske fungera som ”murbräcka”. Erfarenheterna visar att den som en gång har anställt en person med funktionsnedsättning är mer positiv att göra det igen. I Almedalen i somras debatterades frågan och en öppning om att pröva kvotering gjorde Lena Hallengren, (S).

Den som söker ska finna, sägs det. Och visst var det tyst i partiledardebatten om en av de stora grupperna som drabbas av arbetslöshetens gissel, personer med en funktionsnedsättning. Men det finns trots allt en rad debattutspel som tar fasta på samma områden som LIka Unika har fört fram som viktiga inslag i en heltäckande politik för jobben. Det är viktigt och alldeles nödvändigt.

Sverige behöver göra mer – inte mindre – för mänskliga rättigheter

Kampephoton för mänskliga rättigheter? Gäller det också Sverige? Vårt eget så ”förträffliga” välfärdsland? En tanke som någon möjligen slås av är att de mänskliga rättigheterna är fast förankrade och utvecklade i vårt land. FN:s deklarationer skulle med den världsbilden bara handla om andra länder och deras befolkning. Inget kan vara mer fel. Det finns tydliga tecken på att vi behöver göra mer för mänskliga rättigheter i Sverige.

Man kan med rätta ta ett principiellt och övergripande avstamp i diskussionen. Det gjordes i slutet av förra året då Dagens Arena uppmärksammade tankesmedjan Freedom Right Project och menade att det där förs en diskussion om alltför långtgående och alltför många rättigheter. Dagens Arena fick ett snabbt svar av Paulina Neuding som förvisso bekräftade att ”I verksamheten ingår bland annat forskning kring inflation av rättighetsbegreppet”. Men Neuding pekade också på att det i svensk välfärdstradition har funnits en utbredd skepsis mot att definiera ”mänskliga rättigheter”. Det ”goda samhället” och den goda staten garanterade ju detta och att göra juridik av välfärdspolitik kändes främmande. Om detta mer principiella resonemang skriver Lars Lindberg ett inlägg på sin blogg. Det vore en sak om allt stannade där. Men på det mer konkreta planet förs debatten i vissa kanaler i en ton som oroar. Det handlar inte minst om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det finns en särskild FN-deklaration om det. Skälet är att FN:s medlemsstater har sett att personer med funktionsnedsättning i praktiken inte har samma möjligheter till ett gott liv som andra. På område efter område krävs insatser för att skapa bättre levnadsvillkor, skapa lika rättigheter för dem som för andra och slå tillbaka diskriminering och utanförskap. Utgångspunkten för Sverige och andra undertecknande stater är att man ”bekräftar åter att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är universella, odelbara och inbördes beroende av och relaterade till varandra samt bekräftar behovet av att garantera att personer med funktionsnedsättning får åtnjuta dem utan diskriminering”. FN-staterna menar att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en ”kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa”. Det ligger sedan till grund för att på punkt efter punkt slå fast rättigheterna på olika områden. Det handlar om rätt till jobb, om utbildning, om politiska rättigheter och mycket annat.

Tolv år efter handikappolitikens ”perspektivskifte” i propositionen ”Från patient till medborgare och fyra år efter FN-konventionens ratificering förs en debatt som rimligen går i helt motsatt riktning jämfört med andemeningen i denna. På tidningen Expressens ledarsida drivs tesen att krav på tillgänglighet i bostäder inte är så angeläget. Det borde, menar tidningen, räcka med sådana byggkrav på var tionde bostad. Samma tongångar om att vända tillbaka till förr hade krönikören Anna Dahlberg i ett inlägg som möttes av en skarp befogad replik. Debattören Gunnar Wetterberg hade tidigare haft en krönika i samma tidning. Personlig assistans håller på att för dyrt. De ”goda institutionerna” borde i stället vara ett alternativ, menar Wetterberg.

I samma text nämns också det krav på lagstiftning att brister i tillgänglighet är diskriminering som krävs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen och av en majoritet i riksdagen. Det kravet utgår från FN-konventionen och från människors praktiska erfarenheter av hur utestängning och diskriminering blir en vardaglig plåga i Sverige 2013. I Wetterbergs och i andras världsbild verkar det mer handla om att pressa kostnader och förhindra att budgetar överskrids. Budgetposter som inte förefaller anpassade till behov och rimliga krav på deltagande, tillgänglighet och inkludering. Men också ett gammalt budgettänkande som inte tar hänsyn till de mervärden för hela samhället som god tillgänglighet är och som till och med gör det lönsamt.

Men nej! Mänskliga rättigheter handlar inte, när det gäller funktionsnedsättning, bara eller ens mest om ”vård och omvårdnad” eller ens tillgänglighet. Det måste vara mycket bredare än så och täcka alla samhällets områden. Det handlar också om exempelvis jobben där var fjärde inskriven på arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning och där långtidsarbetslöshet, utanförskap och utestängning drabbar några grupper hårdare än andra. De mycket dystra jobbkurvorna hos personer med funktionsnedsättning borde attackeras med samma glöd och engagemang som arbetslösheten i stort förefaller väcka hos våra folkvalda. Om detta skriver Lika Unika till partiledarna inför nästa veckas partiledardebatt.

Sverige har under lång tid, på olika samhällsnivåer, haft ett ambitiöst arbete för att leva upp till FN:s barnkonvention. Det vore önskvärt om stat, kommun och landsting ”kastade sig över” konventionen som gäller personer med funktionsnedsättning med samma engagemang, glöd och bestämda vilja att förändra samhället till det bättre. Verkligheten i dagens Sverige år 2013 präglas sannerligen inte av någon inflation i mänskliga rättigheter utan tvärtom brister som bör rättas till om konventionens andemening ska förverkligas. Det har Sverige som stat åtagit sig att fixa! 

Ett brev till riksdagen om jobben

Ett brev betyder så mycket”. Så hette det i den gamla Postreklamen. Förhoppningsvis gäller den tesen också idag då Lika Unikas ordförande Agnetha Mbuyamba skriver ett brev direkt till partiledarna i riksdagen. På onsdag nästa vecka väntar partiledardebatt. Sannolikt kommer jobben och den höga arbetslösheten att prägla debatten.

Med brevet vill Lika Unika lyfta fram arbetslösheten och utanförskapet hos medlemsgrupperna som ett central debattämne i politiken. Personer med en funktionsnedsättning har högre arbetslöshet än genomsnittligt i befolkningen. Många tvingas gå långtidsarbetslösa. Var fjärde inskriven på arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning och därutöver finns ett mörkertal. Många ger helt enkelt upp arbetssökandet när man får ”nej tack” på sina jobbansökningar. Redan valet 2006 talades det om ”arbetslinjen” och om att ”bryta utanförskapet”. När det gäller de arbetssökande som har en funktionsnedsättning går utvecklingen i stället i fel riktning.

Lika Unika pekar i brevet till partiledarna på att man inte kan hävda att det finns en hel och fungerande jobbpolitik så länge inte mer görs för att möta det svåra läget. Agnetha Mbuyamba skriver:

Det finns ingen hel och fullt utvecklad politik som kan kallas arbetslinje om inte det perspektivet finns med. Varje påstående om att utanförskapet har brutits måste ses som falsk varudeklaration och oavslutad arbetsuppgift så länge så stora grupper går arbetslösa som är fallet.

Förhoppningen är att brevet ger en ”kick” till partiledarna att ta upp frågan. Men gärna, skriver Agnetha Mbuyamba, också lyfta fram Lika Unikas Banbrytarprogram med konkreta förslag för att få fler i arbete.

Det finns en del signaler i samhällsdebatten som ger hopp inför framtiden. I slutet av förra året skrev Ingela Gardner Sundström från Sveriges Kommuner och Landsting ett debattinlägg där det andades högre ambitioner från den offentliga sektorns sida att anställa personer med funktionsnedsättning. Uppföljningar visar dock att kommunerna har höga ambitioner men är betydligt sämre när det handlar om att genomföra det i praktiken. Handisams uppföljning visar samma brister i statens myndigheter. Eftersom erfarenheterna är att arbetsgivare som har tagit ett första steg och anställt personer med funktionsnedsättning blir mer positiva att göra det igen, skulle en sådan utveckling kunna leda framåt.

Lika Unika-bloggen återkommer efter debatten nästa vecka och rapporterar om partiledarnas eventuella reaktioner på dagens brev.